Gör inte om mitt misstag

Måndag morgon, igen. Veckorna bara rusar förbi, utanför Ingemannslandet. Här går tiden sakta, sakta. Varje dag är lik den andra. Jag ligger här i min bubbla. Blir piggare, mer vaken. Är med. För varje vecka, ser jag en skillnad. Men fortsatt. Jag ligger här. Numera försöker jag inte ens orka, när den där gnuttan energin finns här. Utan jag ligger kvar. Vila för att läka. Jag har förstått. Accepterat. Jag har lärt mig.

Är tacksam. Enormt  tacksam. Jag har en familj, som låter mig läka. Vila. De önskar inget annat, än att jag blir frisk. Igen. För det krävs vila. I massor. De accepterade före mig. Tidigt.  Tillslut accepterade även jag. Den där acceptansen är så viktigt.

Idag har jag inga krav på mig alls. Inga måsten. Jag ansvarar inte för någon syssla i hemmet. Längre. Tidigare var jag VD för Familjens AB. Och koordinator. Min främsta, huvudsakliga uppgift just nu är vila. Vila för att läka. Inget annat.

Jag är lyckligt lottad. Jag inser det. Finns så många som hamnar här. I Ingenmanslandet. Som inte kan släppa på alla krav. Och måsten. Många är ensamstående. Andra har familjer som inte förstår. Accepterar. Eller av andra orsaker har en någon, som just nu inte kan finns närvarande.

Och de är så starka. Jag beundrar dem. Att mitt i det här kaoset, här i Ingenmanslandet, få ihop vardagen med alla dess krav och måsten. Och barnen. Och fortsatt vara familjens starka nav. Samtidigt som man själv är så utmattad. Så trött. Och går igenom alla nyanser. Och det enda man egentligen orkar och måste göra, är att vila. Vila för att läka. Och acceptera.

Så småningom handlar det även om att få förståelse. Bearbeta. Göra vägval. Göra stora livsstilsförändringar.  Allt. Allt för att orka komma tillbaka, som en ny bättre version. Det nya normala jag:et. Och allt det här gör så många, utan en någon vid sin sida. Ni alla är så starka!

Jag har själv stått vid sidan av, för några år sedan. När en nära anhörig var här.  I Ingenmanslandet. Då trodde jag, att jag förstod, hur hon mådde. Hur det var. I efterhand inser jag, att jag inte förstod någonting. Alls. Det går inte att föreställa sig livet här, om man aldrig har varit här. Om man inte har en egen erfarenhet av resan. Sin egen resa. Utmattningen. Helveteshålet.  Ingenmanslandet. Kampen. Vägen tillbaka.

Har fått så många fina kommentarer. Från underbara människor, som balanserar på den där linan. Gränsen. Några skriver att de gråter när de läser, om min resa. Andra skriver, att de är precis så här de känner. Och till just er vädjar jag, gör KEDS-testet.

KEDS, Karolinska Exhaustion Disorder Scale, har tagits fram av en forskargrupp på Karolinska Institutet. Det är ett självskattningstest som visar ungefär hur ”långt från väggen” man står, hur nära man är att drabbas av utmattningssyndrom. Idag används resultatet av testet som en vägledning inom vården, av arbetsgivare, men även av Försäkringskassan.

Får du 18 poäng eller mer. Dra i handbromsen. Hårt. Sjukskriv dig. Gå till läkaren. Berätta hur du mår. Det finns hjälp att få, redan innan. Men drar du inte i handbromsen, så förstår ingen, och ingen förändring kommer att ske.

Till slut har det gått för längt. Du har trillat över. Du är här. I Ingenmanslandet. Och tro mig. Det finns inget i hela världen, som det är värt att hamna här för. Inget arbete. Ingen karriär. Och inga pengar. Inget.

Själv fick jag 45 poäng. Min varningsklocka har alarmerat länge. Nära har sagt. Påpekat. Men jag har varit så stark. Vägrat inse. Vägrat förstå. Jag var så säker, jag hade koll på läget. Jag trodde att jag var oövervinnlig. Att jag klarade allt. Så fel jag hade. Jag förstår det nu. Idag. Gör inte om mitt misstag. Någonsin.