Konsekvensanalyserar

Fortsatt kvar i fjällen. Mår så bra. Vi går var och varannan dag på härliga vandringar. Fiskar i någon fjällsjö mellan varven. Pratar. Skrattar. Spelar sällskapsspel. Bakar. Äter god mat. Och så bara vi är. Läser varsin bok, eller löser ett korsord.

Jag och liten målar, färglägger. Min hjärna har börjat återhämta sig bra, kan numera även måla i sk vuxen-målarböcker. Underbart! Så rogivande! För bara några månader sedan var det otänkbart, hjärnan hade inte klarat av att fokusera på alla, vare sig små eller stora, detaljer.

Har kommit bra igång med min motion, tacksam. Min morgonpigghet är tillbaka, med stora steg. Och den där startsträckan är som bortblåst. Så de flesta mornar passar jag på, tar en runda på 5,8 km, innan familjen vaknar. Intervallar, men har börjat springa mer och mer. Och det börjar ge små resultat, sakta, sakta har kroppen börjat tappa kg.

Men fortsatt så prioriterar jag min vila. Varje dag, även fast mitt aktivitetsfönster numera är större. Jag sover bra och kvalitativt, på natten. Minst 8 timmar, ofta 9. Hyllar åter mitt kedjetäcke.

Såklart finns det orosmoln, fast numera av annan karaktär. Jag har börjat lyssna, mer på mig själv. Konesekvensanalyserar. Och prioriterar. Om allt. Aktiviteter. Hushållssysslor. Lek. Och alla relationer. På gott och ont. Men ser det som ett steg på vägen. Mot den där enkelbiljetten.

Jag konsekvensanalyserar allt efter färger. Grön, gul, orange och röd. Prioriterar där efter.

  • Grön, kör på
  • Gul, tänk ännu en vända
  • Orange, fara närmar sig
  • Röd, stop

Och tro det eller ej, det hjälper. Även fast det ibland stjälper. Men en sak har jag lärt mig under den här resan, så här långt. Jag vill inte falla in under fröken-duktig-syndromet igen. Någonsin. Jag har helt enkelt börjat prioritera mig själv. Först. Vad mår jag bra av?! För hur det än är. Mår inte jag bra, mår inte mina barn bra. Eller min någon.

Visst, jag kan inte hoppa på alla ”tåg” längre. Vara med på allt. Fixa, dona och organisera. Samtidigt som jag ska vara alla andra, till lags. För då hinner jag inte med mig själv. Och hinner jag inte med mig själv, kommer jag att må sämre. I värsta fall, få en returbiljett. Och så börjar helvetet om i Ingemannslandet, igen. Aldrig. Någonsin.

Någonstans bortom allt. Trots det bokstavliga helvete, som Ingemannslandet, förde med sig. Så är jag tacksam. Ändå. Låter galet, jag vet.

Mycket av det som jag tidigare kännetecknade som mig, har prioriterats bort. Jag är fortsatt driven och ambitiös, men numera finns eftertanken här. Jag väljer medvetet, vad jag ska engagera mig i. Tidigare engagerade jag mig i allt. Och lite till. Och i de flesta fall lite till, ännu en gång.

På vägen finns många fallgropar. Jag gör fel. Faller dit. Räknar inte med annat. Ingen är perfekt. Någonsin. Och någonstans bortom allt, så är det misstagen vi lär oss av.

Ännu en dag i fjällen börjar närma sig sitt slut. Är uppriktigt lycklig, och tacksam. Vi har underbara dagar här, fyllda med så mycket glädje och skratt. Ännu har vi många dagar kvar. Känner mig som en bra mamma, igen. Och fru. Jag har en underbar familj, där det finns så mycket kärlek. Allt annat befinner sig i periferin. Godnatt.

Annonser

I fjällen är det enkla, det vackra

Dagarna går, hade en fantastisk härlig förra veckan. Energinivåerna på topp, glad som aldrig förr. Sedan hände något, går inte närmare in på det hela, eftersom det rör även andra. Men kan bara konstatera hur skör jag fortsatt är. Fick under lördagkvällen min första panikångestattack på många månader. Tror senast jag hade en var i februari, av den här kalibrern.

Fick hjälp av en vän via telefon, andas igenom, tolka situationen. Sedan tog någon över. Somnade hulkandes. Med hans armar runt mig. Vaknade med tårarna rinnandes, helt energilös på söndagen. 

Isolerade mig hela dagen i sängen, ömsom sov, ömsom vilade. Ångesten satt kvar som en stor klump. Under eftermiddagen började den släppa. Jag och någon analyserade igenom läget. Lättad.

Andra människors val och reaktioner, kan inte jag påverka. Men däremot kan jag förklara utifrån mig, inget annat.  Förmodligen ligger massor av annat groll bakom med andra personer, och jag blev måltavlan.

När man hamnar här i Ingemannslivet, sätts det sociala livet på paus. Precis som allt annat. Och någonstans där i nöden, så prövas ens vänner. För tyvärr, alla har inte lätt att hantera att man är sjuk.

Är glad att jag under resan så här långt, har blivit så stark. Hade det här inträffat för ett par månader sedan, hade jag fått räkna med ett bakslag deluxe. Nu fick jag en mellandag. Igår.

Idag fanns åter energin här, och mitt glada jag. Även fast det finns ett sting sorg, i hjärtat. Jag ser framåt. Ett par veckors simskola och fritis hägrar för liten. Sen åker vi till fjällen, stannar där mest troligt resten av sommarlovet, med något avbrott för en fotbollscup.

Jag har siktet inställt på arbetsträning  25% från september/oktober (såklart om bästa kurator B och läkaren instämmer), fram tills dess ska jag göra mitt bästa för att vila, utan måsten. I fjällen finns inget gräs som ska klippas, rabatter som ska rensas eller några andra måsten. Man bara är, man går tom i stort sätt, i samma kläder, dag för dag. 

Man äter Bullens Pilsnerkorv eller Soldatens Ärtsoppa/Köttsoppa till lunch, lagad över öppen eld och med utsikten över kalfjället, ljuvligt! Rena delikatessen! I fjällen är det enkla, det vackra. Och kraven från både mig själv och min omgivningen, minimala. Tänk om man alltid kunde leva så enkelt, en framtidsvision?!


Mitt citronträd trivs bra på vår terasse!