I choose to be happy

Den här resan till att hitta mitt nya normala jag,  har varit tung och lång. I takt med att utmattningen släppte sitt järngrepp om mig, ställdes jag inför många frågor. Svar och val.

Under mitt år hemma, och kanske ännu mer efter att jag började arbeta, blev valen svårare. Tuffare. Inte på det professionella planet. Utan på det personliga, de privata relationer jag har, utanför min närmsta familj. 

Att jag hamnade i Ingemannslandet berodde helt klart på mitt alldeles för galet duktiga jag. På hon som gjorde allt och lite till. Och ännu  lite mer. På alla plan. För allt och alla.

Privat här hemma, har jag lärt mig. Jag prioterar min vila, min contemplation, och har släppt på alla krav och måsten. På alla plan.  Vi har åter hittat balansen, som familj. Jag har lärt mig att prioritera mig själv, och min familj. Och struntar i den där ”perfekta fasaden”. Lite skit i hörnen har ingen dött av, det viktigaste är att vi alla mår bra. Mår en av oss inte bra, mår ingen av oss bra.

Professionellt har det varit lättare att avgränsa. Inga känslor är inblandade, och jag följer en plan som sakta formades fram under närmare ett års tid, med hjälp av bästa kurator B. Jag är engagerad och duktig på kontoret. Men bara till en tydlig gräns. Jag har lärt mig att släppa och lämna. Och ännu viktigare, att inte involvera mig. 

Har under hösten haft mina fallgropar, men varje gång har jag tryckt på stop. Inte alltid direkt, några gånger efter någon timmes analyserande. Andra gånger, efter en natts sömn. Jag känner mig trygg, i mig själv. Eller fel ordval, jag känner mig trygg, tack vare att mitt konsekvensanalyserande, numera sitter i ryggraden.

På det privata planet med alla relationer, har det varit tyngre. Redan i somras började jag rensa, värdera och prioritera. Rent psykiskt har det varit ett tungt arbete. Men väl värt mödan. Så här i efterhand.

Senaste veckan gjorde jag ett tungt, sista beslut. Ett val som länge har hängt som ett stort ok över mina axlar. Ett beslut kantat av mycket ångest. Känslor. Och samvete. Vad är rätt?! Vad är fel?!

Tillslut var valet enkelt.  I choose to be happy.  Efteråt kände jag bara en stor befrielse. Lättnad. Lycka. Alla de val jag har gjort sedan i somras har varit bra. Och det senaste var det tyngsta, men samtidigt det största. 

En viktig sak har jag lärt mig på resan att hitta mitt nya normala jag. Jag kommer aldrig lyckas att hålla den där returbiljetten borta, om jag fortsatt försöker vårda relationer av olika slag, som byggs på en obalans.

Alla relationer som bygger på den andra partens premisser, tar energi. Slukar energi. Relationer där jag själv ger mer, än vad jag själv får tillbaka. I relationer där jag känner mig förminskad, och i relationer där jag får anstränga mig, för att få någon form av acceptans. Valen blev enkla. Tillslut.

Här står jag nu starkare än någonsin. Jag har lämnat 2016. Önskar att jag även kunde lägga till Ingemanslandet, i den meningen.

Jag har insett att Ingemanslandet för all framtid, kommer att vara en del av mig. Men jag har accepterat den. Lärt mig att hantera och tygla den. Numera är den en del av mig, bak i pereferin. Ett gott tecken. För den låter mig aldrig att glömma, den påminner mig ständigt om att jag måste ta hand om mig själv. 

Är evigt tacksam över det helvete som den utsatte mig för. Och utan det helvetet, hade jag aldrig hittat mitt nya normala. Jag hade fortsatt  i samma destruktiva spår, fortsatt misshandla mig själv, och värdera alla andras välbefinnande högre en mitt eget. Tack Ingemannslandet. Jag har inte bara hittat mitt nya normala jag, utan även livskvalitén.

2017 är här, och det kommer att bli mitt år. Jag vet och känner det. Har redan påbörjat mitt liv på 75%, med en stor livsglädje och energi. Större än någonsin.

Vi tog ett medvetet beslut att inte tillbringa jul & nyår i fjällen. Energin fanns inte, istället prioriterade vi en lugn och skön vecka här hemma. Tillsammans. Bara vi. Till barnens glädje. Vi fick en riktigt fin jul, helt utifrån barnens premisser och önskemål. Precis som nyår. I efterhand har hela familjen tillsammans konstaterat, vi har haft den bästa julen någonsin. Ett bra betyg.

Vi har ett spännande år framför oss. Inom kort kommer vårt hus att säljas, och hela vårt liv att maganiseras. Till sommar lämnar vi den normala vardagen, ekorrhjulet, för ett år i värmen. Och vi gör det för oss, som familj. Tiden är rätt. Alla förutsättningar finns. Vi ger vår familj möjligheten till ett äventyr, tillsammans. Ett år med fokus på att vårda vår familj, ge oss massor av tid, kärlek och nya gemensamma upplevelser. Vi alla fyra längtar!

Det här kommer att bli den här bloggens sista inlägg. Bloggens syfte är uppnått.

Till alla er som har följt min resa, TACK från djupet av mitt hjärta! Era råd, vänliga ord, heja rop och kramar har hjälpt mig på min resa, på vägen att hitta mitt nya normala jag. Och nu är jag här, 100 gånger starkare och lyckligare, och ni är alla stor och viktig del av den resan, TACK❤

God Jul

Dagarna springer på. Gjorde idag min sista arbetsdag på 50%. Efter julledigheten börjar livet på 75%, med blandade känslor. Men ikväll och under julhelgen, fokuserar jag inte på det. Utan njuter. Av lugnet. Kärleken. Tiden. Och friden. För nu är det jul. Och i år mötte jag den utan stress eller hets. Tack Ingemannslandet.

Önskar Er alla som troget tittar in här, en riktigt god och kärleksfylld jul❤

Följ magkänslan

Dagarna bara springer på, vi är redan inne på den sista dagen i november. Det här sista året har verkligen gått så fort, men när jag blickar tillbaka, känns det som en evighet. En mardröm.

För exakt ett år sedan var allt fortsatt så mörkt. Tungt. Hopplöst. Jag var riktigt instabil, på alla plan. Brottades med den stora utmattningen, samtidigt som depressionen hade en järngrepp om mig. Där och då, trodde jag aldrig, att jag ett år senare, redan skulle vara på väg tillbaka.

Så här i efterhand är jag tacksam, jag hade inte vetskapen om att den tuffaste biten, inte ens hade börjat. För så upplever jag det. Där och då fanns inte kraften för något annat, en den daglig kampen för överlevnad. I min bubbla. Mitt och någons sovrum. Det var bokstavligen ett helvete.

Idag finns kraften, energin. Men jag måste mer än någonsin stålsätta mig, snåla. Jag samlar ständigt på ny energi, sparar och beräknar. Konsekvensanalyserar numera omedvetet. Värderar allt och inget. Och jag har blivit duktig på det.

Livet tillbaka på 50% fungerar riktigt bra, nu. Jag har balansen. När allt löper på som ”vanligt”, känner jag mig frisk. Älskar att vara tillbaka på kontoret. Har nu nått den fas, där jag själv även känner att jag arbetar på ”riktigt”. Jag bidrar. Skönt. Det bästa av allt, är att jag gör det utan att tappa energi. Stort.

Jag arbetar mina timmar på kontoret. Ibland förmiddag, ibland eftermiddag. Anpassar mig, efter de möten som jag prioriterar. Samtidigt orkar jag med livet här hemma, utan vila. Jag kan komma hem från kontoret 16:30 och börja laga middag direkt. Jag har energin. Samtidigt som jag ändå vilar varje dag, medvetet. Lagrar ny energi.

Har börjat se på mig själv som en spelfigur, med en energimätare. Vill ständigt lysa grönt. De få gånger som energimätaren lyser gult, pausar jag. Bromsar. Säger stop. För game over vägrar jag. Game over betyder returbiljett, direkt ner i helvetet igen. Ingemannslandet. Aldrig. Vägrar. Jag är värd så mycket mer.

Igår hade jag en dag, utanför det som jag betecknar som normalt. Här och nu. Ingen oväntad dag, utan väl förberedd. Jag och mina kollegor deltog på en Inspirations dag, fylld med härliga föreläsningar från 09:00-16:00. Länge sedan som jag har skrattat så mycket, som igår. Trots att jag under dagens tredje föreläsning, pluggade in mina öronproppar. Hjärnan behövde en timmes vila, och jag lyssnade. Utan dåligt samvete.

Dagen avslutades med en 3-rätters middag på stan, tillsammans. Trevligt. Härligt och ett bra sätt att binda ihop dagen på. Alla i vårt team hade så många nya upplevelser. Intryck. Och nya idéer. Skönt att ventilera och prata om dem direkt, innan hälften glöms av.

Kroppen signalerade starkt, efter huvudrätten. Nu har du gjort ditt, du orkar inte mer. Jag lyssnade och jag förstod. Lämnade mina underbara kollegor strax innan desserten skulle serveras. Bra. Och klokt.

Tänk att mitt nya normala jag, är så stark.  Hon vinner numera always. Tacksam.

Det händer mycket här bakom kulisserna. Vi påskyndar inget. Vi väntar. Samtidigt som många och avgörande pusselbitar har fallit på plats, under den gågna helgen.

Vårt liv kommer att ta en ny riktning till sommaren. Till det bättre, är både jag och någon övertygade om. Kan inte berätta mer, det är inte officiellt. Ännu. Men vi vet. Vi har tagit beslutet. Om 7-8 månader tar vi ett avstamp ifrån ekorrhjulet, ett år. Till att börja med. Skolplats till liten, ansökte vi om i måndags.

Mycket händer, samtidigt är vi så medvetna och respekterar. Vi skyndar inte på något alls. Vi ger min väg tillbaka tid.

Chansen fanns, och vi tar den. Samtidigt har vi gedigna fallskärmar, om något går snett. Vi lever bara en gång, och vi har valt att följa magkänsla. Gör du det?!

Jag är värd så mycket mer. Precis som du

Jag lever, och kämpar på. Har fått min sjukskrivning förlängd på 50%, året ut. Skönt. För just här och nu, är det vad jag orkar. Arbetar 4 dagar/vecka. Onsdagar är vigda åt återhämtning. Contemplation. Viktigt. 

Som livet ser ut idag, får jag precis ihop livspusslet med kontor, familj och motion. Det finns inget utrymme för annat. Fortsatt. Hela det där sociala livet, existerar inte alls.  Känner samtidigt ingen stress över den delen. Det är faktiskt rätt skönt, att bara få vara med min familj. De som jag älskar mest. 

Det har snöat i massor. Älskar det vita landskapet. För stunden har mina promenader ersatts av vattengympa. Nya Icebugg skor är beställda, när de kommer tar jag tag i mina promenader igen, men kommer samtidigt fortsätta med vattengympan. Så skönt och stärkande. Hela kroppen får sig en rejäl genomkörare, under skonsamma former. Efter varje pass, har jag träningsvärk delux. Rekommenderas starkt.

Är tacksam över varje dag. Har blivit riktigt duktig, på att lyssna på min kropps signaler. Konsekvensanalyserar ständigt. Grönt, gult, orange eller rött. Fungerar bra. Är samtidigt så medveten. Under det här första året, på väg tillbaka, är det fullt fokus på att hitta balansen. Inget annat.

Såklart har vi planer. Drömmar. Visioner. Men vi ger processen ett år. Vi ger min kropp chansen att läka, och komma tillbaka fullt ut. Närmaste året är åter på paus, men denna gång inte kopplat till min bubbla. Min utbrändhet. Utan till livet tillbaka. För jag är på väg att bli frisk från helvetet. Ingemannslandet. Men det tar tid. Skyndar jag på processen, har jag en returbiljett i min hand. Vägrar. Aldrig igen.

Mitt nya normala jag, är stark. Och hon är här. Jag är fortsatt en happy och glad person. Men mer eftertänksam. Och tystare. Har längre inget behov av att vara i centrum. Spindeln i nätet. Skönt.

Åter, är tacksam för kraschen in i bergväggen. Jag överlevde och är på väg tillbaka. Den här gången som en bättre version. Livet har sin gilla gång, och nu har jag lärt mig. Varje sekund, minut, dag, vecka och månad räknas. Jag kommer aldrig någonsin utsätta min kropp för den misshandel, som jag tidigare gjorde. Jag är värd så mycket mer. Precis som du.

PS. Läser alla era underbara kommentarer. De lyfter och stärker mig, på riktigt. Men här och nu, har jag valt bort att svara på dem, har valt att lägga den energin på min familj. Från djupet av mitt hjärta, TACK för alla fina ord, råd och heja hälsningar som ni lämnar här inne❤️