Äntligen har hon hittat tillbaka

Har haft en tung vecka. Nyansen sorg hälsar på. Saknar mitt gamla vanliga energifyllda jag. Hon den där dumma, som fick mig att hamna här. I Ingemannslandet. Och ännu finns nyansen kvar. Men jag bearbetar. I sinnet. Det skrivna ordet hittar inte fram. Just nu. Men jag kommer tillbaka. Tids nog. När sorgen ersätts av lycka. Tacksamhet. Igen. Fram tills dess vila för att läka. Och sköna promenader. Med knarret under fötterna. Och kylan som biter i kinderna. Och solen. Äntligen har hon hittat tillbaka.

Annonser

Tack för att du läste mina ord

Måste fundera. För stunden känns det inte som om att jag bearbetar så mycket. Med mitt skrivande. Tidigare tog varje inlägg, timmar att skriva. Varje ord bearbetade jag. Min tanke ändrades. Jag blev rikare. Av nya insikter. Senaste veckorna känns det som om en berättelse om min dag. När jag skriver. Och varje dag, är den andra lik. Oavsett om jag är hemma. Eller i fjällen. Jag vilar. Alltid. Jag bara ligger här. Vila för att läka.  Har åter kommit till en fas, där det skrivna ordet inte hittar hem. I min hjärna. Läser och läser. Men inget fastnar. Jag är tomm. Har ingen roll om det handlar om böcker, tidningar eller alla underbara bloggar som jag följer. 

Vi är så många här i Ingemannslandet. Och det berikar mig att läsa om era andras resor. På riktigt. Men har börjat sakna ord, för att lämna stärkande kommentarer. Samtidigt som jag börjar känna min tillvaro som meningslös. Jag bara är. Tillför inget. Min närmaste omgivning sliter. För att få ihop vardagen. Och jag har inte ens orken att bidra. Fast än att jag vill. 

Jag saknar mitt gamla jag. Vet inte alls ifall jag gillar mitt nya normala jag. Hon är så lat. Och egoistisk. Sätter mig själv i främsta rum. Ägnar mina dagar åt att vila. För att läka. Men när tar vilandet slut?! Hur länge ska mina dagar främst handla om att vila?! Är less. På riktigt. Jag vill mer. Men energin finns inte. 

Samtidigt vet jag. Bästa kurator B, påminner mig ständigt. Den dagen jag känner mig lat. Så är det ett friskhetstecken. För att vara lat. Är mitt arbete, just här och nu. Men hur länge?! Mitt gamla jag måste veta. Samtidigt som mitt nya normala jag, applåderar. Och någonstans där mittemellan, tvivlar jag. Vem är klokast?! Vill känna mig betydelsefull. Värdefull. Saknar så grymt den gamla vardagen. Med arbete. Med rutiner. Andra än att växla sitt vilande mellan bubblan, och soffan.

Är de mörka nyanserna på väg att ta över?! Kommer de vinna?! Eller har jag orken att kämpa emot?! Varför tillät jag mig själv, att hamna här?! I helveteshålet. Ingemannslandet. Jag hade en spikrak karriär. Och ett rikt socialt liv. Och nu är jag här. Var det värt det?! NEJ. Vill göra om, och göra rätt. Men var ska jag börja?! Och orkar jag börja om?! Fram tills jag vet. Blir jag tyst. Här. Tack för att du läste mina ord. Som just nu inte leder någonstans. Alls.

Fina dagar i fjällen

Så var vi hemma igen. Som alltid, med blandade känslor. Vi känner oss verkligen hemma i fjällen. Årets alla månader. Det är alltid med en sorg i hjärtat, som vi åker hem, till staden mellan bergen.

I förmiddags när någon svängde in vid Vemdalsskalet torg. Kom tårarna tillbaka. Som jag har saknat honom. Han som är min stora kärlek. Och trygghet. Vi kramades länge. Innan vi började packa ur vår lägenhet i Sporthusen. Min syster med familj, hade redan åkt. Tidigt på morgonen. Deras hemresa med bilen tar 10 timmar. Lite skillnad mot våra 2,5 timme.

Och vet ni. Jag gjorde det! Någon hade med sig min skidutrustning. Knäppte på mig mina pjäxor. Och hjälm. Tillsammans med någon och liten äntrade vi SkalsExpressen. Sittliften. Nedre blåbär hägrade. Liten åkte iväg. Hann åka förbi oss tre gånger, innan vi var nere (någon åkte tryggt efter mig, i snigeltempo). Men som jag njöt. Av känslan. Utsikten. Det vackra vädret. Den friska luften. När vi väl kom ner skakade mina ben. Totalt. Kändes som om jag hade sprungit en mil. Fick inte ens av mig mina skidor, på egen hand. Någon fick stötta mig bort till värmestugan. Sjönk ihop som en sten. Somnade på träbänken. Utmattad. Men så lycklig.

Det blev bara ett åk för mig. Trots att jag efter någon timme, återhämtade mig. Vågade inte utmana ödet. Istället tillbringade jag resten av dagen vilandes. På Högfjällshotellet. Medans liten och någon njöt, ute i backarna. Men jag var så tacksam. Ändå. För åket. Visst, kanske i dyraste laget. Men varje krona var värd upplevelsen. Flera gånger om. Om en månad firar vi påsk i fjällen. Räknar med lite mer energi, då. Och fler åk. Och om inte. Då är det så. Tacksam för det lilla.

Blev fina dagar i fjällen. Samtidigt tunga. Insåg verkligen hur sjuk jag är. Blev så tydligt, utan min någon. Vid min sida. Även fast min syster och bror med familj, tog sig ann liten. Jag hann vila för att läka. Så blir det annat. Man anpassar sig efter omgivningen. Och hur som haver, har jag ändå huvudansvaret för vår älskade liten. Vilket jag såklart vill. Misstolka inte. Men i kombo med att man samtidigt på eftermiddagarna, och kvällarna, ska vara social. Suck. Hjärnan är trött nu. Trots att jag sov i bilen, nästan hela vägen hem.

Har nu accepterat. Vårt sociala liv, ligger långt borta. I framtiden. Min hjärna orkar inte. Det blir för mycket. Åter. Jag vill så mycket, orkar så lite. Men jag är ändå så tacksam. För det lilla jag orkar. Och inte minst, för att jag har lärt mig tolka kroppens signaler. Men några fler sociala experiment blir det inte. På en bra stund. Förutom min och barnens resa, ner till mina föräldrar. Om två veckor. Men det är annat. Där kan jag verkligen bara vara. Och lämna över ansvaret helt. Mormor är viktigare än mamma. För båda barnen. Precis som det ska vara. 

Nu natt. Ögonen blöder av trötthet. Och ja, klockan är bara 18:30. Men jag följer kroppens signaler. Kommer somna utan det vita magiska pillret. Ens. Godnatt.