Den här resan till att hitta mitt nya normala jag, har varit tung och lång. I takt med att utmattningen släppte sitt järngrepp om mig, ställdes jag inför många frågor. Svar och val.
Under mitt år hemma, och kanske ännu mer efter att jag började arbeta, blev valen svårare. Tuffare. Inte på det professionella planet. Utan på det personliga, de privata relationer jag har, utanför min närmsta familj.
Att jag hamnade i Ingemannslandet berodde helt klart på mitt alldeles för galet duktiga jag. På hon som gjorde allt och lite till. Och ännu lite mer. På alla plan. För allt och alla.
Privat här hemma, har jag lärt mig. Jag prioterar min vila, min contemplation, och har släppt på alla krav och måsten. På alla plan. Vi har åter hittat balansen, som familj. Jag har lärt mig att prioritera mig själv, och min familj. Och struntar i den där ”perfekta fasaden”. Lite skit i hörnen har ingen dött av, det viktigaste är att vi alla mår bra. Mår en av oss inte bra, mår ingen av oss bra.
Professionellt har det varit lättare att avgränsa. Inga känslor är inblandade, och jag följer en plan som sakta formades fram under närmare ett års tid, med hjälp av bästa kurator B. Jag är engagerad och duktig på kontoret. Men bara till en tydlig gräns. Jag har lärt mig att släppa och lämna. Och ännu viktigare, att inte involvera mig.
Har under hösten haft mina fallgropar, men varje gång har jag tryckt på stop. Inte alltid direkt, några gånger efter någon timmes analyserande. Andra gånger, efter en natts sömn. Jag känner mig trygg, i mig själv. Eller fel ordval, jag känner mig trygg, tack vare att mitt konsekvensanalyserande, numera sitter i ryggraden.
På det privata planet med alla relationer, har det varit tyngre. Redan i somras började jag rensa, värdera och prioritera. Rent psykiskt har det varit ett tungt arbete. Men väl värt mödan. Så här i efterhand.
Senaste veckan gjorde jag ett tungt, sista beslut. Ett val som länge har hängt som ett stort ok över mina axlar. Ett beslut kantat av mycket ångest. Känslor. Och samvete. Vad är rätt?! Vad är fel?!
Tillslut var valet enkelt. I choose to be happy. Efteråt kände jag bara en stor befrielse. Lättnad. Lycka. Alla de val jag har gjort sedan i somras har varit bra. Och det senaste var det tyngsta, men samtidigt det största.
En viktig sak har jag lärt mig på resan att hitta mitt nya normala jag. Jag kommer aldrig lyckas att hålla den där returbiljetten borta, om jag fortsatt försöker vårda relationer av olika slag, som byggs på en obalans.
Alla relationer som bygger på den andra partens premisser, tar energi. Slukar energi. Relationer där jag själv ger mer, än vad jag själv får tillbaka. I relationer där jag känner mig förminskad, och i relationer där jag får anstränga mig, för att få någon form av acceptans. Valen blev enkla. Tillslut.
Här står jag nu starkare än någonsin. Jag har lämnat 2016. Önskar att jag även kunde lägga till Ingemanslandet, i den meningen.
Jag har insett att Ingemanslandet för all framtid, kommer att vara en del av mig. Men jag har accepterat den. Lärt mig att hantera och tygla den. Numera är den en del av mig, bak i pereferin. Ett gott tecken. För den låter mig aldrig att glömma, den påminner mig ständigt om att jag måste ta hand om mig själv.
Är evigt tacksam över det helvete som den utsatte mig för. Och utan det helvetet, hade jag aldrig hittat mitt nya normala. Jag hade fortsatt i samma destruktiva spår, fortsatt misshandla mig själv, och värdera alla andras välbefinnande högre en mitt eget. Tack Ingemannslandet. Jag har inte bara hittat mitt nya normala jag, utan även livskvalitén.
2017 är här, och det kommer att bli mitt år. Jag vet och känner det. Har redan påbörjat mitt liv på 75%, med en stor livsglädje och energi. Större än någonsin.
Vi tog ett medvetet beslut att inte tillbringa jul & nyår i fjällen. Energin fanns inte, istället prioriterade vi en lugn och skön vecka här hemma. Tillsammans. Bara vi. Till barnens glädje. Vi fick en riktigt fin jul, helt utifrån barnens premisser och önskemål. Precis som nyår. I efterhand har hela familjen tillsammans konstaterat, vi har haft den bästa julen någonsin. Ett bra betyg.
Vi har ett spännande år framför oss. Inom kort kommer vårt hus att säljas, och hela vårt liv att maganiseras. Till sommar lämnar vi den normala vardagen, ekorrhjulet, för ett år i värmen. Och vi gör det för oss, som familj. Tiden är rätt. Alla förutsättningar finns. Vi ger vår familj möjligheten till ett äventyr, tillsammans. Ett år med fokus på att vårda vår familj, ge oss massor av tid, kärlek och nya gemensamma upplevelser. Vi alla fyra längtar!
Det här kommer att bli den här bloggens sista inlägg. Bloggens syfte är uppnått.
Till alla er som har följt min resa, TACK från djupet av mitt hjärta! Era råd, vänliga ord, heja rop och kramar har hjälpt mig på min resa, på vägen att hitta mitt nya normala jag. Och nu är jag här, 100 gånger starkare och lyckligare, och ni är alla stor och viktig del av den resan, TACK❤
Jag, utbränd? 