Tack för att du läste mina ord

Måste fundera. För stunden känns det inte som om att jag bearbetar så mycket. Med mitt skrivande. Tidigare tog varje inlägg, timmar att skriva. Varje ord bearbetade jag. Min tanke ändrades. Jag blev rikare. Av nya insikter. Senaste veckorna känns det som om en berättelse om min dag. När jag skriver. Och varje dag, är den andra lik. Oavsett om jag är hemma. Eller i fjällen. Jag vilar. Alltid. Jag bara ligger här. Vila för att läka.  Har åter kommit till en fas, där det skrivna ordet inte hittar hem. I min hjärna. Läser och läser. Men inget fastnar. Jag är tomm. Har ingen roll om det handlar om böcker, tidningar eller alla underbara bloggar som jag följer. 

Vi är så många här i Ingemannslandet. Och det berikar mig att läsa om era andras resor. På riktigt. Men har börjat sakna ord, för att lämna stärkande kommentarer. Samtidigt som jag börjar känna min tillvaro som meningslös. Jag bara är. Tillför inget. Min närmaste omgivning sliter. För att få ihop vardagen. Och jag har inte ens orken att bidra. Fast än att jag vill. 

Jag saknar mitt gamla jag. Vet inte alls ifall jag gillar mitt nya normala jag. Hon är så lat. Och egoistisk. Sätter mig själv i främsta rum. Ägnar mina dagar åt att vila. För att läka. Men när tar vilandet slut?! Hur länge ska mina dagar främst handla om att vila?! Är less. På riktigt. Jag vill mer. Men energin finns inte. 

Samtidigt vet jag. Bästa kurator B, påminner mig ständigt. Den dagen jag känner mig lat. Så är det ett friskhetstecken. För att vara lat. Är mitt arbete, just här och nu. Men hur länge?! Mitt gamla jag måste veta. Samtidigt som mitt nya normala jag, applåderar. Och någonstans där mittemellan, tvivlar jag. Vem är klokast?! Vill känna mig betydelsefull. Värdefull. Saknar så grymt den gamla vardagen. Med arbete. Med rutiner. Andra än att växla sitt vilande mellan bubblan, och soffan.

Är de mörka nyanserna på väg att ta över?! Kommer de vinna?! Eller har jag orken att kämpa emot?! Varför tillät jag mig själv, att hamna här?! I helveteshålet. Ingemannslandet. Jag hade en spikrak karriär. Och ett rikt socialt liv. Och nu är jag här. Var det värt det?! NEJ. Vill göra om, och göra rätt. Men var ska jag börja?! Och orkar jag börja om?! Fram tills jag vet. Blir jag tyst. Här. Tack för att du läste mina ord. Som just nu inte leder någonstans. Alls.

Den lugna euforiska känslan

I helgen hann vi prata mycket om vår framtid. Vi passade på, när vår lilla stjärna inte var hemma. En sak har vi kommit fram till. Vi kommer att sälja vårt hus. Inte i närtid, men om 2-3 år. Den dagen vår stjärna inte älskar att leka i snön längre. Eller kicka boll. Cykla. Bygga kojor. Och så där. Hon fyller 9 år. Sonen 20 år. Under 2016.

Men om vi sedan åter bosätter oss i en lägenhet nere i stadskärnan. Eller flyttar till fjällen. Eller utomlands. Får förbli oskrivet. Finns många pararella resor som vi arbetar på. Finns många om. Måsten. Och viljor. Alla med en och samma slutsats. Downshifting av livet. Vi båda vill, hitta tillbaka till det enkla. Här i livet. Det sunda. Få en välfungerande livscykel. Få den där hälsosamma balansen.

På vägen dit, ska det sista i vårt hem renoveras. Närmast på tur står trappuppgången och hallen på plan 2. Redan igår bar någon och sonen ner alla möbler. Samtidigt som jag låg i soffan och mumsade kokochips med liten. Mitt gamla normala jag hade satt en projektdeadline om en vecka. Mitt nya normala jag har satt deadlinen, så att vi ska vara klara lagom till juni. Och sonens student.

De två återstående sovrummen och en light renovering av badrummet, ska vara klara till hösten 2017. Samma sommar, ska huset utvändigt, målas.

Vår resa ner till Bahia Feliz lutar åt att avbokas. Istället lägger vi de pengarna på utvändig upprustning av vårt sk garage. Och min någon planerar att ta två dagar semester/veckan hela sommaren, istället. Så satsar vi på vandringar uppe i fjällen, när andan faller på.

Tror det kan vara klokt för vår stjärna, att hon får lära sig uppskatta det lilla. Och vilka fel värderingar vi har gett henne. Hon är lyckligt lottad, som tidigare varje skidsäsong har kunnat tillbringa 3-4 veckor i fjällen. Och övrig tid om året har hon fått göra 6-7 resor utöver det, var minst 3-4 av dem har tillbringats utomlands. Att resa har blivit en självklarhet för henne. Och inte en förväntan. Som det borde vara.

Såklart vill vi fortsatt resa. Utan tvekan. För samtidigt så anser jag att resor berikar våra barns liv. På många sätt. De får med sig så många bra erfarenheter. Och minnen. Men det får inte bli en självklarhet. Hon måste lära sig att längta. Och vänta. Och inte få livet serverat på en guldfat. Nu dags för taktilmassage. Så skönt. Det lugna euforiska känslan efteråt, är gudomlig. Och så läkande.

Lycklig

Så viktigt det är, att man får en bra och engagerad läkare. Han hade uppmärksammat, att jag hade blivit ombokad till klockan 09:00, imorgon bitti. Så han ringde upp. Min mobil var som vanligt på ljudlöst. Så efter några försök, ringde han upp någon. Istället. Han var bekymrad över min tidiga morgontid. Att jag inte skulle orka. Så han pusslade om. Och nu är det avklarat. Redan idag. Och vi har fått grönt ljus. Det blir ett jul och nyårsfirande i Thailand!

Jag mår så mycket bättre. Han tyckte det var klokt att vi åker ifrån julstressen. Och att det kommer gör mig gott, med en avslappnad semester i värmen.  Om 13 dagar åker vi. Känns fortsatt overkligt. Men vi kommer att komma iväg. Är åter så tacksam för att vi har en så engagerad läkare. Och kurator. Önskar att alla fick ha det.

I januari börjar vi titta på min rehabiliteringsplan. Med kuratorn. Sakta, sakta kommer jag börja med bokade aktiviteter utanför hemmet. Vi börjar med regelbunden taktil massage. Men vi tar det då. I januari. Men redan nu kommer jag att utöka mina promenader. Sakta.

Däremot insåg jag idag, att jag fortsatt har en längre startsträcka. Morgonpromenaden tog mina krafter. Någon fick hämta upp mig med bilen. Men det är okej. Nu vet vi. Vi lär oss av misstagen. Det blir bra med promenader kring lunchtid. Då hinner kroppen med. Nu vila för att läka. Samla energi. Inför resan. Tänk att vi kommer att komma iväg! Lycklig!