En dag i taget

Kontorsdag två är avklarad. Känns riktigt bra att vara tillbaka. Men mina tre timmar varannan dag, är precis lagom. För stunden. Jag går hem lagom till lunch, äter mat och sedan sover jag. Inte vilar. För även fast jag verkligen har en slowstart på kontoret, och kanske egentligen inte uträttar några stor dåd alls, så blir jag extremt trött. Och det är okej. Bästa kurator B har förberett mig väl, inför den här nya tröttheten.

Jag låter kroppen återhämta sig, efter två timmar sömn är jag som ny igen. Utvilad och fylld med energi. Skönt. Har både i måndags och idag, orkat med långa Power walks på eftermiddagarna. Och lagat middag. Alla andra måsten är avskalade. Jag följer nyansen längtan, påbörjar projekt här hemma, men har även styrkan att avsluta, innan jag är klar. Vilket resulterar i massa påbörjade projekt. Nu senast att jag började gräva upp alla 44 markstenar, för att byta ut dem. Har fått upp fyra, och sedan dess ser vår gång ut till postlådan, som den gör. Men det är inget som stressar mig. Alls. Är faktiskt en skön och stärkande känsla, att ha släppt på alla inre krav och måsten, som i så många år har styrt mitt liv, min vardag.

Idag hade jag mötesdebut på kontoret. En timmes långt möte om prioriteringar av kommande utvecklingsaktiviteter. Det var inget krav att jag skulle närvara, och jag visste att jag när som under mötestiden kunde avvika, om det blev för mycket.  Jag hängde med i snacket, allt finns kvar, jag har inte glömt. Däremot var jag duktig, tog inte på mig någonting. Utan lyssnade mest och stålsatte mig, för här ville verkligen mitt gamla normala jag komma fram. Hon ville verkligen gå in, ta över, lösa och ta på sig projekt efter projekt. Just den här biten, har jag privat lärt mig att hantera bra. Men inser att jag rent professionellt kommer få arbeta hårt, på just denna punkt. Det har varit en stor del av min yrkesidentitet. Som så mycket annat.

Att komma tillbaka i yrkeslivet igen, är inget som går på en räls. Det handlar verkligen om att ta ett steg i taget. Precis som  man har gjort hela tiden, här i Ingemannslandet. Fast nu börjar man lite om, igen. En av de största fallgroparna är, kollegornas förväntningar. Äntligen är hon tillbaka, då kan hon göra det här och det här. Och det här. Hon hinner säkert även med denna lilla pyttegrejen.

För dem stannade ju inte livet upp, för ett år sedan. Utan deras liv fortsatte som vanligt, medans min tog en lång, svår och tuff paus. Jag lämnade på topp, som den där energisprudlande problemlösaren, med tid för alla och allt. Och det är den bilden de har kvar. Många av dem chockades till och med när jag kraschade, de hade inte sett varningstecknen. I alla fall inte då, men nu i efterhand har de insett. Min börda var alldeles för stor.

Något som även vården har fastställt. Bedömt. Tydligt. Att jag fick diagnosen en djup allvarlig utmattningsdepression, är 100% arbetsrelaterat. Det är en arbetsskada. Jag är en högpresterad person, både privat såväl som professionellt. Men med tanke på den extremt höga arbetsbelastning som jag hade, de sista åren innan kraschen,  så har de kommit fram till den slutsatsen.  Håller tummarna för att även AFA utgår ifrån den bedömningen, när min arbetsskada ska bedömas av dem.

Åter till kollegorna. Mina närmaste kollegor har fått tydliga direktiv av min närmsta chef. Ingen får lägga något på mitt bord, utan det är hen och ingen annan, i dialog med mig, som lägger arbetsuppgifter på mig. Och vi gör det i min takt. Vi har en öppen dialog. Skönt.

Men så kommer vi till kollegorna utanför närmsta kretsen. De har inte fått samma information. Och kommer inte att få. Arbetar inom en så stor koncern. Det kommer att bli en utmaning. För mig. Hittills har vi valt att lösa det igenom att jag inte är online, på vårt gemensamma kommunikationsverktyg. Fokus den här första tiden är att jag ska bli trygg på kontoret igen. Lära mig att använda mina verktyg, i mitt professionella liv, gå igenom alla steg. På nytt. Den här gången som mitt nya normala jag. Hon den där som inte är så galen, och bara säger ja, ja, ja. Förhoppningsvis är jag så stark även professionellt, den dagen jag är online igen, att jag kan säga nej. Det är mitt mål. Men fram tills dess, en dag i taget. Och prioritera min återhämtning. Contemplation. Och min motion. Inget annat.

Äkta fredagskänslan

Idag har den där äkta fredagskänslan, infunnit sig. Underbart. På alla plan. Fredagstacosen är precis intagen. Nu softar vi. Njuter.

Den här sista veckan här hemma, blev inte som planerat. Efter en helt sagolik helg, förra veckan. Med bröllop och egentid med någon, hälsade Herr Förkylning på. Rejält. Har legat utslagen mer eller mindre hela veckan.

Ännu har han inte släppt sitt grep om mig. Men nu har febern släppt. Skönt. Räknar med att jag piggnar till under helgen.

På måndag väntar kontorslivet igen. Längtar. Är så redo. Samtidigt finns en spännande form av oro. Och funderingar. Visst är jag redo?! Bästa kurator B, intygar. Hon är inte ens orolig. Utan trygg. Jag har verktygen. Allt funkar så bra privat. Nu ska jag bara lära mitt nya jag, den professionella biten.

Jag ska lära mig att hantera mitt professionella liv, lika bra som jag numera hanterar mitt privat. Jag kommer att fixa det, tillslut. Förmodligen tar det längre tid, än vår plan. Är förberedd på det. Men det gör inget. Så även min chef. Bättre jag kommer tillbaka sakta, än faller tillbaka. För den där returbiljetten finns inte, för mig. 

Arbetar jag fortsatt 25% till jul, ser jag det som ett succés. Arbetar jag 50% till jul ser jag det som en bonus. Men faller jag tillbaka. Nästan så att ord saknas. Men ja, då misslyckades jag. Den där så fruktade returbiljetten behövde användas. Önska mig lycka till. Eller nej, gör inte det. Jag behöver bara en lyckospark❤️

Jag trodde på riktigt att det var en klyscha

Idag för exakt ett år sedan, började jag arbeta. Hade haft en sju veckor lång ledighet, enkom för att jag hela våren hade kännt mig enorm trött, energilös och matt. Jag hade slutat fungera. I min värld där och då, tänkte jag att en längre semester var lösningen. Så fel jag hade.

Det senaste året hade varit extremt tungt.  Arbetar i en värld, där det från kunder finns noll acceptans, om vår produktion ligger nere. Och vi låg nere ofta. Var ständigt uppkopplad, på kontoret eller här hemma. Ständiga möten, problemlösningar. Satt med i sk task force, samtidigt som jag koordinerade och analyserade läget med mina utvecklare. Problemen avlöste varandra- en vanlig kedjereaktion. Vi släckte bränder, samtidigt som alla andra projekt och utredningar skulle hinnas med.

Under helgerna tankade jag energi i fjällen, för att orka en vecka till. Situationen var ohållbar. Så kom den där efterlängtade långa semestern. Som inte blev en semester, i dess rätta benämning. Absolut, vi reste utomlands några vändor. Hela familjen, men även en resa till värmen med bara liten. Och vi var i fjällen. Men jag mådde inte bra. Kom inte ner i varv. Och trots alla diskussioner vi hade, om att jag borde sjukskriva mig. Så blev det inte så.

Min arbetsbörda skulle lätta. En ny kollega hade anställts, för att avlasta mig. Vi bokade en resa till Thailand över jul och nyår. Som en morot, för att orka mig igenom hösten.

Kroppen orkade en månad. Arbetade veckans alla dagar. Och hade flera tjänsteresor i veckan. Tidiga morgonflyg och sena kvällar. Samtidigt som den privata biten med alla aktiviteter och föräldramöten skulle hinnas med. Jag var ju fröken duktig. Har tappat räkningen på hur många gånger jag har fått ta en taxi direkt från flygplatsen till någon av barnens skolor/aktiviteter, för att hinna närvara, vid föräldramöten, utvecklingssamtal etcetera, under årens lopp. Vansinne, ser det nu. Den där så viktiga contemplation:en, tid för återhämtning existerade inte. I mitt gamla liv.

Så kom kraschen. Och den blev djup, ond och svår. Resten vet ni.

Men så sitter jag här, på dagen ett år senare. Energifylld, stark och lycklig. Längtar efter att få börja arbeta igen. Har gått igenom det värsta året i mitt liv. På riktigt. Önskar inte ens min värsta fiende, det här helvetet, som sjukdomen innebär.

Jag kommer aldrig tillåta mig själv att glömma. Någonsin. Maktlösheten. Ilskan. Skammen. Sorgen. Hopplösheten. Men trots Ingemannslandet, helvetet. Så är jag så innerligt tacksam. Jag lever. Och det gör jag tack vare Ingemannslandet. Jag hade likt väl kunnat dö. För så allvarlig är den här sjukdomen. Plötslig vuxendöd har ökat, många forskare och läkare ser en koppling till utmattningssyndrom. Till slut orkar inte kroppen mer. Den stänger av. Funktion efter funktion. Ibland så illa, som även hjärtat.

Min kropp stängde också av. Men den lät mig överleva. Men från början kunde jag inte ens ta mig upp ur sängen på egen hand. Min någon fick mata mig med sked, massera mina käkar, för att stimulera fram tuggreflexer. Jag låg som ett kolli. Hade tappat alla mina förmågor. De fem första veckorna var akuta. Någon arbetade hemifrån, gav mig vård och omsorg. Såg till att jag fick i mig näring. Låg och höll om mig, när panikångestattackerna vällde igenom min kropp. Smekta mig över håret och talade lugnande till mig. Ibland i timmar, och ofta många hela nätter.

Samtidigt som han fortsatt arbetade heltid, och bara över en dag fick kliva in i rollen som Familjen AB VD och koordinator, med allt vad det innebär. Han är min hjälte.

Är glad och tacksam att han inkluderades i vården om mig. Från start. Vi pratade om det sist, med bästa kurator B. Det fanns inget annat alternativ. För jag var för dålig. Orkade bara vara med, närvarande, i max 5-10 minuter under våra samtal. Sen försvann jag. Jag var där, men ändå inte. Under de här samtalen vi hade i början, var fokus på att ge någon rätt verktyg, stöd och råd.  Inget av det här minns jag något av, själv. Har alltid upplevt att jag varit så närvarande när vi har träffats. Och det har vi gjort ofta. I början flera gånger i veckan. Men samtidigt så minns jag väldigt lite av de där fem första veckorna.

Genom hela den här resan så här långt, är jag tacksam för att jag valde att fokusera på det positiva. Det lilla. Det har hjälpt mig enormt på den här resan, gett mig styrka. Jag har lärt mig att se livet, med andra ögon. Fånga ögonblicken. Stunderna. Glädjas över det lilla.  Stort.

Vad som händer med bloggen framöver, vet jag inte. För att vara ärlig. Jag kommer att fortsätta skriva, det hjälper mig. Ett bra sätt att bearbeta.  Däremot kommer det att ske mer sällan. Jag börjar arbeta den 12 september på 25%, och någonstans där tror jag att jag kommer landa i ett annat lunk. Livet kommer sakta och successivt bli mer inrutat, men fortsatt med fokus på mig själv, tid för återhämtning och motion. Men det tar vi då.

Har mått så bra senaste tiden, att det numera känns som om att jag har semester.  Har kommit in i ett härligt semesterlunk. Tar dagen som den kommer, njuter av långa promenader och god mat. Till helgen vankas det bröllop. Jag och någon åker iväg redan på fredag eftermiddag. En helg på hotell hägrar. Egentid. Våra epitet som mamma och pappa, lämnar vi kvar hemma. Ska bli så skönt. Som vi ska njuta.  Tänk att Ingemannslandet förde med sig livskvalité! Jag trodde på riktigt att det var en klyscha, något som bara bästa kurator B sa, för att ge mig hopp. Idag vet jag att det är sant.