Tänk att man måste bli sjuk

Vi är hemma igen. Sedan några dagar. Veckan i fjällen gjorde underverk. Mår bättre än någonsin. Här i Ingemannslandet. Dagarna bara flyger iväg. Fortsatt påsklov. Liten är hemma. All min tid går till henne. Och för att vila. För fortsatt behöver jag vila. En hel del. Men mindre, än bara för en månad sedan. Känner mig äntligen som en närvarande förälder igen. Saknat den känslan. På riktigt.

Igår träffade jag min nya läkare. Var spänd och orolig, innan mötet. Han var så bra. Tyvärr även bättre än min förra läkare. Min nya var noggrann. Alla möjliga blodprov togs. Han lyssnade även på hjärtat. Och lungorna. Klämde och kände både här och där. Han var påläst. Inte bara av min tidigare läkares anteckningar. Utan även av kuratorns.

Jag gör framsteg. Känner det själv. Han bekräftade. Vi gör rätt. Mår så mycket bättre. Orkar så mycket mer. Ändå skyndar jag i snigeltempo. Bra sa läkaren. Jag har de bästa möjligheterna. Och jag tar till vara på dem. Och jag har lärt mig att lyssna på kroppens signaler. Men fortsatt är min väg lång. Tillbaka. Till enkelbiljetten. Men det är okej. Jag orkar idag så mycket mer, än bara för en månad sedan. Viktigt att komma ihåg.

Jag njuter av nu:et. Idag under promenaden fick jag en salighetskänsla. Av fågelkvittret. Tänk att man måste bli sjuk. För att uppskatta det lilla. Det enkla. Någonstans bortom allt det hemska. Med den här sjukdomen. Så är jag tacksam. För att jag upptäckte just det. Fågelkvittret.

Och för stunden är jag urusel på att svara på kommentarer. Och läsa andras bloggar. Men någonstans så är det så. Så här ser livet ut. Just nu har min familj större prioritet. Så mycket viktigare. Men jag läser era kommentarer. Uppskattar dem från hjärtat. Och jag kommer tillbaka. När vardagen är här igen. God natt.

Annonser

Växer sig starkare

Jag bara är. Och njuter för stunden. Av tiden med familjen. Av fjällen. Och av mitt dagliga åk. Där emellan är det vila som gäller. Och små korta promenader. 

Mår så bra här. Har sagt det förr. Fjälluften är magisk. Har en så läkande effekt. Varken jag eller någon, hade räknat med att jag varje dag skulle orka med ett åk. Det tar dryga timmen. Från toppen och ner. Många vilopauser. Men som jag njuter. Till fullo. Efter åket sover jag. Gott. I flera timmar. 

Så tacksam för dagarna här. Försöker febrilt förlänga vår vistelse, med en vecka. Men inga boenden finns lediga. Hoppas på en avbokning i sista stund. Drömmen om en egen stuga här, växer sig starkare. Eller om ett framtida liv i fjällen. Det sistnämnda innefattar tyvärr så många om och men. Men man ska aldrig säga aldrig. Men nu natt. Ögonen blöder av trötthet. Godnatt.

   
 

Fjällen

Vi kom hit redan igår. Så skönt att åter vara här. Det sista dygnet hemma var kaotiskt. Hantverkare bokades in. Jag försökte behålla min vila. Någon packade och organiserade. Mitt i allt inser vi att vår takbox är för lång. Vi bytte bil i höstas. Och så är ett par litftkort som var borta. Liftkort som redan var färdigtankade. Suck.

Allt ordnade sig tillslut. En ny takbox hämtades. Någon packade. Och förberedde för hantverkarna. Liftkorten hittades. Hantverkarna kom. Fick instruktioner. Samtidigt som vår bil packades. Söndagmorgonen blev hektiskt. Under lördagen lyckades jag behålla lugnet. Gick in i min bubbla. Men igår gick det inte. Öronpropparna blev min bästa vän.

Men så anlände vi till fjällen. Lugnet infann sig. Fast med öronpropparna på. För mig. Vi gjorde ett första stop på Klövsjö Bageri. Världens godaste bullar, bröd och pannkaksmjöl, inhandlades. Vi fortsatte mot Björnrike. Checkade in. Bästa boendet. Grizzlyhusen. Några meter till sittliften. Någon packade upp. Jag vilade. Tjejerna lekte. Utomhus. Snön har en magisk effekt även på dem. Vi alla somnade. Tidigt.

Imorses njöt vi av en god fjällfrukost. I lugn och ro. Energinivåerna fanns där. Beslutade mig för ett morgonåk. Med tjejerna. Grizzlyexpressen upp. Magiskt uppe på toppen. Trots att solen inte riktigt nådde fram. Njöt. Tjejerna åkte på förhand. Själv fick jag pausa med 100-150 meters mellanrum. Tog en timme ner. För mig. I slutet skakade benen. Energin var på sluttampen. Kom hem. Någon ser mig. Möter upp. Hjälper mig av med skidor. Bär mig in i lägenheten. Knäpper av pjäxor. Och klär av mig. Leder mig till soffan. Somnar. Vaknar tre timmar senare. Och är så tacksam. Jag orkade. Stort.

Men någon mer åkning blev det inte idag. För mig. Vid 15:00 kände jag att energin eventuellt fanns där. Ignorerade. Spar mig tills imorgon. Och finns inte energin. Spar mig till kommande dagar. Är så nöjd och tacksam. Ändå. Även fast någon glömde packa ner allt annat än underkläder, inderställ (2/person), skidstrumpor, skidkläder, sängkläder och handdukar. Till oss alla. Vi har ju trots allt tvättmaskin. Godnatt.