Någon som vet?!

Alltså, denna underbara dusch på morgonen. Det bästa som finns. Masserar in schampot i håret, med mjuka, läkande rörelser. Lika ömt tvålar jag in kroppen. Njuter av vattenstrålarna mot min kropp. Det underbara lilla hormonet Oxytocin:et utsöndras. Nyansen lugn. Lycka. Och välbehag sprider sig, i kroppen. Jag bara är. Njuter av nu:et.

Numera duschar jag varje dag. Bara för att jag vill. Och för att jag numera kan. Men vilken energi duschen kräver. Galet. Får alltid lägga mig direkt efter duschen. Minst en halvtimme. Ofta en timme. Undra hur det kommer sig egentligen?!

För lite bakvänt är det. Något som skapar ett sådant inre lugn. Och välbehag. Slukar samtidigt så mycket energi. Är det värmen?! Eller ansträngningen?! Den lätta massagen?! Vattenstrålarna?! Eller en kombination av allt?! Någon som vet?!

Annonser

En bra ond, påminnelse

Känslan av att ligga kvar i sängen, inte för att man måste. Utan för att man vill. Underbar. Tänk vad härligt att själv få göra det valet. Det är stort. Tänk för ett halvår sedan, hade jag inte den valmöjligheten. Jag tog mig inte ur sängen på egen hand. Energin fanns inte. Känns som en evighet sedan. Ändå är det bara för sex månader sedan.

Så mycket har hänt. Samtidigt nästan ingenting alls. På min resa här i Ingemannslandet, har det hänt massor. 

När jag mådde som sämst. När de mörkaste av de mörka nyanserna hade mig under sin kraft. När panikångestattackerna vällde fram. Och den där maktlösheten. Sorgen. Ilskan. Skammen. Visade sig. När den där enorma utmatningen var konstant. Och hjärndimman större än störst. Trodde jag på riktigt, att jag aldrig skulle få må bättre. 

Där och då, såg jag inte tillfrisknandet. Vecka för vecka. Jag kunde inte ta på den. Som jag kan nu. Är mer medveten nu. Och jag mår så mycket bättre. Samtidigt är jag tacksam över, att jag började blogga. För mig räcker det att läsa de tyngre inläggen, under den första akuta fasen. För att påminnas. Varje cell i kroppen kommer ihåg. Varje nyans av känslor, i orden som står skrivna. En bra, ond påminnelse. På ett positivt sätt. Den sporrar den där enkelbiljetten. Det där beslutet om att aldrig hamna här igen. Någonsin.

Mitt nya normala som sakta börjar ta över, tar hand om mig. Livet är inte svart eller vitt längre. Jag tillåter mig ordet lagom. Och spontan. Vågar lite på mig själv. Släppt kontrollen.  Allt behöver inte vara perfekt. Längre. Good enough är min nya melodi. Efter min nya ribba. Standard. Och den är många sjömil lägre, mot det som ansågs standard. Tidigare. I livet innan Ingemannslandet.

Har kommit på mig själv, hur jag förbereder min omgivning. Omedvetet. Tidigare ordnade jag saker pronto. Hade inga problem att bolla 15 saker samtidigt, och ro dem i hamn. Idag förvarnar jag, i god tid. För att undvika ett stresspåslag. 

Som till exempel till sonen. Häromveckan. Om du förväntar dig min hjälp med oavsett vad, inför studenten. Skriv en lista, redan nu. Så kan jag/någon bocka av en sak i taget. När energin finns. Och tiden.

 Jag fick en lista några dagar senare. Ingen lång. När det gäller studenten så är han relativt kravlös. Och själva firandet blir enkelt. Färdiga smörgåstårtor från ett av de lokala bagerierna. Papperstallrikar. Och de närmaste inbjudna. Helt tvärt emot, mitt gamla jag:s tänk. Men good enough, enligt mitt nya.

På samma sätt meddelar jag även andra. Jag kan ordna, men det kommer först under nästa vecka. För jag vet att det inte funkar annars. För ett stresspåslag, framkallar hjärndimma. Hjärndimman i sin tur ger mig än sämre morgondag. Jag tar ett steg framåt, och tre steg bakåt. En dålig ekvation.

Och precis nu ska jag fortsätta njuta av min sköna säng, några timmar till. Inte för att jag måste. Utan för att jag vill. Stor skillnad.  Har kommit på mig själv att jag gillar nyansen lat. För just den nyansen, är det snabbaste botemedlet. Mot den här sjukdomen. Ju mer jag latar mig, desto mer återhämtar kroppen sig. Vila för att läka. 

Växer sig starkare

Jag bara är. Och njuter för stunden. Av tiden med familjen. Av fjällen. Och av mitt dagliga åk. Där emellan är det vila som gäller. Och små korta promenader. 

Mår så bra här. Har sagt det förr. Fjälluften är magisk. Har en så läkande effekt. Varken jag eller någon, hade räknat med att jag varje dag skulle orka med ett åk. Det tar dryga timmen. Från toppen och ner. Många vilopauser. Men som jag njuter. Till fullo. Efter åket sover jag. Gott. I flera timmar. 

Så tacksam för dagarna här. Försöker febrilt förlänga vår vistelse, med en vecka. Men inga boenden finns lediga. Hoppas på en avbokning i sista stund. Drömmen om en egen stuga här, växer sig starkare. Eller om ett framtida liv i fjällen. Det sistnämnda innefattar tyvärr så många om och men. Men man ska aldrig säga aldrig. Men nu natt. Ögonen blöder av trötthet. Godnatt.