Livet är inte alltid rättvist

Min bästa kurator, var vore jag utan henne? Blev ett långt besök idag. Första timmen vällde alla mina känslor fram. Och gråten. Berättade. Hon lyssnade, nickade instämmande. Och när en timme hade gått, tog min ord slut. Precis som mina tårar. Och vi började att bearbeta. Tillsammans.

Har burit på så mycket skuldkänslor och skam, senaste veckorna. Gentemot mina barn. Känslorna har vuxit sig starkare och starkare, har känts som om att ångesten river och väller, i bröstet. Som en stor, svart, riktigt elak klump.  Den åt upp mig inifrån. Inte konstigt att min energi försvann. Hela kroppen har fokuserat på skuldkänslorna, och skammen. Känslor jag har fått, för att jag faktiskt har prioriterat rätt, efter mina förutsättningar. Jag är den bästa mamma, som jag kan vara. Här och nu.

Men så prioriterade jag lite fel, i ett annat avseende. Tog på mig ett för stort ansvar, för sonens skolarbete. Precis som de flesta andra föräldrar skulle ha gjort(?!). Men skillnaden är, att jag faktiskt är sjuk. Och att just den delen av hjärnan, är min mest skadade. Genom att jag gav honom mitt stöd, pushade och i de flesta avseenden, även fick vara den drivande, för att något skulle hända, dränerade jag mig själv på energi.

Även fast jag prioriterade bort så mycket annat, vilade mer än någonsin. Så räckte jag inte till. Igår tog jag slut. Helt. Och jag lämnande över. Kapitulerade. Sa ifrån. Nu får skolan ta över ansvaret, för det sista. Målsnöret är nära. Han har en bra rektor, och en bra lärare. Känner mig trygg. Nu.

Men så var det, det där dåliga samvetet, och skammen som den för med sig. Främst kanske gentemot liten. Livet är inte alltid rättvist, och ibland är ingenting som det brukar vara. Som i år. Hon saknar sin vanliga mamma.

Hon den där tokiga, som arbetade alldeles för mycket, men som ändå alltid hade tid för galna upptåg med henne, fikor, middagar på stan, shoppingturer, utflykter och vår alldeles egna semestervecka, utomlands.

Jag har fått prioritera bort de flesta av hennes aktiviteter, under senaste veckan och kommande.  Jag har redan missat några avslutningar och kalas. Till helgen en fotbollscup. Och nästa vecka hennes skolavslutning. Första någonsin, under mina snart 20 år som mamma. Tufft. Men rätt beslut.

Sonen tar studenten. Det gör man bara en gång i livet. Liten går ut tvåan. Dessvärre samma dag, som sonen tar studenten. Ekvationen går inte ihop. Känner noll stress inför själva mottagningen, allt är beställt och klart. Och bästa K kommer och tvättar våra fönster på onsdagen, storstädar på torsdagen. Fina vänner hjälper mig med mottagningen. Har inte, och kommer inte att behöva lyfta på ett finger, själv.

Men däremot känner jag stress över själva dagen. Och över alla prioriteringar som har behövt göras. Och över liten har blivit både ledsen, sårad och känts sig  bortvald. Och över sonen har känt att jag aldrig orkar, att hjälpa klart.

Allt det här, har blivit som en stor ond cirkel, fylld av dåligt samvete och skam. Jag duger inte. Jag räcker inte till.  Jag har gjort något rätt, men ändå har det känts så fel. Måste arbeta på denna biten. Bästa kurator B poängterade det flera gånger.  Idag. Måste lära mig att släppa på mina inre krav, när jag gör val som är rätt. För mig. För mitt tillfrisknande.

Jag måste lära mig att inte få dåligt samvete, gentemot mina barn, för att jag prioriterar bort. Eller säger ifrån. Sånt är livet. Och det är av motgångarna vi lär oss.

Tänk att två timmar med bästa kurator B, fungerar som bästa medicinen. När jag gick hemåt,  hade den stora, svarta, riktigt elaka klumpen släppt. Kände mig lättare. Och gladare. Sakta känner jag hur de små underbara bubblorna, har börjat komma tillbaka. Energin.

Tänk att dåligt samvete och den skam, som den för med sig, kan vara så tung. Och energislukande. Galet. Ett bakslag var på G, men redan nu har det börjat vända. Resten av veckans prioriterade aktiviteter, är nu strukna även de, i kalendern. Bara ett läkarbesök på fredag, står kvar. Resten av veckan ägnar jag mig åt vila. För att läka. Och sköna promenader. Med gott samvete. Jag har gjort kloka prioriteringar. Jag prioriterade mig själv. Och min hälsa. Och mitt läkande.

Ps. Tack alla fina ni, för era stöttande kommentarer i förra inlägget ❤

Nu får jag betala priset

Solen lyser som aldrig förr, där ute. Men jag ligger. Ett bakslag hälsar på. Har verkligen  prioriterat min så viktiga vila, försökt hålla mitt 3-timmars aktivitetsfönster. Men i de timmarna har jag inte kalkylerat in tiden, som jag har hjälpt sonen.

Studenten hägrar, och senaste veckorna har ena ”kvarglömda” uppgiften, efter den andra dykt upp, samtidigt som en gymnasieuppsats numera har en stående returbiljett. Han har behövt både stort stöd och pushning. Hemifrån. Han saknar min drivkraft. På gott och ont.

Akuttid hos bästa kurator B idag. De mörka nyanserna är inte tillbaka. Men däremot är energin helt slut. Och hjärndimman är tillbaka. Den där tjocka, tunga, tröga sirapen. Länge sedan sist.

Varningsklockorna har blinkat alarmerande sedan 4-5 dagar, tillbaka. Har delvis ignorerat, samtidigt som jag har valt att prioriterat bort annat. För att istället prioritera mer tid för sonen. Men det räckte inte. Och nu får jag betala priset. Mitt första bakslag, på många månader, är här.  Är rädd, arg och samtidigt skräckslagen. Hur långt tillbaka, kommer jag att falla?!