Den där vikten

Jag har nämnt om min ökande vikt, några gånger. Men har hittills valt att inte fokusera på det. Mina + kilon har fått ha sitt eget liv. Och de har frodats bra. Jag har istället valt att fokusera på mitt läkande.

Sedan jag blev sjukskriven har vågen gått upp 11 kg. Sedan jag faktiskt blev sjuk, men ändå fortsatte att arbeta, dvs de två åren innan den där kraschen, rakt in i bergväggen, gick jag upp 10 kg. Nu ska de bort. På ett sunt sätt.

I måndags registrerade jag mig, hos Viktväktarna. Och jag är taggad. Ikväll var jag på mitt första fysiska möte. Så peppande! Tror på idén! Lagom till jul, eller strax därefter är jag i hamn. Och det är inget tvingande. Alls. Utan jag är redo. Mår numera så bra, att jag faktiskt har möjligheten att fokusera på annat, än att vila för att läka. Tacksam. Lycklig. 

Viktigt att fånga dagen

Så är vi hemma, sedan några dagar. Hemkomsten var tung. Riktigt tung. Första dygnet här hemma, hamnade jag i en riktigt djup deppsvacka. Ser det inte som en bakslag. Energin fanns, ingen hjärndimma, inga mörka tankar. Bara en stor sorg. Riktigt stor sorg.

Jag var inte redo, för livet här i stan igen. Tror det handlar om att jag mådde så otroligt bra i fjällen. På alla plan. Och på något sätt, påminde hemmet mig om allt jobbigt. Det senaste året. Ingemannslandet. Alla timmar av maktlöshet. Och av min bubbla. Mitt älskade sovrum, som faktiskt blev som mitt fängelse, de första 8 månaderna. Mer eller mindre.

Jag hade glömt bort allt det fina. För faktiskt, staden mellan bergen är ofantligt vacker. Behövde bli påmind. Samtidigt påverkades jag av alla svåra val, som jag gjort under sommaren. Jag har analyserat varje beståndsdel, av mitt liv. Gjort aktiva val. Utifrån mig själv. Utifrån vad jag mår bra av. Det har resulterat i många bortprioriteringar. På gott och ont.

Har insett att jag tidigare var ett offer. Omedvetet, men ändå så medvetet. Samtidigt så omedvetet. Jag gjorde alltid, vad som förväntades av mig. Och lite till. Och mycket till.  Jag har prioriterat så många andra, framför mig själv. Även framför min familj.  Ett vanligt fröken-duktig-syndrom. Jag vet. Kanske är det därför det gör så ont?! För att jag har varit för snäll, för mitt eget bästa. Tiden får utvisa…

Jag har fått det bekräftat. Är inne i fas tre nu – Rehabilitering. Lycka. Hurra! Men känner samtidigt en stor rädsla. Nu gäller det att ha tungan rätt i mun, och följa magkänslan. Hela tiden. Börjar arbeta 25% inom några veckor. Stort. Arbetsträning beviljas knappt längre. Utan numera ligger det allt som oftast,  på arbetsgivarens ansvar.

Som planen ser ut nu, kommer jag att börja arbeta 25% i två veckor, därefter 50% i två veckor och sedan 75%. Samtidigt kan jag backa, om det inte funkar. Läkaren är tydligen. Allt kommer i första hand, hela tiden, handla om hur jag mår. Skönt.

Steget från 25% till 50% är jag inte alls orolig för. Tror att 50% är vad jag orkar, samtidigt som jag orkar med livet utanför kontoret. De första månaderna. Steget från 50% till 75% tror jag kommer ta längre tid. Men man måste ju börja någonstans. Och det är vad vi gör nu. Vi har en plan, men planen kommer att ändras, efter hur jag mår. Är inte alls orolig. Känner mig trygg.

Förutom mina konskvensanalyser, har jag ytterligare ett levnadsmått, för att behålla mig frisk. Lycklig. Och fortsatt känna en livslust.

  1. Min privata mobil är fortsatt på ljudlöst. Kommer så att förbli. Min någons nummer, såväl som sonen, dotterns och hennes skola/fritis nummer, går alltid igenom. Min arbetsmobil, kommer bara att vara påslagen, när jag är på kontoret. Man behöver inte vara nåbar 24/7.
  2. Jag arbetar aktivt på att släppa mitt kontrollbehov. Har kommit långt. Otroligt långt. Men fortsatt finns en bit kvar,  att arbeta på. Har inte längre ett behov av en förutsägbarhet i min vardag. Stort.
  3. Ja har gett upp behovet av att alltid har rätt. Livet funkar inte så. Har börjat inse att jag måste tänka en och två gånger extra, vad är viktigast för mig? Att bevisa att jag har rätt, eller att bara släppa?! Vad tar mest energi.
  4. Sluta kritisera. En svår punkt. Var,  och är den tuffaste punkten. För den innebär även, att jag har avslutat många relationer. Men faktum är, om man efter ett besök/dejt/kaffe eller vad det nu må vara, har ett behov av att kritisera, med någon, eller någon annan vän, vad är det då för vänskap? Eller vice versa, att man på omvägar får höra, om ens egna val som hen anser är dåliga, till exempel. Det går alldeles för mycket energi åt att kritisera.
  5. Sluta ge upp mitt eget behov, av att känna mig omtyckt. Går lite hand i hand, men ovanstående. Samtidigt inte. Jag behöver ingen mask, attityd eller roll. Antingen uppskattar man mitt sällskap, eller inte. Jag har inget behov längre, av att vara alla andra till lags. Jag är den jag är. Jag gör mina prioriteringar, efter mig och min familj. Inget annat. Den ständiga projektledaren, har sakta börjat försvinna. Älskar mitt nya jag.
  6. Ta emot förändringar, med en öppen famn. Hänger lite ihop med punkt 2. Jag behöver inte veta allt, redan innan. Något nytt, kan även vara positiv. Välkomnande. Ner med taggarna. Har verkligen fått det att funka privat. Hoppas och håller tummarna för att det även ska funka professionellt.
  7. Sluta älta. Det som har hänt, har hänt. Jag kan inte ändra på historien, men däremot påverka min framtid. Punkt.
  8. Sluta jaga bekräftelse. Fortsatt en öm punkt. Men arbetar på det. Aktivt. Har ett stort bekräftelsebehov. Jag har kommit långt, men har lång väg kvar.
  9. Lära mig att bara vara. Jag behöver inte vara sysselsatt 24/7. Jag kan bara vara, inte göra någonting alls. På den här punkten har jag verkligen lyckats. Ingen tvivel.  Jag verkligen kan bara vara, utan noll sysselsättning, i timmar. Har aldrig hänt förut.
  10. Ta vara på dagen. Se och acceptera nu:et. Här och nu. Njut av det jag kan. Inte tvärtom. Kommer fortsatt ihåg känslan av lycka, när jag i höstas orkade föna håret. Tänker på det varje gång fönen kommer fram. Eller den där ljuva känslan, när man masserar in schampot, underbart. Ägnar fortsatt varje schamponering, mer än 10 minuter. Inte för att jag måste. Utan för att jag vill.

Ovanstående punkter, innefattar så mycket mer, än det jag har skrivit i ord. Se det mer som en extremt kort sammanfattning. Se det inte som en guide. Vi alla funkar olika. Men för mig, hjälper det här. För att nå  den där åtråvärda enkelbiljetten.

Tar numera sällan min kära Imovane. Som ni vet. Men det händer. Sista veckorna i fjällen, var det nästan varannan natt. Hade svårt att slappna av, när jag var ensam med Liten. Här hemma igen, går det utmärkt. Mammaskapet är starkt. Och stort. Kärlek.

Har även börjat trappa ner på min stämningshöjande tablett, Sertralin. Har hela tiden lyckats hålla mig på en låg dos, 50 mg/dag. Sedan några veckor tillbaka äter jag halva dosen. Går bra. Har inte känt av några negativa effekter.  Från och med på torsdag, trappar jag ner till 1/4 tablett. Om 11 dagar kanske jag är helt fri?! Lever på hoppet. Ser det samtidigt inte det som ett misslyckande, om det inte funkar. Viktigt.

Nu kommer dottern strax hem, från fotbollsträningen. Avrundar. Vill samtidigt poängtera, läser alla Era kommentarer. Alltid. De betyder så mycket, för mig. Och svar kommer. Men ibland dröjer det. Livet kommer emellan, viktigt att fånga dagen. Carpe Diem❤️

 

 

 

 

Frågetecknen är många

Vårt fjälläventyr är slut, för denna gång. Blandade känslor. Det normala är förmodligen, att man tycker det är skönt. Finally är man hemma igen, efter sju veckor på vift.

Den känslan infann sig inte. Alls. Tårarna rann längs kinderna, när vi började vår resa hem, till staden mellan bergen. Var inte alls redo. Det som jag tidigare har kännetecknat som hemma, är inte hemma längre.

Kanske anpassar jag mig?! Förmodligen. Men vill jag det?! Såklart längtar jag som aldrig förr, att få börja arbeta. Igen. Längtan har aldrig tidigare varit så stor. Men på vägen här i Ingemannslandet, hände så mycket. Min längtan, blev en annan. Jag förändrades. Det som jag då tyckte och prioriterade, är numera så oviktigt. Måste fundera. Vill inte in i ekorrhjulet igen. Jag vill ha livskvalité, rakt igenom. Kan jag få det här, i staden mellan bergen?! Frågetecknen är många. Men jag ler. Tror att jag numera är så klok, att jag väljer rätt väg. Även fast jag måste offra. Hoppas jag.