Målet är livskvalité

Har funderat så mycket, sedan i fredags. Tolkar. Och bearbetar. Vårt samtal. Har förstått att det finns så många olika nyanser av Ingemannslandet. Och att varje nyans, är så olika. För alla, som tyvärr måste besöka det här landet.

I den här första akuta fas har jag gått igenom smärta, rädsla, vrede, nedstämdhet, oro, ångest, ensamhet, sorg, skuld, skam, meningslöshet, bitterhet och övergivenhet. Alla nyanser. Av dem alla. Från början högst motvilligt.

I takt med att bara jag tillät mig att ligga här. I min bubbla. Släppa på alla krav. Och måsten. Tillät mig att bara vara, finnas. Accepterade att ta emot all omsorg av någon. Och av barnen. Insåg att det verkligen är vila, för att läka. Som gäller. Och viktigast. Att jag accepterade. Jag är sjuk, det här kommer att ta tid. Så är jag mottaglig, för alla nyanserna. Jag välkomnar dem. Och bearbetar dem. Och ungefär där började det vända, sakta. Sakta.

Jag befinner mig fortsatt i den första fasen. Den akuta. Har påbörjat vecka 10. Men det finns ingen stress. Tillbaka. Jag har accepterat att det kommer att ta tid. Kuratorn och min läkare tillåter, och inte minst uppmanar oss, om att det här kommer att ta lång tid. De vill inte ens prata i termer om återgång till yrkeslivet, ännu. Ligger så långt borta. Just nu.

Vi påbörjade en plan i fredags. Den där promenaden. Mitt eget lilla projekt. Som jag lyckas med, alldeles för sällan. Men nu har vi en plan för den. Med vår underbara kurators hjälp.

När någon kommer hem med lunch till mig, ska den numera intas en våning ner. Alltid. Och efter lunchen, tar jag min promenad. Bara runt kvarteret. Tillsammans med någon. Tar max 10 minuter. Behöver inte ens duscha. Tar på mig en jacka över pyjamasen. Och en mössa. Bra årstid. Efter promenaden, kan jag krypa tillbaka till min bubbla. Och vila.

Jag inställd på att jag inte kommer att orka med en promenad varje dag. Och det är okej. Kuratorn tryckte på det. Orkar jag bara två första veckan, är det bättre än förra. Vi skyndar långsamt. Däremot ska jag alltid gå ner, för lunchen. Känns okej. Känns bra.

Nästa steg i min rehabilitering, är att införa aktiviteter utanför hemmet. Sakta. Ingen stress alls. När den dagen är här,  gör vi det tillsammans. Med kuratorn. Hon den bästa.

Hon kommer sakta, sakta börja slussa mig tillbaka, till verkligheten. Igen. Planera in små andningspauser, utanför mitt Ingenmansland. När jag är redo. Men först då. Och då i små steg.

Hon är erfaren. Ytterst kompetent. Hon har arbetat med så många som mig. Här i Ingemannslandet. Varje dag. I så många år. Hon är så medveten, om vad hon gör. Och hon har mitt fulla förtroende. Och någons.

Om jag omedveten skulle skynda, skulle hon bromsa. Aldrig tvärtom. Hon har varit tydlig med det. Extremt tydlig. Vi påbörjar inget nytt steg, innan hon verkligen känner att jag är redo. Det känns tryggt.

Vi stressar inte. Vi fuskar inte. Vi följer alla stegen i processen. Låter dem ta tid. Få mogna. Allt för att jag ska få lämna Ingemannslandet. Med en enkelbiljett. Andra alternativ finns inte. För mig. För någon. Eller för kuratorn.

Följer några bloggar, som tyvärr också befinner sig här. I Ingemannslandet. Några av dem har gått tillbaka redan. Till yrkeslivet, på en tjänstegrad mellan 25-50%. Mellan raderna kan man läsa att det är för mycket. Orken finns inte ännu. Tog upp det med kuratorn i fredags. Jag ville veta, hur kommer det att bli för mig? Vad har jag att förvänta mig?

Hon började med att poängtera, det här är inget jag ens är redo att börja prata om. För mig ligger det steget så långt borta, fortsatt. Men eftersom jag frågade, gav hon mig ett bra svar. Ett klokt svar.

Den dagen, jag orkar med att ha 10 timmars planerade aktiviteter, utanför hemmet. Per vecka. Och fortsatt känna ork och energi för livet. Och för familjen.  Först den dagen är jag redo, att gå tillbaka i ett litet första steg. På 25%. Men först då. De 10 timmarna motsvarar, att jag arbetar 25%.

Målet med min rehabilitering är, och kommer att vara, att få livskvalité. Inte att så tidigt som möjligt är, komma tillbaka till yrkeslivet igen. För att 6 månader senare vara tillbaka. I Ingemannslandet. I helveteshålet.

Och just det handlar den där rehabiliteringsstegen om. Den vi gick igenom i fredags. Tänkte bearbeta mer om den här, men måste först tolka och bearbeta den inombords. Ta till mig dess nyanser. Omvandla dem till mig.

Annonser

18 thoughts on “Målet är livskvalité

  1. Millans Värld 2015-11-29 / 12:37 e m

    Det låter väldigt fint det din läkare och kurator säger.
    Jag håller tummarna för att det är möjligt, det scenarie som tonas upp.
    Hoppas f-kassan är inne på samma scenarie, att du får ta det lugnt i ditt eget tempo, att du får lämna Ingemansland när du är redo, att inga ytterligare krav ställs på dig, att du slipper skynda på läkningsprocessen.
    Det hoppas jag innerligt för dig!
    Varm Kram

    Gilla

    • Anna 2015-11-29 / 12:42 e m

      Någon tog faktiskt upp FK:s inställning till det hela med kuratorn i fredags. Hon gav ett lugnt svar att hon aldrig stött på problem efter att hon gått igenom rehabiliteringsstegen med varken FK eller arbetsgivare. Teamet vi har arbetar bara med utbrända, främst med de som hamnar över 40 poäng på den där skalan. Så vi litar och håller tummarna för att hon har rätt, i det hon säger. Kram❤️

      Gilla

  2. Comsi Comsa 2015-11-29 / 12:50 e m

    Ja, det finns många olika nyanser, själv brukar jag tänka att när allt är lugnt och jag mår bra då får jag en mycket större bubbla, under lång tid levde jag i så stor bubbla att jag glömde bort att jag fortfarande var i en bubbla, då krympte bubblan direkt och jag nästan kvävdes så trångt blev det.

    En fin första advent till dig!

    Kram ♥

    Gilla

    • Anna 2015-11-29 / 12:54 e m

      Så viktigt att inte glömma❤️ De bra dagarna när orken finns, är vilan det viktigaste, för att läka. De är just de dagarna du läker bäst, av vila. Dagarna då orken finns. Önskar även dig en fin första advent🙏 Kram❤️

      Gilla

  3. AllaMinaDagar 2015-11-29 / 2:46 e m

    Det är bra, låt det ta den tid det tar! Allt har sin tid, så även att läka. Jag hoppas att jag aldrig hamnar där men vet att jag leker med elden med mitt jobb som jag älskar men som är ganska ”tungt” och engagerande.

    Gilla

    • Anna 2015-11-29 / 4:27 e m

      Hade aldrig vågat leka med elden, efter en resa hit. Finns inget arbete i världen, karriär eller pengar som är värt det. Tog mig alldeles för många år av arbetskickar att förstå det. Inse. Idag är jag högst tveksam om jag ens vill tillbaka. Och då har jag verkligen älskat mitt arbete, brunnit för det. Det har varit min passion. Vad som händer för mig i framtiden, vet jag inte. Kommer att bearbetas fram. Men snälla finaste du, lek inte med elden. Vågar du utmana ödet att hamna här igen? Du är värd så mycket mer❤️ Styrkekram!

      Liked by 1 person

      • AllaMinaDagar 2015-11-29 / 8:25 e m

        Tack för de fina orden. Jag har inte varit där och gör mitt bästa för att undvika det. Har en sambo som varit där så jag har lite koll och jag har definitivt en som har koll på mig 🙂 Men du har så rätt, jobbet är inte värt ohälsa – det finns det nog inget jobb som är!

        Liked by 1 person

    • Anna 2015-11-29 / 4:31 e m

      Den bästa! Vår första kontakt fungerade inte alls, tacksam för att min finaste någon kämpade på, så att vi fick gå till finaste, bästa B. Så viktigt att personkemin stämmer, på den här resan! Och att det professionella teamet man har, verkligen engagerar sig och vill hjälpa. Och inte minst, har rätta kunskapen, kompetensen och erfarenheten av vistelsen här i Ingenmanslandet, för att man ska få rätt bemöttande och hjälp ❤️ Kram!

      Gilla

  4. ibod11 2015-11-29 / 9:07 e m

    Även om jag har stött på utbrändhet i min närhet så är det svårt att förstå helheten. Du hjälper mig, och säkert många andra, att få en mycket klarare bild. Det i sin tur leder till att vi kanske kan vara till hjälp när någon vi känner drabbas. Tack för att du delar med dig. Det är viktig kunskap du ger oss.

    Liked by 1 person

  5. riktliv 2015-12-01 / 11:38 f m

    Tack för att du delar med dig. Under mina år har jag inte träffat på någon med den kompetens som din kurator har. Jag suger till mig som en svamp av det du delar med dig av. Äntligen kan jag kanske skapa en rehabplan mot livet. TACK! ❤

    Liked by 1 person

  6. Anna 2015-12-01 / 12:48 e m

    Blir både glad och ledsen, när jag läser din kommentar. Glad för att min resa, mina ord som jag väljer att dela här, hjälper dig mot rätt mål, på din resa! ❤

    Men Ledsen för att jag har börjat inse att det är få som faktiskt får den hjälpen som de behöver. Mer kompetens om utmattningsdepression behövs bland kuratorer, psykologer och läkare, så att alla kan få rätt hjälp och rätt bemötande!

    Känns som en standard att kicka igång en KBT- behandling (fast att mer och mer tyder på att det inte ger ett långvarigt, bra resultat när det gäller utmattningsdepression), samtidigt som läkaren sjukskriver och lastar på massa beroendeframkallande mediciner (finns alternativ som inte är beroendeframkallande) och efter tre månader säger, nu är du redo att börja jobba 25%. Efter 6 månader kommer patienten tillbaka, och samma karusell börjar igen…

    Kom ihåg att vi har en valfrihet i vården, är du inte nöjd så har du rätten att byta. Gäller både läkare, psykolog och kurator.

    Kram ❤ ❤ ❤

    Gilla

  7. Pingback: Jag, utbränd?

Lämna gärna en kommentar!❤️

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s