Vårda kärleken

Är tillbaka i fjällen. Bara över helgen. Tillsammans med någon. Som genom ett trollslag infinner sig lugnet. Magiskt. 

Jag bara älskar att vara här. Njuter av varje sekund. Det första jag gjorde var att snöra på mig mina vandringskängor, och tog en underbar tur uppe på Kalfjället. Så otroligt vackert. Vill bara stanna tiden.

Det har varit en tung vecka. Liten fyllde 9 år, och så den där ökningen av arbetstiden. Och lite annat som stal onödig energi från mig. Fjällen var och är ett välkommet inslag.

Vi har SPA-behandlingar inbokat i dagarna tre. Ett yoga-pass, och härliga middagar. Och inte minst, tid tillsammans bara vi två. Viktigt att vårda kärleken. Kanske extra viktigt nu, efter det här turbulenta året?!

Nu ska jag fortsätta att njuta, och ta tillvara på tiden här. Drömmen om en framtid i fjällen finns kvar. Trevlig helg.

Det får man aldrig glömma

Länge sedan sist. Dagarna bara springer på. Och den här resan har inte blivit lättare, bara för att jag är inne i den tredje fasen – rehabiliterings fasen. Snarare tvärtom. Eller fel ordval, för tillbaka nere i helvetet är jag inte, igen. Men mina dagar möter nya utmaningar. Ingen dag är lik den andra. Och varje dag handlar verkligen om att överväga och känna efter. Lyssna på kroppens signaler. Fatta rätt beslut. Konsekvensanalysera – fatta rätt beslut efter färger. Grönt, gult orange och rött.

För varje steg jag närmar mig den där enkelbiljetten, desto svårare blir det. För varje vecka som går, blir jag starkare både psykiskt och fysiskt. Såklart möter jag även hinder. Får korta små energi svackor, och då kommer rädslan, som med ett brev på posten. Tvärbromsar. Och vilar. Inte för att jag måste, utan för att jag är rädd för ett bakslag. Extremt rädd. Vilket samtidigt är bra, en styrka.

Har nu börjat arbeta på 50%, dock inte som planenligt. Att arbeta 50% fördelat över tre arbetsdagar fungerar inte. För mig. Är fortsatt så beroende av min eftermiddagsvila. Lever fortsatt efter ett aktivitetsfönster. Ett nytt sådant.

Vaknar kring 05:00-06:00, försöker ligga kvar i sängen till 06:30. Dusch, morgonfix och frukost med liten. Viktigt, dagens höjdpunkt. Försöker vara på kontoret till 08:00, senast. Arbetar. Tar min promenad hem, och vilar. Min kropp behöver två timmars vila varje eftermiddag. Fortsatt. Numera sover jag ofta 45-60 minuter, resten av tiden vilar jag med en ljudbok eller ser på en serie. Sen motion. Jag går varje dag, men låter dagsformen få avgöra längden, brukar bli allt mellan 8-18 km. Lagar middag, och sedan är resten av eftermiddagen och kvällen vigd åt umgänge med familjen. Somnar tidigt. Allt som vanligast kring 20:30.

I den här fasen, för mig, prioriteras nästintill noll socialinteraktion med andra, än med min familj, och kollegorna under mina kontorstimmar. Och det är okej. Har accepterat. Har lärt mig att vara egoistisk. Jag har inte råd att lägga energi på andra en nämnda. Om jag inte får lika mycket energi tillbaka.

Jag kan bara fokusera på det viktiga. Att jag och min familj mår bra. Och att vi får livet att funka, med den privata delen såväl som den professionella. I det här läget finns inget annat utrymme. Alls. Har gjort mina tappra försök, men har någonstans konstaterat, nu ser livet ut så här. Det är okej. Jag kan inte elda för kråkorna.

Om ett år ser säkert livet helt annorlunda ut. På alla plan. Men kan inte fokusera på framtiden här och nu, utan måste leva i nu:et. Inget annat. Men tror samtidigt att det är den rätta vägen.

Steget från 25% till 50% tog fyra veckor. För mig. Hade en extrem ångest inför 50%. Sista veckan inför den, hälsade panikångesten på.

Vår ursprungliga plan hade aldrig fungerat. Tänker att kroppen förstod innan hjärnan. Men allt är så individuellt. Kanske funkar 50% fördelat över tre arbetsdagar bra för dig, men inte för mig. Den där ”vilodagen”, vart ingen vilodag för mig. Hade energi som vanligt, tog extra långa promenader och hade andra aktiviteter inbokade. För mig var och är just nu, eftermiddagsvilan så mycket mer värd.

Men vill inte att ni ska se det som en ”lag”, det viktiga är att man följer sin egens kroppssignaler och hjärtat. Inget annat.

Känner att det här inlägget är ”svamligt”. Bjuder på det. Det finns ingen rätt eller fel väg på vägen tillbaka. Men det här är min. Och JA, jag inser att jag fortsatt kan få bakslag. Den tanken finns dagligen i mina tankar. Men om den dagen kommer, den där dagen jag inser att det är för mycket, då har jag styrkan att backa. Och det är inget nederlag. Alls. Utan bara en styrka. Det får man aldrig glömma.