Gör inte om mitt misstag

Måndag morgon, igen. Veckorna bara rusar förbi, utanför Ingemannslandet. Här går tiden sakta, sakta. Varje dag är lik den andra. Jag ligger här i min bubbla. Blir piggare, mer vaken. Är med. För varje vecka, ser jag en skillnad. Men fortsatt. Jag ligger här. Numera försöker jag inte ens orka, när den där gnuttan energin finns här. Utan jag ligger kvar. Vila för att läka. Jag har förstått. Accepterat. Jag har lärt mig.

Är tacksam. Enormt  tacksam. Jag har en familj, som låter mig läka. Vila. De önskar inget annat, än att jag blir frisk. Igen. För det krävs vila. I massor. De accepterade före mig. Tidigt.  Tillslut accepterade även jag. Den där acceptansen är så viktigt.

Idag har jag inga krav på mig alls. Inga måsten. Jag ansvarar inte för någon syssla i hemmet. Längre. Tidigare var jag VD för Familjens AB. Och koordinator. Min främsta, huvudsakliga uppgift just nu är vila. Vila för att läka. Inget annat.

Jag är lyckligt lottad. Jag inser det. Finns så många som hamnar här. I Ingenmanslandet. Som inte kan släppa på alla krav. Och måsten. Många är ensamstående. Andra har familjer som inte förstår. Accepterar. Eller av andra orsaker har en någon, som just nu inte kan finns närvarande.

Och de är så starka. Jag beundrar dem. Att mitt i det här kaoset, här i Ingenmanslandet, få ihop vardagen med alla dess krav och måsten. Och barnen. Och fortsatt vara familjens starka nav. Samtidigt som man själv är så utmattad. Så trött. Och går igenom alla nyanser. Och det enda man egentligen orkar och måste göra, är att vila. Vila för att läka. Och acceptera.

Så småningom handlar det även om att få förståelse. Bearbeta. Göra vägval. Göra stora livsstilsförändringar.  Allt. Allt för att orka komma tillbaka, som en ny bättre version. Det nya normala jag:et. Och allt det här gör så många, utan en någon vid sin sida. Ni alla är så starka!

Jag har själv stått vid sidan av, för några år sedan. När en nära anhörig var här.  I Ingenmanslandet. Då trodde jag, att jag förstod, hur hon mådde. Hur det var. I efterhand inser jag, att jag inte förstod någonting. Alls. Det går inte att föreställa sig livet här, om man aldrig har varit här. Om man inte har en egen erfarenhet av resan. Sin egen resa. Utmattningen. Helveteshålet.  Ingenmanslandet. Kampen. Vägen tillbaka.

Har fått så många fina kommentarer. Från underbara människor, som balanserar på den där linan. Gränsen. Några skriver att de gråter när de läser, om min resa. Andra skriver, att de är precis så här de känner. Och till just er vädjar jag, gör KEDS-testet.

KEDS, Karolinska Exhaustion Disorder Scale, har tagits fram av en forskargrupp på Karolinska Institutet. Det är ett självskattningstest som visar ungefär hur ”långt från väggen” man står, hur nära man är att drabbas av utmattningssyndrom. Idag används resultatet av testet som en vägledning inom vården, av arbetsgivare, men även av Försäkringskassan.

Får du 18 poäng eller mer. Dra i handbromsen. Hårt. Sjukskriv dig. Gå till läkaren. Berätta hur du mår. Det finns hjälp att få, redan innan. Men drar du inte i handbromsen, så förstår ingen, och ingen förändring kommer att ske.

Till slut har det gått för längt. Du har trillat över. Du är här. I Ingenmanslandet. Och tro mig. Det finns inget i hela världen, som det är värt att hamna här för. Inget arbete. Ingen karriär. Och inga pengar. Inget.

Själv fick jag 45 poäng. Min varningsklocka har alarmerat länge. Nära har sagt. Påpekat. Men jag har varit så stark. Vägrat inse. Vägrat förstå. Jag var så säker, jag hade koll på läget. Jag trodde att jag var oövervinnlig. Att jag klarade allt. Så fel jag hade. Jag förstår det nu. Idag. Gör inte om mitt misstag. Någonsin.

Målet är livskvalité

Har funderat så mycket, sedan i fredags. Tolkar. Och bearbetar. Vårt samtal. Har förstått att det finns så många olika nyanser av Ingemannslandet. Och att varje nyans, är så olika. För alla, som tyvärr måste besöka det här landet.

I den här första akuta fas har jag gått igenom smärta, rädsla, vrede, nedstämdhet, oro, ångest, ensamhet, sorg, skuld, skam, meningslöshet, bitterhet och övergivenhet. Alla nyanser. Av dem alla. Från början högst motvilligt.

I takt med att bara jag tillät mig att ligga här. I min bubbla. Släppa på alla krav. Och måsten. Tillät mig att bara vara, finnas. Accepterade att ta emot all omsorg av någon. Och av barnen. Insåg att det verkligen är vila, för att läka. Som gäller. Och viktigast. Att jag accepterade. Jag är sjuk, det här kommer att ta tid. Så är jag mottaglig, för alla nyanserna. Jag välkomnar dem. Och bearbetar dem. Och ungefär där började det vända, sakta. Sakta.

Jag befinner mig fortsatt i den första fasen. Den akuta. Har påbörjat vecka 10. Men det finns ingen stress. Tillbaka. Jag har accepterat att det kommer att ta tid. Kuratorn och min läkare tillåter, och inte minst uppmanar oss, om att det här kommer att ta lång tid. De vill inte ens prata i termer om återgång till yrkeslivet, ännu. Ligger så långt borta. Just nu.

Vi påbörjade en plan i fredags. Den där promenaden. Mitt eget lilla projekt. Som jag lyckas med, alldeles för sällan. Men nu har vi en plan för den. Med vår underbara kurators hjälp.

När någon kommer hem med lunch till mig, ska den numera intas en våning ner. Alltid. Och efter lunchen, tar jag min promenad. Bara runt kvarteret. Tillsammans med någon. Tar max 10 minuter. Behöver inte ens duscha. Tar på mig en jacka över pyjamasen. Och en mössa. Bra årstid. Efter promenaden, kan jag krypa tillbaka till min bubbla. Och vila.

Jag inställd på att jag inte kommer att orka med en promenad varje dag. Och det är okej. Kuratorn tryckte på det. Orkar jag bara två första veckan, är det bättre än förra. Vi skyndar långsamt. Däremot ska jag alltid gå ner, för lunchen. Känns okej. Känns bra.

Nästa steg i min rehabilitering, är att införa aktiviteter utanför hemmet. Sakta. Ingen stress alls. När den dagen är här,  gör vi det tillsammans. Med kuratorn. Hon den bästa.

Hon kommer sakta, sakta börja slussa mig tillbaka, till verkligheten. Igen. Planera in små andningspauser, utanför mitt Ingenmansland. När jag är redo. Men först då. Och då i små steg.

Hon är erfaren. Ytterst kompetent. Hon har arbetat med så många som mig. Här i Ingemannslandet. Varje dag. I så många år. Hon är så medveten, om vad hon gör. Och hon har mitt fulla förtroende. Och någons.

Om jag omedveten skulle skynda, skulle hon bromsa. Aldrig tvärtom. Hon har varit tydlig med det. Extremt tydlig. Vi påbörjar inget nytt steg, innan hon verkligen känner att jag är redo. Det känns tryggt.

Vi stressar inte. Vi fuskar inte. Vi följer alla stegen i processen. Låter dem ta tid. Få mogna. Allt för att jag ska få lämna Ingemannslandet. Med en enkelbiljett. Andra alternativ finns inte. För mig. För någon. Eller för kuratorn.

Följer några bloggar, som tyvärr också befinner sig här. I Ingemannslandet. Några av dem har gått tillbaka redan. Till yrkeslivet, på en tjänstegrad mellan 25-50%. Mellan raderna kan man läsa att det är för mycket. Orken finns inte ännu. Tog upp det med kuratorn i fredags. Jag ville veta, hur kommer det att bli för mig? Vad har jag att förvänta mig?

Hon började med att poängtera, det här är inget jag ens är redo att börja prata om. För mig ligger det steget så långt borta, fortsatt. Men eftersom jag frågade, gav hon mig ett bra svar. Ett klokt svar.

Den dagen, jag orkar med att ha 10 timmars planerade aktiviteter, utanför hemmet. Per vecka. Och fortsatt känna ork och energi för livet. Och för familjen.  Först den dagen är jag redo, att gå tillbaka i ett litet första steg. På 25%. Men först då. De 10 timmarna motsvarar, att jag arbetar 25%.

Målet med min rehabilitering är, och kommer att vara, att få livskvalité. Inte att så tidigt som möjligt är, komma tillbaka till yrkeslivet igen. För att 6 månader senare vara tillbaka. I Ingemannslandet. I helveteshålet.

Och just det handlar den där rehabiliteringsstegen om. Den vi gick igenom i fredags. Tänkte bearbeta mer om den här, men måste först tolka och bearbeta den inombords. Ta till mig dess nyanser. Omvandla dem till mig.

Vi börjar så här

Gårdagen tog på krafterna. Utmanade mig själv. Lite extra. Men det gick. Jag klarade det. Och det var nödvändigt. Stolt. Samtidigt som jag vet, det var oklokt. Får med största sannolikhet betala för det. Idag. Men det är okej. Jag har accepterat det.

Gårdagen hos kuratorn gick bra. Ännu en gång satt vi där i nästan två timmar. Hon är så bra. Kommer med så mycket råd. Kloka ord. Visdom. Och åter lämnade vi henne, med några nya verktyg. Verktyg att ta till när det är svårt. Verktyg som ska hjälpa mig på vägen. Oss på vägen. Och en plan. Planen för den där dagliga promenaden.

Var även skönt att få insikten, om varför jag inte kommer igång på morgonen. Det handlar inte om en mentalspärr, utan om att jag inte har någon energi. Är energilös. Jag har en längre startsträcka. Behöver en startmotor. Precis som en rymdraket. Skönt. Då vet jag. Då accepterar jag.

Vi gick även igenom en rehabiliteringstege med livskvalité, som slutmål. Riktigt intressant. Enligt den så har det vänt för mig. Nu. Jag har nått botten. Är på väg upp. Hurra! Men viktigt. Skynda långsamt. Bromsa. Annars trillar jag ner igen. I det där helveteshålet. Här i Ingemannslandet. Tänk enkelbiljetten.

Var även bekräftande att höra, att jag har kommit längre i processen än vad kuratorn hade räknat med. Jag har accepterat. Jag är sjuk. Jag har en utmattningsdepression. Är utbränd. Det här kommer att ta tid. Det får ta tid. Vila för att läka, i alla lägen. Stort.

Men det ändå större är att jag redan har förstått. Tagit till mig. Accepterat. Jag kan aldrig gå tillbaka till mitt normala jag. Till den jag var. Innan. Utan måste hitta mitt nya normala jag.

Har redan nu börjat fundera på beteendeförändringar. Vägval. Livsval. Stora saker. Men som måste gås igenom. Bearbetas. Ofta. Under en lång tid. För den där enkelbiljetten. För att få bli mitt nya normala jag.

Och precis nu, ligger jag här i min bubbla. Familjen stökar runt där nere. Ett färdigköpt pepparkakshus, väntar på dottern. Lite motvilligt. Men hon har accepterat. I år börjar vi med färdigköpta delar. Kommer orken senare, så bakar vi ett eget. Vi börjar så här.

 

Lätt som en plätt

Så svårt jag har att komma igång. Kliva upp. Och idag så måste jag. Redan om en och en halv timme har jag tid. Hos kuratorn. Hon den bästa. Men fortsatt så bara ligger jag här. I min bubbla.

Jag måste komma på en rutin. Förenkla. Sudda bort den där mentala spärren. För hur svårt kan det egentligen få vara?  Duscha. Klä på mig. Föna håret. Lätt som en plätt. I det normala livet. Men inte här. I Ingemannslandet. Inget är lätt som en plätt, här. Inget.