Har ett starkt övertag

Bästa dagarna, har vi haft i fjällen. Lugnet där är obeskrivligt läkande. Vi bara var. Njöt. Av långa promenader. Fiske. Och av många härliga timmar, sittandes ute på verandan, i en strålande sol, lyssnandes på ljudbok. Tacksam.

Nu är vi hemma igen. Kom hem igår eftermiddag, lagom tills dess att jag skulle iväg på en avtackningsmiddag, för en kollega. En härlig kväll, som vi skrattade. Saknar det vardagliga umgänget med bästa kollegorna.

Inser samtidigt hur bra jag börjar må. För bara två månader sedan, hade det varit helt otänkbart att jag skulle sitta med vid en middag. Då var utmattningen fortsatt påtaglig-kännbar, och hjärndimman nära till hands. Samtidigt som jag var extremt ljudkänslig, levde med mina öronproppar.

Idag har jag lärt mig att fokusera på samtalet, och stänga av bruset. De där klingande skratten, samtalen runt omkring, bestick som skär mot porslin, bakgrundsmusiken. Jag hör och tar enbart in samtalet, jag är involverad i. Numera klarar hjärnan av fler samtalspartners, än en. Stort.

Säkerligen normalt och inget man tänker på som frisk. Men efter att ha varit sjuk, och helt ha tappat den förmågan. Så är det stort, att åter ha den möjligheten.

Tacksam för gårkvällen. Hade riktigt trevligt. Länge sedan jag skrattade så mycket, så länge.

Känner mig frisk. Men fortsätter att prioritera min vila, och lever efter mitt aktivitetsfönster. Jag springer inte på, utan håller igen på impulserna. Mitt nya normala jag, har numera ett starkt övertag. Den gamla, börjar sakta försvinna.

Idag kommer älskade liten hem. Hon har haft bästa semesterveckan i Göteborg. Flygresan ner, klarade hon galant. Strax påbörjar hon flygresan, hem. Inte det minsta orolig. Hon börjar bli stor, samtidigt som hon är liten.  Som vi ska kramas idag. Längtar!

Ps. Har inte tagit en sömntablett på en månad nu, prisar och hyllar mitt kedjetäcke!

Annonser

Tänk vilken starkt kärlek

Så sent som förra veckan, bestämdes det att liten ska flyga ner till Göteborg, en vecka. Själv. Hon får en härlig semestervecka med moster, morbror och kusiner. En skön vecka med paus ifrån all sjukdom, här hemma. Och vi här hemma, hinner vila ikapp oss.

Vi är inte bortskämda med dessa egentider. Men nu blev det två, på kort tid. Senast var i början av maj, då vi var på Mallorca en vecka, ensamma. Utan vår älskade liten. Det var även den veckan som vi verkligen insåg, hur sliten älskade någon var.

Vi hade en underbar vecka, men total fokus på vila. Han fick slappna av. Vi bara var. Som vi njöt. Som vi behövde den veckan. Kanske främst någon. Han kom ner i varv, fick släppa allt.

Nu i efterhand ser vi båda. Hur utmattad han var redan då. När vi väl kom hem, kom han aldrig in i ”matchen” igen. Han behövde mer vila. Men stark som han är slet han på, 3-4 veckor till. Idag inser han, att han rent professionellt inte alls levererade, efter Mallorca.

En ”futtig” vecka, helt utan ansvar och med full service, räddade inte honom. Han behövde mer tid. Och det får han nu. Men åter, kan man vara efterklok. Han skulle ha stannat hemma, redan där och då.

Den här sjukdomen är lömsk. På riktigt. Även de närmaste drabbas. Att behöva arbeta 100%, samtidigt som man ska ta hand om den sjuka 24/7, med både omsorg och oro, när det är som värst. Och bara så där axla allt annat ansvar, som man tidigare har varit två om. Är tungt. Och någonstans mitt i allt, kan vi ändå vara tacksamma. Vi var och är lyckligt lottade. Ytterst få, får samma möjlighet. Han inkluderades i vården om mig. Från ett tidigt stadium. Han fick verktyg, råd och stöd. Även han fick gå stresskursen. Ändå räckte det inte.

Även han behöver återhämtning. Vilket han inte alls hann med, under de första 9 månaderna. Om man bortser från den där sportlovsveckan, då jag och barnen reste ner till mina föräldrar. Samtidigt som han två timmar efter vår avgång, insjuknade i influensa. Sedan låg han sjuk, hela den veckan.

Men nu får vi chansen. Igen. Liten flyger ner till Göteborg imorgon eftermiddag. Blir borta en vecka. Jag och någon har fått tillgång till en stuga, i fjällen. Lite sådär i sista minuten. Vi tar bilen dit på torsdag morgon, och bara är. Ett enkelt liv, utan ansvar och måsten. Sköna promenader uppe på Kalfjället. Fiska. Och läsa någon bok. Enkel mat, konserver. Och en stor dos med vila. Återhämtning, i den bästa miljön. Fjällen.

Och vår liten är stencool. Såklart var vi lite oroliga och ifrågasatte oss själva. Är hon redo att flyga ensam (med assistans), med byte på Arlanda? Hon själv har svarat glatt: -Hur svårt kan det vara? Fattar du hur mycket jag har flugit mamma? Jag kan allt!

Och någonstans är det så. Jag vet. Vi har en flygvan liten prinsessa, trots att hon bara är 8 år gammal. Hon har flugit mer, en många vuxna. Hon kan rutinerna, in i benmärgen. Hon är trygg. Och hon får assistans. Vi får följa med fram till gaten, och moster möter upp vi ankomst. Vid bytet på Arlanda har hon assistans, av en flygvärdinna. Precis som under själva resan. Men ändå tänker jag, är hon redo? Samtidigt inser jag, såklart hon är! Vi som föräldrar har gett henne, de bästa förutsättningarna. Och tryggheten. Inte att förglömma.

Imorgon flyger hon. Och vi är redo, och vi har familj nära Arlanda. Om något mot all förmodan, går fel. På torsdag åker vi till fjällen, jag och någon. För en vecka med total vila, i bästa miljön. Men redan nu, längtar jag i massor, efter att få möta upp liten, på vår flygplats. Om 8 dagar. Och fortsatt ligger hon här hemma, och sover gott. Tänk vilken starkt kärlek, föräldraskapet för med sig. Trevlig Midsommar!

Mitt aktivitetsfönster 

Dagarna bara går, och jag mår bra. Lite bara så där, vill nypa mig i armen. Få bekräftat. Är det sant? Får man må så här bra, här i Ingemannslandet? 

Och det får man. Så länge som man fortsatt kommer ihåg sin vila. Och försöker hålla sig till aktivitetsfönstret.

Min arbetstid är 08:00-17:00. Precis som de flesta andras. Skillnaden är att jag är sjuk. Mitt arbete, just nu, handlar inte om att gå till kontoret. Längre. Utan om att vila, för att läka. Även fast jag numera har mer energi och ork. Det är nu som jag läker som bäst. Och det är nu som jag får hålla tillbaka, hårt. För alla energifyllda impulser, som dagligen ploppar upp. 

Under min arbetsdag har jag ett aktivitetsfönster på tre timmar. Oftast mellan 10:00-13:00. Under den här tiden brukar jag ägna 1-1,5 timme åt motion. Power walks, intervaller eller bara en vanlig promenad. Låter energinivån få bestämma. Och sedan kan jag ta en fika med grannen, baka, rensa rabatten, brodera eller ta en promenad ner på stan, besöka biblioteket eller liknande. Men försöker hålla på fönstret.

Numera larmar min iPhone, när jag har 15 min kvar. Som en påminnelse. Så hinner jag avsluta, i god tid.

Dagar då jag har något inbokat, exempelvis kurator, läkare, massage, frisör, tandläkare och liknande. Eller som de dagar, då jag tar med mig min egen lunchlåda, och lunchar tillsammans med kollegorna. På kontoret (gör det regelbundet numera). Blir det den enda aktiviteten, den dagen. Det vill säga under min arbetstid. 

All annan tid vilar jag. Vila för att läka. Och ofta sover jag en timme, på eftermiddagen. 

Vad gör jag när jag vilar?! Ingenting. Jag ligger i sängen, halvslumrar till en ljudbok, eller en dålig serie på Netflix/ViaPlay. Ju sämre serie, destå bättre. Ett tag läste jag, men är inte i en läsperiod för stunden. Men många gånger bara jag är. Har lärt mig att bara vara, och njuta av vilan. Den ger resultat.

När arbetsdagen är slut, hjälps vi åt här hemma, med middagslagningen, disk, tvätt, plock, handling och litens aktiviteter. Umgås. 

Vi har sedan flera år hjälp här hemma, med städning en gång i  veckan. Vilket underlättar en hel del. Och vi använder oss av Matkasse, och mestadels sköter vi all handling av mat etcetera online.

Senast 21:30, men gärna redan 21:00 kryper jag i säng. Sover numera gott, tack vare mitt kedjetäcke.

Under vardagarna fungerar det bra, även nu när någon är hemma. Liten har fritids hela sommaren, när hon inte är på semester (hon är bortlånad på semester med kusiner, några veckor i sommar). Och de veckor som vi kommer att vara i fjällen.

Helgerna numera, vidgas mitt aktivitetsfönster. Någon är i större behov av lugn och ro. Jag axlar det större ansvaret för liten. Men har samtidigt blivit duktig på att be om hjälp. Har liten en tidig fotbollsmatch, ordnar jag så att hon får åka ut med någon annan förälder, till samling, så åker jag ut först till matchstart. Eller inte alls, om jag behöver prioritera vilan.

Brottades ett tag av dåligt samvete, gentemot barnen. Främst liten. För att inget är, som något brukar. Men har släppt det. Livet har pausat lite. Jag var för duktig, under så många år. Kroppen orkade inte mer.

Jag är det bästa förälder jag kan vara, efter de förutsättningar jag har. Här och nu. Jag prioriterar min barn, alltid. Kvalité framför kvantitet. Men jag prioriterar även mig själv. Jag måste. För att bli frisk. För att få komma tillbaka, som den glada mamman, som åter kommer att orka. 

Och den där glada mamman är på väg tillbaka. Sakta. Vi har börjat göra roliga saker tillsammans igen. Och hon kan åter fylla huset med ett gäng härliga vänner, som alla stannar på middag. Men allt sker i lagom dos. Och med tid för återhämtning, för oss alla. Även för liten. För även hon mår bra av att ha ”tråkigt” och göra ”ingenting-alls”.

Jag tror inte det finns några rätt eller fel sätt, för resan tillbaka mot livet igen. Så länge som man ärligt kan och tillåter sig, att acceptera sin sjukdom. Och ge den tiden för att läka. 

Det här är mitt sätt, och det fungerar bra på mig. Över all förväntan. Aktivitetsfönstret får mig, att hålla tillbaka. Fundera ett varv extra. Och tillåter mig, min välbehövliga vila. 

Har samtidigt en familj, som redan från start, ”tvingade” mig till vila. Bara tog bort alla måsten, och sänkte ribban här hemma markant. De hade inga val där och då. Egentligen inte jag heller. Men däremot accepterade de läget, många månader innan mig. 

Så här i efterhand så ser jag själv, hur jag kämpade emot. Så länge. Idag upprepar jag dagligen, någons mantra till mig: 

Släpp på alla krav och måsten, du behöver inte göra någonting alls. Ditt arbete här och nu, är att vila. Vila för att läka. 

Fast till honom. Och sakta börjar det ge resultat. Sakta börjar energin komma tillbaka, även hos någon. Vi tar en dag i taget. 

För alla 

Livet har varit hektiskt, senaste veckorna. Fotbollscup, skolavslutning och en student. Fixade allés utan ett enda stresspåslag. 

Har prioriterat min vila. Och återhämtning. För att orka. Studentfirandet, gick bra. Var med när sonen sprang ut, och hann vila. Innan studentmottagningen.

Vi bjöd få, men det blev ändå 30-talet med gäster. Hela eftermiddagen och kvällen löpte på bra. Härliga samtal, goda skratt. Vid 21:00, när alla hade som roligast, bröt jag festen. Sonen hade redan åkt vidare, och jag var trött. Galet trött. Bra beslut. Ingen tog det illa vid sig,  alla gästerna vet, och förstår.

Och när studenten i dagarna två, var avklarad. Så vilade jag 24/7. I två dygn. Kroppen behövde det. Var inte slutkörd. Men trött. Stor skillnad.

Sakta och säkert kom energin tillbaka. Tog tag i min dagliga promenad, igen. Har helt fått bortprioritera den, de senaste veckorna. Och idag orkade jag med en power walk, uppför slalombacken. Visserligen bara 1/3 del. Men stort ändå. Gick utöver det 7,8 km, varav jag intervallade halva sträckan. Nöjd.

Jag mår så mycket bättre. Sover så gott om nätterna. Älskar mitt kedjetäcke. Sover med lätthet 9-10 timmar utan att vakna upp. Ofta 11-12 timmar. 

Samtidigt har jag mitt aktivitetsfönster. Har fått många frågor om det, gör ett eget inlägg om det, inom kort. Det funkar så bra, läker bättre än någonsin. Till och med kuratorn börjar prata i termer, om att jag eventuellt är redo för arbetsträning 25%, från och med september/oktober. Stort.

Och så har vi min kära någon. Han mår inte alls bra. Men han får bästa hjälpen. Samtidigt som jag själv fortsatt får min vila. Vi kommer att fixa den här perioden. Tillsammans. Utan att jag ska få ett bakslag. Vi tar varje dag som den är, och bortser från alla måsten. Contemplation, ett bra och välbehövligt ord. För alla.