Tänk om jag hade varit så klok

Blev några dagars tystnad. Utmattningen ökade. Tog beslutet att jag kunde vara hemma  själv, med vår förkylda stjärna i tisdags. Hela dagen. Kände att energin fanns där. Vi orkade tillsammans besöka mitt kontor. En kort stund. Men under kvällen slog utmattningen till. Och med den följde sorgen. Jag är inte redo för att axla min mammaroll en hel dag. Även fast vår lilla stjärna var gudomlig hela dagen. Pysslade i lugn och ro, större delen av dagen. Men jag fick inte till den där viktiga vilan. Som jag så väl behöver. För vila gjorde jag. Men det blir inte samma sak. När man samtidigt ansvarar för sin älskade 8-åring. Jag vågar inte slappna av. Helt. Utan fanns i redoläget. Under hela dagen. Och på det, det där snabba besöket på kontoret.

Under onsdagen fick min bästa någon, åter arbeta hemifrån, kombinerat med VAB. Och jag bara låg. Uppe i min bubbla. Samtidigt som sorgen över att jag är en dålig mamma, vällde över mig. Tungt. Lyckades ändå undvika de mörka nyanserna. Tacksam.

På kvällen hägrade första stresskursen. Var taggad. Samtidigt som både jag och någon funderade. Kommer jag att orka? Energinivåerna fanns inte där. Men jag ville så gärna. Vi åkte dit. Redan under presentationsrundan, berätta bästa kurator B, att mitt mående är allt annat än bra. Och att avtalet är att jag kan bryta, så snart hjärndimman hälsar på. Såklart berättade hon med mitt godkännande. Skönt. Kvällens ämne var intressant. De grundläggande behoven. Maslows behovspyramid. Vi gick igenom den redan under vårt första möte. Tryggt. Men ändå blev det efter en timme för mycket. Hjärndimman hälsade på. Jag och någon fick lämna. Väl här hemma fortsatte den att öka succesivt. Utan stopp.

Och vi visste. Imorgon, dvs idag, behöver jag en dag i total stillhet. Kära K bokades om. Tills imorgon istället. Och jag kröp ner i säng. Fullt medveten om att dagen idag, måste bli stilla. För mig. Och det stämde. Tillbringade hela dagen i sängen. Tacksam för att liten var redo för skola, igen. Min hjärnan var så trött. Utmattad.

Tillbringade dagen i min bubbla. Med öronproppar. Även fast jag var själv hemma. Klarade inte av dagsljuset. Eller TV:n. Låg där och läste. På min iPad. Hann med två böcker. Så bra. Att läsa om andras livs historier, ger mig hopp. Just nu. Det finns alltid de som har det värre. Jag kommer ju få lämna det här helvetet. Tillslut. Om ett år eller så. Och den vetskapen ger mig styrka. På riktigt. Mitt liv här och nu, är begränsat. Jag kommer får tillbaka livet. Om än, i annorlunda form. Men bättre. Och jag kommer att bli en bra mamma igen. Tids nog. Men det tar lite tid. Bara.

Är en dålig bloggvän för stunden. Har inte kraften att hälsa på i era bubblor och lämna fina ord. Jag vill så gärna. Men kraften finns inte. Samtidigt känner jag, att jag inte har dåligt samvete. Fast kanske borde jag? Samtidigt så måste jag prioritera mig själv. Just nu. Och komma i fas. Igen. Ingemannslandet är tufft. På riktigt. Det är bokstavligen ett helvete. När man vägrar lyssna på kroppens varningssignaler så länge, som jag gjorde. Så är livet här ingen barnlek.

Jag är djupt nere i min utmattningsdepression. Förstod det igår. På de andra kursdeltagarna. Ingen av dem hade upplevt det tunga. Det där med att man inte på egen hand kan ta sig upp ur sängen. Än mindre, att man när det var som sämst, behövde bli matad. Och få käkarna masserade. För att ens orka tugga. Eller de mörkaste av alla mörka nyanser. De alla är så mycket klokare än jag. De bromsade innan det gick för långt. De bromsade när de var utbrända. Innan de kraschade i den där bergväggen. Utan säkerhetsbälte och airbag. Tänk om jag hade varit så klok.