Vårda kärleken

Är tillbaka i fjällen. Bara över helgen. Tillsammans med någon. Som genom ett trollslag infinner sig lugnet. Magiskt. 

Jag bara älskar att vara här. Njuter av varje sekund. Det första jag gjorde var att snöra på mig mina vandringskängor, och tog en underbar tur uppe på Kalfjället. Så otroligt vackert. Vill bara stanna tiden.

Det har varit en tung vecka. Liten fyllde 9 år, och så den där ökningen av arbetstiden. Och lite annat som stal onödig energi från mig. Fjällen var och är ett välkommet inslag.

Vi har SPA-behandlingar inbokat i dagarna tre. Ett yoga-pass, och härliga middagar. Och inte minst, tid tillsammans bara vi två. Viktigt att vårda kärleken. Kanske extra viktigt nu, efter det här turbulenta året?!

Nu ska jag fortsätta att njuta, och ta tillvara på tiden här. Drömmen om en framtid i fjällen finns kvar. Trevlig helg.

Det får man aldrig glömma

Länge sedan sist. Dagarna bara springer på. Och den här resan har inte blivit lättare, bara för att jag är inne i den tredje fasen – rehabiliterings fasen. Snarare tvärtom. Eller fel ordval, för tillbaka nere i helvetet är jag inte, igen. Men mina dagar möter nya utmaningar. Ingen dag är lik den andra. Och varje dag handlar verkligen om att överväga och känna efter. Lyssna på kroppens signaler. Fatta rätt beslut. Konsekvensanalysera – fatta rätt beslut efter färger. Grönt, gult orange och rött.

För varje steg jag närmar mig den där enkelbiljetten, desto svårare blir det. För varje vecka som går, blir jag starkare både psykiskt och fysiskt. Såklart möter jag även hinder. Får korta små energi svackor, och då kommer rädslan, som med ett brev på posten. Tvärbromsar. Och vilar. Inte för att jag måste, utan för att jag är rädd för ett bakslag. Extremt rädd. Vilket samtidigt är bra, en styrka.

Har nu börjat arbeta på 50%, dock inte som planenligt. Att arbeta 50% fördelat över tre arbetsdagar fungerar inte. För mig. Är fortsatt så beroende av min eftermiddagsvila. Lever fortsatt efter ett aktivitetsfönster. Ett nytt sådant.

Vaknar kring 05:00-06:00, försöker ligga kvar i sängen till 06:30. Dusch, morgonfix och frukost med liten. Viktigt, dagens höjdpunkt. Försöker vara på kontoret till 08:00, senast. Arbetar. Tar min promenad hem, och vilar. Min kropp behöver två timmars vila varje eftermiddag. Fortsatt. Numera sover jag ofta 45-60 minuter, resten av tiden vilar jag med en ljudbok eller ser på en serie. Sen motion. Jag går varje dag, men låter dagsformen få avgöra längden, brukar bli allt mellan 8-18 km. Lagar middag, och sedan är resten av eftermiddagen och kvällen vigd åt umgänge med familjen. Somnar tidigt. Allt som vanligast kring 20:30.

I den här fasen, för mig, prioriteras nästintill noll socialinteraktion med andra, än med min familj, och kollegorna under mina kontorstimmar. Och det är okej. Har accepterat. Har lärt mig att vara egoistisk. Jag har inte råd att lägga energi på andra en nämnda. Om jag inte får lika mycket energi tillbaka.

Jag kan bara fokusera på det viktiga. Att jag och min familj mår bra. Och att vi får livet att funka, med den privata delen såväl som den professionella. I det här läget finns inget annat utrymme. Alls. Har gjort mina tappra försök, men har någonstans konstaterat, nu ser livet ut så här. Det är okej. Jag kan inte elda för kråkorna.

Om ett år ser säkert livet helt annorlunda ut. På alla plan. Men kan inte fokusera på framtiden här och nu, utan måste leva i nu:et. Inget annat. Men tror samtidigt att det är den rätta vägen.

Steget från 25% till 50% tog fyra veckor. För mig. Hade en extrem ångest inför 50%. Sista veckan inför den, hälsade panikångesten på.

Vår ursprungliga plan hade aldrig fungerat. Tänker att kroppen förstod innan hjärnan. Men allt är så individuellt. Kanske funkar 50% fördelat över tre arbetsdagar bra för dig, men inte för mig. Den där ”vilodagen”, vart ingen vilodag för mig. Hade energi som vanligt, tog extra långa promenader och hade andra aktiviteter inbokade. För mig var och är just nu, eftermiddagsvilan så mycket mer värd.

Men vill inte att ni ska se det som en ”lag”, det viktiga är att man följer sin egens kroppssignaler och hjärtat. Inget annat.

Känner att det här inlägget är ”svamligt”. Bjuder på det. Det finns ingen rätt eller fel väg på vägen tillbaka. Men det här är min. Och JA, jag inser att jag fortsatt kan få bakslag. Den tanken finns dagligen i mina tankar. Men om den dagen kommer, den där dagen jag inser att det är för mycket, då har jag styrkan att backa. Och det är inget nederlag. Alls. Utan bara en styrka. Det får man aldrig glömma.

En dag i taget

Kontorsdag två är avklarad. Känns riktigt bra att vara tillbaka. Men mina tre timmar varannan dag, är precis lagom. För stunden. Jag går hem lagom till lunch, äter mat och sedan sover jag. Inte vilar. För även fast jag verkligen har en slowstart på kontoret, och kanske egentligen inte uträttar några stor dåd alls, så blir jag extremt trött. Och det är okej. Bästa kurator B har förberett mig väl, inför den här nya tröttheten.

Jag låter kroppen återhämta sig, efter två timmar sömn är jag som ny igen. Utvilad och fylld med energi. Skönt. Har både i måndags och idag, orkat med långa Power walks på eftermiddagarna. Och lagat middag. Alla andra måsten är avskalade. Jag följer nyansen längtan, påbörjar projekt här hemma, men har även styrkan att avsluta, innan jag är klar. Vilket resulterar i massa påbörjade projekt. Nu senast att jag började gräva upp alla 44 markstenar, för att byta ut dem. Har fått upp fyra, och sedan dess ser vår gång ut till postlådan, som den gör. Men det är inget som stressar mig. Alls. Är faktiskt en skön och stärkande känsla, att ha släppt på alla inre krav och måsten, som i så många år har styrt mitt liv, min vardag.

Idag hade jag mötesdebut på kontoret. En timmes långt möte om prioriteringar av kommande utvecklingsaktiviteter. Det var inget krav att jag skulle närvara, och jag visste att jag när som under mötestiden kunde avvika, om det blev för mycket.  Jag hängde med i snacket, allt finns kvar, jag har inte glömt. Däremot var jag duktig, tog inte på mig någonting. Utan lyssnade mest och stålsatte mig, för här ville verkligen mitt gamla normala jag komma fram. Hon ville verkligen gå in, ta över, lösa och ta på sig projekt efter projekt. Just den här biten, har jag privat lärt mig att hantera bra. Men inser att jag rent professionellt kommer få arbeta hårt, på just denna punkt. Det har varit en stor del av min yrkesidentitet. Som så mycket annat.

Att komma tillbaka i yrkeslivet igen, är inget som går på en räls. Det handlar verkligen om att ta ett steg i taget. Precis som  man har gjort hela tiden, här i Ingemannslandet. Fast nu börjar man lite om, igen. En av de största fallgroparna är, kollegornas förväntningar. Äntligen är hon tillbaka, då kan hon göra det här och det här. Och det här. Hon hinner säkert även med denna lilla pyttegrejen.

För dem stannade ju inte livet upp, för ett år sedan. Utan deras liv fortsatte som vanligt, medans min tog en lång, svår och tuff paus. Jag lämnade på topp, som den där energisprudlande problemlösaren, med tid för alla och allt. Och det är den bilden de har kvar. Många av dem chockades till och med när jag kraschade, de hade inte sett varningstecknen. I alla fall inte då, men nu i efterhand har de insett. Min börda var alldeles för stor.

Något som även vården har fastställt. Bedömt. Tydligt. Att jag fick diagnosen en djup allvarlig utmattningsdepression, är 100% arbetsrelaterat. Det är en arbetsskada. Jag är en högpresterad person, både privat såväl som professionellt. Men med tanke på den extremt höga arbetsbelastning som jag hade, de sista åren innan kraschen,  så har de kommit fram till den slutsatsen.  Håller tummarna för att även AFA utgår ifrån den bedömningen, när min arbetsskada ska bedömas av dem.

Åter till kollegorna. Mina närmaste kollegor har fått tydliga direktiv av min närmsta chef. Ingen får lägga något på mitt bord, utan det är hen och ingen annan, i dialog med mig, som lägger arbetsuppgifter på mig. Och vi gör det i min takt. Vi har en öppen dialog. Skönt.

Men så kommer vi till kollegorna utanför närmsta kretsen. De har inte fått samma information. Och kommer inte att få. Arbetar inom en så stor koncern. Det kommer att bli en utmaning. För mig. Hittills har vi valt att lösa det igenom att jag inte är online, på vårt gemensamma kommunikationsverktyg. Fokus den här första tiden är att jag ska bli trygg på kontoret igen. Lära mig att använda mina verktyg, i mitt professionella liv, gå igenom alla steg. På nytt. Den här gången som mitt nya normala jag. Hon den där som inte är så galen, och bara säger ja, ja, ja. Förhoppningsvis är jag så stark även professionellt, den dagen jag är online igen, att jag kan säga nej. Det är mitt mål. Men fram tills dess, en dag i taget. Och prioritera min återhämtning. Contemplation. Och min motion. Inget annat.

Äkta fredagskänslan

Idag har den där äkta fredagskänslan, infunnit sig. Underbart. På alla plan. Fredagstacosen är precis intagen. Nu softar vi. Njuter.

Den här sista veckan här hemma, blev inte som planerat. Efter en helt sagolik helg, förra veckan. Med bröllop och egentid med någon, hälsade Herr Förkylning på. Rejält. Har legat utslagen mer eller mindre hela veckan.

Ännu har han inte släppt sitt grep om mig. Men nu har febern släppt. Skönt. Räknar med att jag piggnar till under helgen.

På måndag väntar kontorslivet igen. Längtar. Är så redo. Samtidigt finns en spännande form av oro. Och funderingar. Visst är jag redo?! Bästa kurator B, intygar. Hon är inte ens orolig. Utan trygg. Jag har verktygen. Allt funkar så bra privat. Nu ska jag bara lära mitt nya jag, den professionella biten.

Jag ska lära mig att hantera mitt professionella liv, lika bra som jag numera hanterar mitt privat. Jag kommer att fixa det, tillslut. Förmodligen tar det längre tid, än vår plan. Är förberedd på det. Men det gör inget. Så även min chef. Bättre jag kommer tillbaka sakta, än faller tillbaka. För den där returbiljetten finns inte, för mig. 

Arbetar jag fortsatt 25% till jul, ser jag det som ett succés. Arbetar jag 50% till jul ser jag det som en bonus. Men faller jag tillbaka. Nästan så att ord saknas. Men ja, då misslyckades jag. Den där så fruktade returbiljetten behövde användas. Önska mig lycka till. Eller nej, gör inte det. Jag behöver bara en lyckospark❤️