Ett litet myrsteg på vägen tillbaka

Min bästa någon är klok som få. Vi gick igår kväll igenom känslostormarna. Som härjade igår. Tillsammans bearbetade vi dem. Och så kom han med förslaget. Jag fick ett uppdrag. Får känna mig delaktig.

Och vi började imorses. Jag har tagit över morgonrutinen med Liten. Klär på mig, fixar frukost, samtidigt som hon klär på sig och bäddar sängen. Äter frukost tillsammans med henne. Och följer henne sedan till skolan. 

Och det var så skönt. Vi hämtade till och med upp finaste väninnan B på vägen. Tillsammans trippade vi ner mot skolan. Tjejerna babblade på. Och skrattade. Och jag njöt. På väg ner mot skolan öppnar vår underbara stad upp sig. Hustaken glimmade i morgonsolen. Magiskt. Väl på skolan fick jag en kram. Och en försiktig fråga. 

-Kanske orkar du hämta mig idag mamma? Kanske redan klockan 15:00? Men bara om du orkar.

Såklart jag vill. Om orken finns där. Tog en liten omväg hem. Kom upp i mina 3,2 km. Väl här hemma igen. Somnade jag om. Så tacksam för att orken för att klara av morgonrutinen finns. Så tacksam för att jag känner mig delaktig. Givetvis har vi fallskärmar. Vi räknar med att det kan komma dagar, då energin inte räcker till. Men då tar någon över. Eller sonen. Eller så får liten gå med grannen. Inte svårare en så. Men i första hand ligger det ansvaret på mig. Skönt. Ett litet myrsteg på vägen tillbaka.

På söndag hägrar fjällen. Igen. En härlig påskvecka väntar oss. Liten har med sig hennes bästis. Som sällskap. Någon kommer arbeta därifrån, de första dagarna. Och på onsdagkväll ansluter sonen. Ser fram emot den magiska fjälluften. Solen. Snön. Och kanske finns energin för ett åk? Hoppas. Men jag är så tacksam ändå. Om det inte funkar. Kommer vara så nöjd över att få sitta ute på terassen. Mot solväggen. Och bara läsa. Medans tjejerna åker hela dagarna. Det är livskvalité. I stora mått. För mig.

Räknar med ett bakslag

Gårdagen handlade om återhämtning. Rakt av. Vilade större delen av dagen, med öronproppar. Skönt. Mamma och pappa skötte markservicen. Och liten. Jag kunde bara fokusera på mig själv. Återhämtning ifrån vår lilla minisemester. Och förebyggande inför dagens långa hemresa. Vi avslutade sedan dagen med mellomys. Så härligt. En fin avslutning på vår vecka. Och bästa Frans vann. Till litens besvikelse. Hon röstade såklart på Samir och Viktor. Som de flesta andra i hennes ålder.

Nu sitter vi på tåget, sedan någon timme. Och vi har världens packning. Vad hände?! Man skulle kunna tro att vi har varit borta i fjällen. Det roliga i det hela är, jag har bott i mina underställ. Även här. Bortsett från den korta resan till Göteborg. Så packade några plagg i onödan. 

Båda barnen har shoppat loss. Vi har med oss nya vårgarderober hem. Bäst att passa på, när bra shoppingsällskap finns för dem. Och 8,5 kg ost. Vi älskar ost, och tyvärr är utbudet av riktigt god lagrad ost, begränsad hemma. I staden mellan bergen. Liksom färska skaldjur. Fast det skippade jag att köpa med denna gång. Fanns ingen plats.

Ikväll är vi hemma igen. Längtar som en tok. Mest såklart efter min någon. Ska kramas hela kvällen. Misstänker att jag dock får konkurrera med liten. Och sedan längtar jag efter min säng. Längtar efter att få krypa ner i min bubbla. 

Räknar med ett litet bakslag närmaste dagarna. Hoppas på att lyckas hålla de mörka nyanserna borta (ska ha mina tacksamhetslappar på nattduksbordet i beredskap). Räcker med utmattningen. Den där stora. Men det tar vi imorgon. Nu fokuserar jag på hemresan. Och sedan kramar av någon. Viktigast här och nu. Njut av söndagen.

  

Det där förbjudna

Dagarna bara går. Och nyansen sorg har lämnat. Mig. Men så kom Herr Förkylning och hälsade på. Liten blev åter sjuk. Och som ett brev på posten kom en vattenskada i köket. En av våra två diskmaskiner gick sönder. Pumpade ut litervis med vatten. På vårt ack så känsliga, valnötsgolv. Numera ett försäkringsärende. Och det där stackars  golvet, flyter utan lister. På hela nedervåningen.  85 kvm golv med andra ord. Men vi löser det. Har idéer. 

Har hunnit med flera samtal med bästa kurator B. Och stresskurs. Blir starkare för varje gång. Samtidigt som jag vet, att min resa framöver är lång.

Har bestämt mig, för att öppna upp bloggen igen. Min mail svämmar över. Så många vill följa. Så många finner stöd av mina ord. Och jag hinner inte med. Och orkar inte. Och om mina ord kan hjälpa andra. Då vinner den känslan över trollen. Min bästa någon ska googla efter en widget. Som spärrar mer. Så kan specifika IP adresser. Och ord. Inte bli tillåtna. När man lämnar en kommentar.

Så det ägnar vi kvällen åt. Bland annat. Sen tänker jag skriva av mig. Om mina nya insikter. Om kosten. Viktuppgången. Och det där förbjudna. Samlivet. Här i Ingemannslandet. Återkommer.