Vägrar falla tillbaka 

Tidig morgon. Morgonstöket är redan igång. Idag får vi besök av bästa K. Hittills när vi har haft hennes hjälp, har jag stannat i min bubbla. Stängt dörren. Krupit ner under täcket. Haft öronproppar. Men idag tänkte jag ta den där dagliga promenaden. Redan nu på morgonen. Och sedan hälsa på min fina vän. Vår granne. Dricka en kopp te. Kanske vila en stund på deras sköna soffa. Vila för att läka. 

Har fortsatt en startsträcka. Behöver den där startmotorn. Precis som rymdraketen. Det positiva är att den nu är kortare. Bara ett par timmar. Tidigare varade den fram till lunch. Ofta längre. Ibland hela dagen. Och kvällen. Tyder på att de där underbara bubblorna finns. På riktigt. Och åter, så är de lite fler idag. Än igår. Skönt.

Läkartiden bokades om igår. Redan imorgon är det dags. Har tid klockan 09:00. Efter det vet vi. Om jag är frisk nog för Thailand. Hoppas. Och med den här veckans framsteg, känns det som att chanserna har ökat. Håll tummarna.

Ikväll skulle vi ha gått på en Julkonsert. Jag och någon. Här i vår stad. Biljetterna köptes redan i September. Vi var tidigt ute. Fick bra platser. Och vi har sett fram emot kvällen. Men igår tog vi beslutet om att avboka. Sälja biljetterna vidare. Vi sparar min energi. Vågar inte utmana ödet. Är fortsatt så skör. Vägrar falla tillbaka. Dippa. Det kommer fler tillfällen. Fler konserter. 

Via vitae-Livets väg

Jag är fast. Jag inser det. Jag är en stolt, kunskapstörstande nörd. På riktigt. Efter förmiddagens promenad, och efter att jag slagit in årets julklappar, så började jag. Att läsa. Och sedan dess sitter jag här. I vår goa mörk cerisa fåtölj. Bästa platsen. För läsning. Har redan hunnit mig igenom ett par av Gunilla Brattbergs böcker. Kan relatera till så mycket. Och nu om någonsin, så förstår jag bästa Kurator B:s ord. Klokhet. Och visdom. Ännu bättre.

Jag är verkligen på rätt väg. Ser det så tydligt. Och får det bekräftat. Genom böckerna. Och någonstans mitt i allt så vill jag dela med mig. Till er som läser mina ord. Om via vitae. Livets väg.  Min resa. Den ger svaren på så mycket. Om vad jag gör just nu. Och om hur jag kommer vidare. Och inte minst, om hur jag når den där åtråvärda enkelbiljetten.

För att göra det, så inser jag att många av texterna behöver bilder. Figurer från böckerna, som förtydligar. Men är det där jag vill hamna? Och främst, är det något ni som läser mina ord, önskar? Bilder brukar ta till sig mer läsare. Och det är inte min tanke. Är så nöjd med min trogna skara, som ger mig så mycket tillbaka. Och jag pratar inte om att hänga ut mina barn. Eller någon. Eller mig. Bara om ganska så tråkiga figurer. Figurer som förtydligar. Så mycket. Frågan är om det är rätt? Här på min via vitae. På min resa, till mitt nya normala jag.

Tänker inte utmana ödet

Något har hänt. På riktigt. Vaknade upp till ännu en bra dag. Och de där underbara bubblorna, är fler idag. Än igår. Och jag njuter. Är så glad. Samtidigt rädd. Jag vill inte falla ner igen. Dippa. Viktigt. Så jag fortsätter att vila. Vila för att läka.

Men jag känner det. Det har vänt. Kan riktigt ta på känslan. Greppa om den. Dag 80 kom. Och då hände det. Det vände.

Precis nu, strax. Tänker jag duscha. Och föna håret. Ta på mig träningskläder. Och ta den där promenaden. Mitt dagliga projekt. Tänker inte utmana ödet. Fortsätter att hålla mig till sträckan runt kvarteret. För mig är det en seger. Jag kommer hitta duschen och ta mig ut, innan lunch. Vilken kick!

Resten av dagen spenderar jag i bubblan. Och läser. Är så glad att jag har fått tillbaka den förmågan igen. För två veckor sedan klarade jag inte av att läsa en bok. Fick inte ihop orden. Meningarna. Sammanhanget. Hade inga problem att läsa på en dator/iPad, men just en bok. Det gick bara inte.

Ju mer jag skriver idag, så inser jag hur mycket som har skett. Hänt. Senaste veckorna. Jag har funderat mycket på hur jag ska veta. När det vänder. Hur kommer jag känna det? Känna mig? Och nu vet jag. Samtidigt som jag ser och förstår. Det kom gradvis. Sakta.

Har fortsatt en lång resa framför mig. En lång väg tillbaka. Men nu börjar jag vara redo. För nästa fas. Rehabiliteringsfasen. Ska be någon maila bästa Kurator B. På en gång. Och berätta. Jag har nu svaret på min ständigt återkommande fråga. Nu vet jag hur det känns. Men nu bromsar vi. Hårt. Andas. Och fortsätter att vila, för att läka. Och le. Stort. Det har vänt nu. Och den känslan är enorm. Och obeskrivbar.

Nu räcker det

Alltså. Vilken dag. Nu tänker jag skriva några starka ord. Det här är, bokstavligen, den bästa dagen jag har haft, på så länge. Länge. Har känt mig nästan som innan. Till sinnet. Men starkare. Så mycket starkare. Mitt nya normala jag börjar sakta forma sig, och det känns så bra. Tror att vi båda kommer att komma riktig bra överens. Vid den här resans slut.

Att knåda deg, blir min nya grej. Att bara stå där och bearbeta. Vårda. Tänka. Knåda. Gav mig så mycket. Efter en halvtimmes knådande, var jag klar. Lämnade. Sonen fick valet att ta över, eller att slänga degen. Han bakade ut. Och i eftermiddags fick vi smaka på de bästa vaniljbullarna. Någonsin. Degen var fylld med så mycket kärlek. Tankar. Och bearbetning.

Idag var posten snäll. Riktigt snäll. Ett härligt paket fylld med böcker, anlände. En av böckerna var Martina Haags nya bok, Det är något som inte stämmer. Boken handlar om hennes skilsmässa. Fokus ligger på hennes fd mans svek. Och hennes egen resa. Känslorna hon går igenom. Alla de där nyanserna. Hon går igenom hela registret. Så ärligt. Så öppet. Började läsa strax efter lunch. Blev fast. Sträckläste boken, från pärm till pärm.

Och någonstans mitt i allt, så känner jag igen mig. På min resa. Just här, i Ingemannslandet. Genom hela boken kunde jag relatera, till mig själv. Mina känslor. Och det slutade så bra. Hon är så stark. Vid sista sidan kände jag. Nu räcker det. Martinas ord, blev mina. Jag känner verkligen så. Nu vänder det, det blir aldrig sämre, än det som jag redan har upplevt. Någonsin. Jag kommer att dippa. Igen. Många gånger. Men aldrig så djupt. Som tidigare.

Bästa boken, rekommenderar den varmt. Särskilt till alla som går igenom ett traumatiskt stadie av livet. En sorg. Har ingen roll om det handlar om en skilsmässa, utmattningsdepression eller ett dödsfall. Eller alla andra orsaker som skapar sorg, ett trauma i livet. Bara läs. Boken ger så mycket tillbaka.

I samma bokpaket anlände annat. Förutom några julklappar, så kom några böcker skrivna av Gunilla Brattberg. Bästa Kurator B hänvisar ofta till henne. I våra samtal. Bearbetar och försöker varje dag ta till mig den där rehabiliteringstegen. Den som har en grund i Gunillas stege för smärtrehabilitering.

Jag är kunskapstörstande. Har alltid varit det. Och kommer alltid att vara det. Jag vill veta mer. Just nu, mer än det som  bästa Kurator B har serverat. Så här långt.  Så kommande dagar ska jag läsa Gunilla Brattbergs böcker. Hon ska vara bra. Förstår det. Men jag behöver veta mer. Få mer kunskap. Få mer insikt. Kunskap som hjälper mig till den där åtråvärda enkelbiljetten. Några andra alternativ finns inte, för mig. Vägrar att någonsin komma tillbaka hit. Till Ingemannslandet. Jag kommer aldrig tillbaka hit. Men min resa härifrån, får ta den tid det tar. Jag har inte bråttom. Allt får ta den tid det tar. Annars finns inte enkelbiljetten här.