En dag i taget

Kontorsdag två är avklarad. Känns riktigt bra att vara tillbaka. Men mina tre timmar varannan dag, är precis lagom. För stunden. Jag går hem lagom till lunch, äter mat och sedan sover jag. Inte vilar. För även fast jag verkligen har en slowstart på kontoret, och kanske egentligen inte uträttar några stor dåd alls, så blir jag extremt trött. Och det är okej. Bästa kurator B har förberett mig väl, inför den här nya tröttheten.

Jag låter kroppen återhämta sig, efter två timmar sömn är jag som ny igen. Utvilad och fylld med energi. Skönt. Har både i måndags och idag, orkat med långa Power walks på eftermiddagarna. Och lagat middag. Alla andra måsten är avskalade. Jag följer nyansen längtan, påbörjar projekt här hemma, men har även styrkan att avsluta, innan jag är klar. Vilket resulterar i massa påbörjade projekt. Nu senast att jag började gräva upp alla 44 markstenar, för att byta ut dem. Har fått upp fyra, och sedan dess ser vår gång ut till postlådan, som den gör. Men det är inget som stressar mig. Alls. Är faktiskt en skön och stärkande känsla, att ha släppt på alla inre krav och måsten, som i så många år har styrt mitt liv, min vardag.

Idag hade jag mötesdebut på kontoret. En timmes långt möte om prioriteringar av kommande utvecklingsaktiviteter. Det var inget krav att jag skulle närvara, och jag visste att jag när som under mötestiden kunde avvika, om det blev för mycket.  Jag hängde med i snacket, allt finns kvar, jag har inte glömt. Däremot var jag duktig, tog inte på mig någonting. Utan lyssnade mest och stålsatte mig, för här ville verkligen mitt gamla normala jag komma fram. Hon ville verkligen gå in, ta över, lösa och ta på sig projekt efter projekt. Just den här biten, har jag privat lärt mig att hantera bra. Men inser att jag rent professionellt kommer få arbeta hårt, på just denna punkt. Det har varit en stor del av min yrkesidentitet. Som så mycket annat.

Att komma tillbaka i yrkeslivet igen, är inget som går på en räls. Det handlar verkligen om att ta ett steg i taget. Precis som  man har gjort hela tiden, här i Ingemannslandet. Fast nu börjar man lite om, igen. En av de största fallgroparna är, kollegornas förväntningar. Äntligen är hon tillbaka, då kan hon göra det här och det här. Och det här. Hon hinner säkert även med denna lilla pyttegrejen.

För dem stannade ju inte livet upp, för ett år sedan. Utan deras liv fortsatte som vanligt, medans min tog en lång, svår och tuff paus. Jag lämnade på topp, som den där energisprudlande problemlösaren, med tid för alla och allt. Och det är den bilden de har kvar. Många av dem chockades till och med när jag kraschade, de hade inte sett varningstecknen. I alla fall inte då, men nu i efterhand har de insett. Min börda var alldeles för stor.

Något som även vården har fastställt. Bedömt. Tydligt. Att jag fick diagnosen en djup allvarlig utmattningsdepression, är 100% arbetsrelaterat. Det är en arbetsskada. Jag är en högpresterad person, både privat såväl som professionellt. Men med tanke på den extremt höga arbetsbelastning som jag hade, de sista åren innan kraschen,  så har de kommit fram till den slutsatsen.  Håller tummarna för att även AFA utgår ifrån den bedömningen, när min arbetsskada ska bedömas av dem.

Åter till kollegorna. Mina närmaste kollegor har fått tydliga direktiv av min närmsta chef. Ingen får lägga något på mitt bord, utan det är hen och ingen annan, i dialog med mig, som lägger arbetsuppgifter på mig. Och vi gör det i min takt. Vi har en öppen dialog. Skönt.

Men så kommer vi till kollegorna utanför närmsta kretsen. De har inte fått samma information. Och kommer inte att få. Arbetar inom en så stor koncern. Det kommer att bli en utmaning. För mig. Hittills har vi valt att lösa det igenom att jag inte är online, på vårt gemensamma kommunikationsverktyg. Fokus den här första tiden är att jag ska bli trygg på kontoret igen. Lära mig att använda mina verktyg, i mitt professionella liv, gå igenom alla steg. På nytt. Den här gången som mitt nya normala jag. Hon den där som inte är så galen, och bara säger ja, ja, ja. Förhoppningsvis är jag så stark även professionellt, den dagen jag är online igen, att jag kan säga nej. Det är mitt mål. Men fram tills dess, en dag i taget. Och prioritera min återhämtning. Contemplation. Och min motion. Inget annat.