Jag trodde på riktigt att det var en klyscha

Idag för exakt ett år sedan, började jag arbeta. Hade haft en sju veckor lång ledighet, enkom för att jag hela våren hade kännt mig enorm trött, energilös och matt. Jag hade slutat fungera. I min värld där och då, tänkte jag att en längre semester var lösningen. Så fel jag hade.

Det senaste året hade varit extremt tungt.  Arbetar i en värld, där det från kunder finns noll acceptans, om vår produktion ligger nere. Och vi låg nere ofta. Var ständigt uppkopplad, på kontoret eller här hemma. Ständiga möten, problemlösningar. Satt med i sk task force, samtidigt som jag koordinerade och analyserade läget med mina utvecklare. Problemen avlöste varandra- en vanlig kedjereaktion. Vi släckte bränder, samtidigt som alla andra projekt och utredningar skulle hinnas med.

Under helgerna tankade jag energi i fjällen, för att orka en vecka till. Situationen var ohållbar. Så kom den där efterlängtade långa semestern. Som inte blev en semester, i dess rätta benämning. Absolut, vi reste utomlands några vändor. Hela familjen, men även en resa till värmen med bara liten. Och vi var i fjällen. Men jag mådde inte bra. Kom inte ner i varv. Och trots alla diskussioner vi hade, om att jag borde sjukskriva mig. Så blev det inte så.

Min arbetsbörda skulle lätta. En ny kollega hade anställts, för att avlasta mig. Vi bokade en resa till Thailand över jul och nyår. Som en morot, för att orka mig igenom hösten.

Kroppen orkade en månad. Arbetade veckans alla dagar. Och hade flera tjänsteresor i veckan. Tidiga morgonflyg och sena kvällar. Samtidigt som den privata biten med alla aktiviteter och föräldramöten skulle hinnas med. Jag var ju fröken duktig. Har tappat räkningen på hur många gånger jag har fått ta en taxi direkt från flygplatsen till någon av barnens skolor/aktiviteter, för att hinna närvara, vid föräldramöten, utvecklingssamtal etcetera, under årens lopp. Vansinne, ser det nu. Den där så viktiga contemplation:en, tid för återhämtning existerade inte. I mitt gamla liv.

Så kom kraschen. Och den blev djup, ond och svår. Resten vet ni.

Men så sitter jag här, på dagen ett år senare. Energifylld, stark och lycklig. Längtar efter att få börja arbeta igen. Har gått igenom det värsta året i mitt liv. På riktigt. Önskar inte ens min värsta fiende, det här helvetet, som sjukdomen innebär.

Jag kommer aldrig tillåta mig själv att glömma. Någonsin. Maktlösheten. Ilskan. Skammen. Sorgen. Hopplösheten. Men trots Ingemannslandet, helvetet. Så är jag så innerligt tacksam. Jag lever. Och det gör jag tack vare Ingemannslandet. Jag hade likt väl kunnat dö. För så allvarlig är den här sjukdomen. Plötslig vuxendöd har ökat, många forskare och läkare ser en koppling till utmattningssyndrom. Till slut orkar inte kroppen mer. Den stänger av. Funktion efter funktion. Ibland så illa, som även hjärtat.

Min kropp stängde också av. Men den lät mig överleva. Men från början kunde jag inte ens ta mig upp ur sängen på egen hand. Min någon fick mata mig med sked, massera mina käkar, för att stimulera fram tuggreflexer. Jag låg som ett kolli. Hade tappat alla mina förmågor. De fem första veckorna var akuta. Någon arbetade hemifrån, gav mig vård och omsorg. Såg till att jag fick i mig näring. Låg och höll om mig, när panikångestattackerna vällde igenom min kropp. Smekta mig över håret och talade lugnande till mig. Ibland i timmar, och ofta många hela nätter.

Samtidigt som han fortsatt arbetade heltid, och bara över en dag fick kliva in i rollen som Familjen AB VD och koordinator, med allt vad det innebär. Han är min hjälte.

Är glad och tacksam att han inkluderades i vården om mig. Från start. Vi pratade om det sist, med bästa kurator B. Det fanns inget annat alternativ. För jag var för dålig. Orkade bara vara med, närvarande, i max 5-10 minuter under våra samtal. Sen försvann jag. Jag var där, men ändå inte. Under de här samtalen vi hade i början, var fokus på att ge någon rätt verktyg, stöd och råd.  Inget av det här minns jag något av, själv. Har alltid upplevt att jag varit så närvarande när vi har träffats. Och det har vi gjort ofta. I början flera gånger i veckan. Men samtidigt så minns jag väldigt lite av de där fem första veckorna.

Genom hela den här resan så här långt, är jag tacksam för att jag valde att fokusera på det positiva. Det lilla. Det har hjälpt mig enormt på den här resan, gett mig styrka. Jag har lärt mig att se livet, med andra ögon. Fånga ögonblicken. Stunderna. Glädjas över det lilla.  Stort.

Vad som händer med bloggen framöver, vet jag inte. För att vara ärlig. Jag kommer att fortsätta skriva, det hjälper mig. Ett bra sätt att bearbeta.  Däremot kommer det att ske mer sällan. Jag börjar arbeta den 12 september på 25%, och någonstans där tror jag att jag kommer landa i ett annat lunk. Livet kommer sakta och successivt bli mer inrutat, men fortsatt med fokus på mig själv, tid för återhämtning och motion. Men det tar vi då.

Har mått så bra senaste tiden, att det numera känns som om att jag har semester.  Har kommit in i ett härligt semesterlunk. Tar dagen som den kommer, njuter av långa promenader och god mat. Till helgen vankas det bröllop. Jag och någon åker iväg redan på fredag eftermiddag. En helg på hotell hägrar. Egentid. Våra epitet som mamma och pappa, lämnar vi kvar hemma. Ska bli så skönt. Som vi ska njuta.  Tänk att Ingemannslandet förde med sig livskvalité! Jag trodde på riktigt att det var en klyscha, något som bara bästa kurator B sa, för att ge mig hopp. Idag vet jag att det är sant.