Jag trodde på riktigt att det var en klyscha

Idag för exakt ett år sedan, började jag arbeta. Hade haft en sju veckor lång ledighet, enkom för att jag hela våren hade kännt mig enorm trött, energilös och matt. Jag hade slutat fungera. I min värld där och då, tänkte jag att en längre semester var lösningen. Så fel jag hade.

Det senaste året hade varit extremt tungt.  Arbetar i en värld, där det från kunder finns noll acceptans, om vår produktion ligger nere. Och vi låg nere ofta. Var ständigt uppkopplad, på kontoret eller här hemma. Ständiga möten, problemlösningar. Satt med i sk task force, samtidigt som jag koordinerade och analyserade läget med mina utvecklare. Problemen avlöste varandra- en vanlig kedjereaktion. Vi släckte bränder, samtidigt som alla andra projekt och utredningar skulle hinnas med.

Under helgerna tankade jag energi i fjällen, för att orka en vecka till. Situationen var ohållbar. Så kom den där efterlängtade långa semestern. Som inte blev en semester, i dess rätta benämning. Absolut, vi reste utomlands några vändor. Hela familjen, men även en resa till värmen med bara liten. Och vi var i fjällen. Men jag mådde inte bra. Kom inte ner i varv. Och trots alla diskussioner vi hade, om att jag borde sjukskriva mig. Så blev det inte så.

Min arbetsbörda skulle lätta. En ny kollega hade anställts, för att avlasta mig. Vi bokade en resa till Thailand över jul och nyår. Som en morot, för att orka mig igenom hösten.

Kroppen orkade en månad. Arbetade veckans alla dagar. Och hade flera tjänsteresor i veckan. Tidiga morgonflyg och sena kvällar. Samtidigt som den privata biten med alla aktiviteter och föräldramöten skulle hinnas med. Jag var ju fröken duktig. Har tappat räkningen på hur många gånger jag har fått ta en taxi direkt från flygplatsen till någon av barnens skolor/aktiviteter, för att hinna närvara, vid föräldramöten, utvecklingssamtal etcetera, under årens lopp. Vansinne, ser det nu. Den där så viktiga contemplation:en, tid för återhämtning existerade inte. I mitt gamla liv.

Så kom kraschen. Och den blev djup, ond och svår. Resten vet ni.

Men så sitter jag här, på dagen ett år senare. Energifylld, stark och lycklig. Längtar efter att få börja arbeta igen. Har gått igenom det värsta året i mitt liv. På riktigt. Önskar inte ens min värsta fiende, det här helvetet, som sjukdomen innebär.

Jag kommer aldrig tillåta mig själv att glömma. Någonsin. Maktlösheten. Ilskan. Skammen. Sorgen. Hopplösheten. Men trots Ingemannslandet, helvetet. Så är jag så innerligt tacksam. Jag lever. Och det gör jag tack vare Ingemannslandet. Jag hade likt väl kunnat dö. För så allvarlig är den här sjukdomen. Plötslig vuxendöd har ökat, många forskare och läkare ser en koppling till utmattningssyndrom. Till slut orkar inte kroppen mer. Den stänger av. Funktion efter funktion. Ibland så illa, som även hjärtat.

Min kropp stängde också av. Men den lät mig överleva. Men från början kunde jag inte ens ta mig upp ur sängen på egen hand. Min någon fick mata mig med sked, massera mina käkar, för att stimulera fram tuggreflexer. Jag låg som ett kolli. Hade tappat alla mina förmågor. De fem första veckorna var akuta. Någon arbetade hemifrån, gav mig vård och omsorg. Såg till att jag fick i mig näring. Låg och höll om mig, när panikångestattackerna vällde igenom min kropp. Smekta mig över håret och talade lugnande till mig. Ibland i timmar, och ofta många hela nätter.

Samtidigt som han fortsatt arbetade heltid, och bara över en dag fick kliva in i rollen som Familjen AB VD och koordinator, med allt vad det innebär. Han är min hjälte.

Är glad och tacksam att han inkluderades i vården om mig. Från start. Vi pratade om det sist, med bästa kurator B. Det fanns inget annat alternativ. För jag var för dålig. Orkade bara vara med, närvarande, i max 5-10 minuter under våra samtal. Sen försvann jag. Jag var där, men ändå inte. Under de här samtalen vi hade i början, var fokus på att ge någon rätt verktyg, stöd och råd.  Inget av det här minns jag något av, själv. Har alltid upplevt att jag varit så närvarande när vi har träffats. Och det har vi gjort ofta. I början flera gånger i veckan. Men samtidigt så minns jag väldigt lite av de där fem första veckorna.

Genom hela den här resan så här långt, är jag tacksam för att jag valde att fokusera på det positiva. Det lilla. Det har hjälpt mig enormt på den här resan, gett mig styrka. Jag har lärt mig att se livet, med andra ögon. Fånga ögonblicken. Stunderna. Glädjas över det lilla.  Stort.

Vad som händer med bloggen framöver, vet jag inte. För att vara ärlig. Jag kommer att fortsätta skriva, det hjälper mig. Ett bra sätt att bearbeta.  Däremot kommer det att ske mer sällan. Jag börjar arbeta den 12 september på 25%, och någonstans där tror jag att jag kommer landa i ett annat lunk. Livet kommer sakta och successivt bli mer inrutat, men fortsatt med fokus på mig själv, tid för återhämtning och motion. Men det tar vi då.

Har mått så bra senaste tiden, att det numera känns som om att jag har semester.  Har kommit in i ett härligt semesterlunk. Tar dagen som den kommer, njuter av långa promenader och god mat. Till helgen vankas det bröllop. Jag och någon åker iväg redan på fredag eftermiddag. En helg på hotell hägrar. Egentid. Våra epitet som mamma och pappa, lämnar vi kvar hemma. Ska bli så skönt. Som vi ska njuta.  Tänk att Ingemannslandet förde med sig livskvalité! Jag trodde på riktigt att det var en klyscha, något som bara bästa kurator B sa, för att ge mig hopp. Idag vet jag att det är sant.

 

Annonser

18 thoughts on “Jag trodde på riktigt att det var en klyscha

  1. semestersol 2016-09-01 / 11:32 f m

    Jag kommer att sakna dig om du slutar att skriva, du är så bra på att sätta ord på saker! Men den här bloggen handlar ju om din resa från Ingemanslandet och ju mindre tid du spenderar där, ju mindre funktion kommer bloggen att ha. Kanske ändrar du inriktning i bloggen eller klarar dig utan den? Jag är i alla fall glad över att det finns andra forum där vi delar glimtar av våra liv med varandra. 🙂 Stort lycka till med arbetsstarten snart!! ❤

    Liked by 1 person

    • Anna 2016-09-14 / 7:09 e m

      Min tanke är nog att jag fortsätter att blogga, hela resan ut här i Ingemannslandet. För jag är fortsatt där, men har börjat den sista tredje fasen. Och på något sätt tror jag att den blir den tyngsta. Har lärt mig acceptera och älska mitt nya normala jag, privat. Nu ska samma väg gås igenom professionellt, och den möter nya utmaningar.

      Kram ❤️ ❤️ ❤️

      Gilla

  2. Ami 2016-09-01 / 2:37 e m

    Jag är så glad för din skull att du känner dig bättre. Och jag önskar dig all lycka och hoppas du skriver en liten rad här på din blogg då och då när du känner att du orkar 🙂
    Kram och ha det så bra!

    Liked by 1 person

    • Anna 2016-09-14 / 7:11 e m

      Tack fina du! Hoppas ni har det bra i USA! Har inte alls hunnit med att läsa de senaste dagarna. Tänker jag fortsätter att blogga, så länge som jag är kvar i den här tredje fasen. Är ändå en bra reminder och dagbok, över resan.

      Kram❤️ ❤️ ❤️

      Gilla

  3. Ama de casa 2016-09-01 / 3:34 e m

    Skönt att du känner dig bättre! Jag tror det kan vara bra att skriva av sig både när det är upp och ned (förhoppningsvis inträffar inte det senare). Lycka till!
    Kram

    Liked by 1 person

    • Anna 2016-09-14 / 7:12 e m

      Tack fina du! Men nu tror jag bestämt att jag förväxlade dig med AMI, läs gärna mitt svar till henne ❤️

      Kram❤️ ❤️ ❤️

      Gilla

      • Ama de casa 2016-09-15 / 3:02 f m

        Det är många som förväxlar oss. Inte till utseendet då (tyvärr 😉 ) men till namnet 🙂

        Gilla

  4. ibod11 2016-09-02 / 8:43 e m

    Att du kan gå tillbaka ett år, tänka på allt jobbigt, förfäras över hur du har misshandlat dig själv och ändå till slut inse att allt har lett fram till livskvalitet, det är stort. Självklart vill vi inte att någon ska behöva uppleva detsamma men kanske räcker det med att få höra om dina upplevelser och dina insikter för att hindra att någon hamnar i samma helvete.
    Ett stort lycka till med arbetslivet och en varm kram ❤

    Liked by 1 person

    • Anna 2016-09-14 / 7:13 e m

      Tack finaste du för dina kloka ord!❤️ Hur mår du? Hur har det gått? Tänker på dig❤️

      Styrkekram ❤️ ❤️ ❤️

      Gilla

  5. Ditte 2016-09-03 / 6:34 e m

    Jag önskar dig all lycka med att återgå till arbetslivet och det mer vanliga vardagslivet och är så glad för din skull att du funnit livskvalitén och orken på nytt.
    Och även om du nu skriver mer sällan så hoppas jag att det då och då kommer några rader.
    Kram!

    Liked by 1 person

    • Anna 2016-09-14 / 7:16 e m

      Är så glad och tacksam varje gång du lämnar en kommentar❤️ Du har alltid så många kloka ord, att dela med dig av ❤️

      Jag kommer fortsätta skriva av mig, hela den här sista tredje fasen, även fast det blir mer sällan. Ser det samtidigt som ett sunt tillfrisknadstecken, även fast jag är så innerligt tacksam för er alla som har följt min resa och kommit med så många kloka ord och råd ❤️

      Kram ❤️ ❤️ ❤️

      Gilla

  6. Helena 2016-09-04 / 6:19 e m

    Är så glad för din skull att du återhämtat dig så fort :), ett stort lycka till i jobbet och hoppas att det går vägen :). Hoppas ändå att vi får följa dig vidare ett tag till :). kram ♥♥♥

    Liked by 1 person

    • Anna 2016-09-14 / 7:17 e m

      Tack fina du ❤️

      Håller tummarna hårt för dig och din tillfrisknad❤️

      Styrkekram❤️ ❤️ ❤️

      Liked by 1 person

      • Helena 2016-09-14 / 7:22 e m

        Tack ♥♥♥

        Gilla

  7. Znogge 2016-09-04 / 8:42 e m

    Jag är verkligen glad för din skull och att du är redo att återgå till arbetslivet. Din klokhet och eftertänksamhet kommer att vara dig till stor nytta.och jag önskar dig varmt lycka till. Jag tror att alla dina inlägg har varit till stort stöd för många i samma situation men också nyttig läsning för oss andra som kanske inte alltid besitter förmågan att koppla av…

    Kram ❤

    Liked by 1 person

    • Anna 2016-09-14 / 7:22 e m

      Blir alltid så varm inombords, när jag läser dina kommentarer❤️

      Kram❤️ ❤️ ❤️

      Gilla

  8. Fröken Duktig 2016-09-05 / 9:22 f m

    Så härligt att läsa att du mår bra. Kom ihåg att fortsätta ta hand om dig själv och lyssna på kroppens signaler så kommer arbetet att gå fint. Stort lycka till.
    Kram

    Liked by 1 person

    • Anna 2016-09-14 / 7:26 e m

      Din blogg var en av de första jag började följa. Där och då, var jag så tacksam och glad över hur långt du hade kommit. Din första kommentar du lämnade här inne hos mig, blev ett starkt ledord❤️ Jag önskar inget mer, än att du hittar vägen ut ur Ingemannslandet❤️ Du har kämpat så hårt och så länge, all styrka till dig❤️ ❤️ ❤️

      Kram❤️

      Gilla

Lämna gärna en kommentar!❤️

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s