Livet är inte alltid rättvist

Min bästa kurator, var vore jag utan henne? Blev ett långt besök idag. Första timmen vällde alla mina känslor fram. Och gråten. Berättade. Hon lyssnade, nickade instämmande. Och när en timme hade gått, tog min ord slut. Precis som mina tårar. Och vi började att bearbeta. Tillsammans.

Har burit på så mycket skuldkänslor och skam, senaste veckorna. Gentemot mina barn. Känslorna har vuxit sig starkare och starkare, har känts som om att ångesten river och väller, i bröstet. Som en stor, svart, riktigt elak klump.  Den åt upp mig inifrån. Inte konstigt att min energi försvann. Hela kroppen har fokuserat på skuldkänslorna, och skammen. Känslor jag har fått, för att jag faktiskt har prioriterat rätt, efter mina förutsättningar. Jag är den bästa mamma, som jag kan vara. Här och nu.

Men så prioriterade jag lite fel, i ett annat avseende. Tog på mig ett för stort ansvar, för sonens skolarbete. Precis som de flesta andra föräldrar skulle ha gjort(?!). Men skillnaden är, att jag faktiskt är sjuk. Och att just den delen av hjärnan, är min mest skadade. Genom att jag gav honom mitt stöd, pushade och i de flesta avseenden, även fick vara den drivande, för att något skulle hända, dränerade jag mig själv på energi.

Även fast jag prioriterade bort så mycket annat, vilade mer än någonsin. Så räckte jag inte till. Igår tog jag slut. Helt. Och jag lämnande över. Kapitulerade. Sa ifrån. Nu får skolan ta över ansvaret, för det sista. Målsnöret är nära. Han har en bra rektor, och en bra lärare. Känner mig trygg. Nu.

Men så var det, det där dåliga samvetet, och skammen som den för med sig. Främst kanske gentemot liten. Livet är inte alltid rättvist, och ibland är ingenting som det brukar vara. Som i år. Hon saknar sin vanliga mamma.

Hon den där tokiga, som arbetade alldeles för mycket, men som ändå alltid hade tid för galna upptåg med henne, fikor, middagar på stan, shoppingturer, utflykter och vår alldeles egna semestervecka, utomlands.

Jag har fått prioritera bort de flesta av hennes aktiviteter, under senaste veckan och kommande.  Jag har redan missat några avslutningar och kalas. Till helgen en fotbollscup. Och nästa vecka hennes skolavslutning. Första någonsin, under mina snart 20 år som mamma. Tufft. Men rätt beslut.

Sonen tar studenten. Det gör man bara en gång i livet. Liten går ut tvåan. Dessvärre samma dag, som sonen tar studenten. Ekvationen går inte ihop. Känner noll stress inför själva mottagningen, allt är beställt och klart. Och bästa K kommer och tvättar våra fönster på onsdagen, storstädar på torsdagen. Fina vänner hjälper mig med mottagningen. Har inte, och kommer inte att behöva lyfta på ett finger, själv.

Men däremot känner jag stress över själva dagen. Och över alla prioriteringar som har behövt göras. Och över liten har blivit både ledsen, sårad och känts sig  bortvald. Och över sonen har känt att jag aldrig orkar, att hjälpa klart.

Allt det här, har blivit som en stor ond cirkel, fylld av dåligt samvete och skam. Jag duger inte. Jag räcker inte till.  Jag har gjort något rätt, men ändå har det känts så fel. Måste arbeta på denna biten. Bästa kurator B poängterade det flera gånger.  Idag. Måste lära mig att släppa på mina inre krav, när jag gör val som är rätt. För mig. För mitt tillfrisknande.

Jag måste lära mig att inte få dåligt samvete, gentemot mina barn, för att jag prioriterar bort. Eller säger ifrån. Sånt är livet. Och det är av motgångarna vi lär oss.

Tänk att två timmar med bästa kurator B, fungerar som bästa medicinen. När jag gick hemåt,  hade den stora, svarta, riktigt elaka klumpen släppt. Kände mig lättare. Och gladare. Sakta känner jag hur de små underbara bubblorna, har börjat komma tillbaka. Energin.

Tänk att dåligt samvete och den skam, som den för med sig, kan vara så tung. Och energislukande. Galet. Ett bakslag var på G, men redan nu har det börjat vända. Resten av veckans prioriterade aktiviteter, är nu strukna även de, i kalendern. Bara ett läkarbesök på fredag, står kvar. Resten av veckan ägnar jag mig åt vila. För att läka. Och sköna promenader. Med gott samvete. Jag har gjort kloka prioriteringar. Jag prioriterade mig själv. Och min hälsa. Och mitt läkande.

Ps. Tack alla fina ni, för era stöttande kommentarer i förra inlägget ❤

Annonser

10 thoughts on “Livet är inte alltid rättvist

  1. Lotta 2016-05-31 / 9:00 e m

    Där träffade du en öm punkt hos mig.. ”Måste lära mig att släppa på mina inre krav, när jag gör val som är rätt. För mig. För mitt tillfrisknande.” Har ständigt dåligt samvete vad gäller barnen. Det är det värsta med den här sjukdomen om du frågar mig, att jag inte orkar göra så mycket (ibland inget alls) med barnen. Skammen som kommer då, den är blytung.

    Liked by 1 person

    • Anna 2016-06-02 / 9:34 f m

      Någonstans måste vi bara lära oss, och inse, vi är de bästa mammorna efter våra förutsättningar❤️ Men det är svårt, jätte svårt… men försöker tänka så sedan besöket hos kuratorn. Vi får försöka hitta tacksamheten i det lilla vi orkar, med våra fina barn❤️

      Styrkekram!❤️

      Gilla

  2. semestersol 2016-05-31 / 9:58 e m

    Din kurator verkar verkligen vara något enastående!! Där kan man verkligen säga att det är rätt person på rätt plats! Skönt att ”höra” din glada röst efter ert möte.

    Liked by 1 person

    • Anna 2016-06-02 / 9:31 f m

      Min kurator är den bästa, har henne att tacka så mycket av mitt tillfrisknande. Hon har själv en gång för många, många år sedan själv gått igenom denna resa. Och har sedan dess hjälpt så många hundra patienter genom åren.

      Kram❤️

      Gilla

  3. Znogge 2016-06-02 / 8:03 f m

    Det viktigaste är absolut att släppa på sina inre krav för de är oftast betydligt större än vad familjens och omgivningens krav är på en. Barn förstår mer än vad man tror och gör man dem bara delaktiga i varför det är som det är så brukar det inte vara så konstigt. Det kommer fler avslutningar för Liten som du kommer att vara med på. Ytterst få föräldrar har faktiskt möjlighet att närvara på alla avslutningar och på grund av mitt arbete har jag missat flera. Men jag har inte kunnat rå över det och det har jag fått inse. Vi är inte mer än människor…

    Kram ❤

    Liked by 1 person

    • Anna 2016-06-02 / 9:24 f m

      Så klok ord som alltid ❤️

      Hon kommer att överleva, och precis som du skriver, så förstår hon situationen, nu när vi har pratat mer om det och förklarat. Nu har vi dessutom bestämt att vi på lördagen kommer fira hennes skolavslutning, så att hon får ”sin” dag med 😊

      Hon börjar bli stor, så igår bestämde vi att hon kommer att få börja gå hem själv från fritis efter 15:30 varje dag. Så stolt hon blev, hon växte säkert 10 cm av lycka!

      Hon och några klasskompisar, har börjat gå tillsammans på mornarna, själva i några veckor nu, har gått jätte bra😊

      Kram❤️

      Gilla

    • Anna 2016-06-02 / 9:16 f m

      Är lyckligt lottad, som har tillgång till bästa kuratorn🙏 Önskar att alla kunde få ha det, att få rätt hjälp och stöd, är så viktigt❤️

      Kram!

      Gilla

  4. ibod11 2016-06-02 / 8:05 e m

    Jag har lärt mig att man aldrig ska förminska sina känslor. Inte ens de som får en att må dåligt. Man måste känna dem och erkänna dem. Att bara få tröst som går ut på att bortse från de känslorna hjälper oftast inte i längden. Bekräftelse är viktigt och jag är säker på att din kurator ger dig den bekräftelsen och låter dig stanna kvar i dina känslor tills du har bearbetat dem och är redo att gå vidare. Skuld och skam är något vi alla känner och det är inte lätt att prata om det. Du gör det jättebra här i din blogg och det hjälper dig säkert väldigt mycket.
    Kram ❤

    Gilla

  5. Karina 2016-06-17 / 7:12 e m

    Ja att inte räcka till för barnen och familjen är det jag också känner ….eller som min läkare sa till mig -” går företaget omkull om du inte är där ?”……och på den frågan svarade jag tyvärr ja….eller det är vad jag åtminstone inbillar mig.
    Att släppa kraven på en själv är ju så svårt så svårt men jag jobbar på det och jag blir så glad om hjärtat när jag läser om dina framsteg – det finns alltid hopp ❤️
    Varma Kramar !

    Gilla

Lämna gärna en kommentar!❤️

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s