Grundläggande behov

Måndag igen. Dagarna bara springer på. Hade åter en heldag i sängen. Som alltid, efter en helg. Förra veckan förklarade bästa kurator B, att det var fullt naturligt. Även fast jag prioriterar min vila under helgen, så blir det inte samma kvalité. Under veckorna är jag ensam här hemma, dagtid. Finns inga förväntningar. Samtal, skratt, lek eller annat som stör. Bak i periferin.  Jag bara vilar. Jag bara är. Fortsatt, allt som oftast med öronpropparna på. Har upptäckt att min vila blir på ett annat djup, när jag stänger av sinnet, hörseln.

Igår fick jag en innerlig längtan. En stark lust. Jag saknar solen. Och värmen. Den nyansen brukar dyka upp, så här års. Ofta i samband efter att våren har hälsat på, och så kommer kylan och snön, tillbaka. Precis som nu. Började titta på resor. Min första tanke var, att ta med liten på en mamma-dotter resa. Vi har åkt iväg en vecka så, de senaste åren. Men så kom tanken. Kommer jag verkligen att orka?! Att resa ensam med liten kräver en hel del. Jag har gjort några resor, jag vet. Hon är på språnget från tidig morgon, till sen kväll. Det ska badas. Vakas. Mellan varven köpas glass. Vi ska leka i parken. Och gärna även shoppa. Och äta gott. Min kropp bara skrek nej. Du kommer inte orka. Du kommer att bli sämre. Samtidigt fanns längtan. Och lusten. Kvar. Efter solen. Och värmen.

Och efter något samtal om barnvakt. Och många diskussioner med någon. Bestämde vi oss. Vi åker själva. Jag och någon, utan vår älskade liten. Har aldrig hänt, sedan hon kom. Senast vi reste själva, var i februari 2007. Och där och då, började vår älskade liten att gro, inom mig.  Men nu är det dags. Vi åker redan om en vecka. Ett barnfritt, lugnt hotell uppe i bergen är bokat. På Mallorca. All-in-clusive. Enligt referenser på nätet, är resorten klassad som pensionärsvarning. Perfekt för oss. Inga stojande barn. Inga högljudda barer och/eller nattklubbar. En lugn och skön resort. Och vi kommer bara att vara. Leva i nu:et. Läsa böcker. Gå på sköna promenader. Och framförallt att vila. För det behöver vi båda. Främst någon. Okej, det är jag som är sjuk, men ärligt, min bästa någon är i stort behov av att vila. I snart sju månader har han dragit ett extremt tungt lass. Det är hans tur att få bli lite bortskämd. Och få tid, med bara mig. Utan vardagens alla måsten.

Och vem vet?! Kanske hittar vi tillbaka till det där tabulagda. Det där så viktiga, fysiologiska behovet. Att älska. Ha sex. För ja, sanningen är den att här i Ingemannslandet, finns inget utrymme alls, för just det behovet. Från mig. Från början var det fysiskt helt omöjligt. Särskilt under den akuta fasen. Hur ska man ha orken att älska, om man inte ens har kraften att tugga maten?! Eller att ta sig upp ur sängen, på egen hand?! Och så har vi ytterligare en faktor. Den där stämningshöjande medicinen. Den lite dödar lusten. I kombination med den extrema utmattningen, kan man lätt konstatera, att vi inte behövde oroa oss, för att jag skulle bli gravid. Vet inte alls hur det är för er andra, här i Ingemannslandet?! Men har förstått av bästa kurator B, att just den delen brukar pausas. Hos de flesta. Trots att det är ett grundläggande behov, enligt Maslows behovspyramid.

Men nu är det dags för sängen. För mig. Klockan är redan 20:00. Jag har konstaterat att jag numera lever ett liv, mer nerkopplat. Följer inte alls varje dag, bloggar, knappt även Instagram. Facebook slutade jag med för över tre år sedan. Skönt. Istället njuter jag av varje dags nyanser. Både de bra, och dåliga. Har dock valt att fokusera på allt bra, och så mycket bättre jag mår av det. Älskar mitt liv. Här och nu. Trots att jag bor, här i Ingemannslandet.

 

 

Spekulationer

Valde att ta bort det lösenordsskyddade inlägget. Skapar bara spekulationer. Och allt är bra, behövde bara skriva av mig, om en lite större konflikt med liten. 

Hon har sina förväntningar, och hon saknar vårt ”vanliga” liv, innan mamma blev sjuk. Att vara 8 år är inte alltid lätt. Och inte att vara förälder heller. För den delen. Vi är vänner igen. Och innerst inne, så vet jag att hon förstår. Vi gör bara vårt bästa, efter våra förutsättningar. Här och nu.

Idag blir det en dag nerbäddad. En förkylning hälsar på. Vi ser på film. Och bara är. Skönt. Trevlig lördag.

Jag har varit tjurskallig länge

Nu vet jag. Jag har hittat nyansen lugnet. Inom mig. Ett stort steg. Den kom med acceptansen. Och efter att jag släppte på kontrollen. Efter att jag slutade jaga. Och efter att jag lärde mig att leva i nu:et. Efter lusten. Och längtan.

Bästa kurator B såg direkt. Hon lyssnade. Satte ord på mina tankar. Känslor. Sedan bekräftade hon. Jag är nu avgiftad. Från stressen. För den här sjukdomen kan liknas vid en missbrukarproblematik. Jag missbrukade mitt arbete, fröken-duktig-och-perfekt-syndromet.

Jag blev hög, på de adrenalinkickar, som mitt arbete gav mig. Hann med allt, alla och lite till. Alltid förberedd. Oklanderligt perfekt, i allt jag gjorde. Jagade ständigt nya adrenalinkickar. Ignorerade ordet nej. Tappade successivt bort mig själv på vägen, allt eftersom stressen tog över. Tillslut fanns bara stressen kvar. Och adrenalinkickarna. I flera år. Så kom kraschen. Och livet sattes på paus. Allt det där som var så viktigt. Förut. Är helt ointressant, och oviktigt. Nu.

Precis som en alkoholist njuter av att försvinna in i alkoholdimman. Eller en narkoman av ruset. Eller som en sexmissbrukare, av de kickar hen får av sexet. Precis så njöt jag av adrenalinkickarna, som fröken-duktig-perfekt-syndromet gav mig. En galen värld.

Jag har varit tjurskallig länge. Kuratorns ord. Min avgiftning från stressen, från fröken-duktig-perfekt-syndromet. Har tagit lång tid. Sju månader. Men till slut så trillade poletten ner. Jag duger precis som den jag är. Jag behöver inte prestera, längre. Behovet av att ständigt ta på mig mer och mer, för att nå de där adrenalinkickarna, är borta.

Har äntligen lärt mig att leva i nu:et. Jag har börjat tillåta mig själv, att älska mig själv. För den jag är. Det är stort.

Genombrottet i min tillfrisknad, har kommit. För en sekund tänkte jag, att mitt starka jag är borta. -Nej, nej, nej sa bästa kurator B, bestämt. Tvärtom. Mitt starka jag, har bara tagit en ny vändning. Följt en annan väg. Här i livet. Och det stämmer, om man tänker efter.

Tänk så stark jag är, som har lyckats med den här beteendeförändringen. För det är precis vad det handlar om. Mitt nya normala jag är här. Och hon kommer att leda mig, mot den där åtråvärda enkelbiljetten. Tids nog. Men det får ta den tid det tar. Jag har inte bråttom. Alls. Jag är där jag är. Och det är okej.

Så nu fortsätter jag njuta av nu:et. Följa min lust. Mitt inre lugn. Lyssna på min kropps signaler. Och fortsatt prioritera min vila, för att läka.

Tänk så härligt livet ändå kan vara. Trots att jag är sjuk. Trots Ingemannslandet. Helvetet. För den har även en annan sida. Bara du tillåter det. Och accepterar. Viktigt att komma ihåg, när/om bakslagen kommer och hälsar på. Jag duger, precis som den jag är.

Har hittat ett djup

Den här veckan, så här långt. Har helt klart varit min bästa, under hela min tid. Här i Ingemannslandet. Mår så bra. Enda in i själen. Har hittat ett djup. Ett andrum. Inombords. Som jag älskar livet. Här och nu. Trots att jag är sjuk, och fortsatt har mindre bra stunder. Men jag fokuserar på allt det positiva. Plockar fram varje liten nyans av lycka. Glädje. Tacksamhet. Ur alla de där stora stunderna. Som för många andra, är så små och mindre betydelsefulla.

Nu strax en härlig promenad i solen. Igen. Den här gången går jag inte i riktning, mot den lilla magiska sjön. Utan mot bästa kurator B. Ser fram emot dagens samtal. Njut av dagen.


Bild tagen under gårdagens promenad. Så sagolikt vackert. Och minst lika underbart. Älskar att promenera just här🙏