Skapar inre stress

Jag har verkligen kommit bra in, i det här att leva i nu:et. Och jag mår bra av det. Har fortsatt inga som helst måsten, på min lista. Men jag hjälper till mer, här hemma, efter lusten. Och det viktigaste, efter dagens energinivå.

Inga stora saker. Men jag kan sätta på en tvättmaskin. Hänga upp en tvätt. Vika ner. Hjälper till mer med middagslagningen. Bädda sängen. Baka. Värmer min egen lunch. Små obetydliga saker för de flesta. Stora för mig.

Men ibland när jag står där, oavsett vad jag gör. Signalerar kroppen. Stanna. Vila. Och jag lämnar, mitt i. Och det är okej. För det handlar inte om att jag ska prestera. Alls. Utan att göra det jag kan, efter min förmåga. Efter min lust. Och min energi.

Och nu tänker jag vara osvensk. Men jag är stolt över mig själv. Är stolt över att jag vågade släppa det där jagandet, efter den där snabbaste vägen tillbaka. Och att jag faktiskt har accepterat, fullt ut. Jag är sjuk, jag får göra det bästa utifrån situationen. Det får ta den tid det tar. För sedan dess, så ser både jag och min någon, stora framsteg.

Sedan i lördags, har energin funnits för en promenad runt den magiska lilla sjön, ytterligare två gånger. Tacksam. Under gårdagens promenad kom till och med längtan, springa. Vågar inte ännu. Kroppen är inte redo. Viktigt att låta allt ta sin tid, att ge kroppen chans att komma igång, sakta. Annars kommer ett bakslag, som ett brev på posten.

Vilar fortsatt mycket. Min kropp behöver det. Morgonen och förmiddagen tillbringas i sängen, med frukostbrickan på sängen. Numera gör jag den själv. Läser, eller bara vilar. Enstaka fall så ser jag på TV. Har börjat leva mer nerkopplad. Både min iPad och iPhone, får mindre fokus. Skönt.

Äter lunch, och sedan blir det promenad. Med en ljudbok i öronen, om jag går själv. Mellan varven pausar jag ljudboken, bara njuter. Fågelkvittret. Underbart. Så läkande för själen. Min 7 km långa promenad tar nu,  cirka 1 timme och 20 minuter.

På vägen hem stannar jag ibland en kort stund, hos finaste grannen C. Dricker ett glas vatten. Pratar. Skrattar. Brukar orka 20-30 minuter. Max. Sedan kommer tröttheten smygande. Går de sista metrarna hem. Kryper ner i min bubbla. Somnar. Sover 1-2 timmar. Ligger sedan kvar. Vilar resten av eftermiddagen, tills familjen kommer hem 16:30.

Dagar då jag har aktiviter inplanerade, enligt min rehabplan, orkar jag med den. Och oftast inget annat. På sin höjd en kort promenad på förmiddagen, om det är en eftermiddagstid. Och det handlar inte om att aktiviten i sig, är så energikrävande. Snarare vägen dit.

Att ha en tid inbokad. Ett fast klockslag. Skapar en inre stress. Iallafall hos mig. Jag kan inte förbereda mig utifrån kroppen signaler, och/eller utifrån dagens energinivå. Utan jag måste. Någonting.

När jag väl är hemma igen, är kroppen helt slut, utmattad. Hjärndimman ett faktum. Somnar ganska så omgående, 3-4 timmar. Resten av dagen brukar jag vara matt. Trött. Låg. Fokuserar på vila, och kramar.

Vi har backat min rehabplan, igen. Har nu en aktivitet per vecka. Och det är okej. Jag gör så stora framsteg, ändå. Viktigt att fokusera på det. Och låta kroppen bli starkare. Av promenaderna. Solen. Friska luften. Fågelkvittret. Så tar vi nya tag med rehabplanen igen, om några veckor.

Frukosten avklarad. Morgontidningen läst.  Nu alldeles strax, ska jag ta den där duschen, med efterföljande vila. Sen lunch. Och promenad. Längtar. Den där turen runt den magiska lilla sjön, är dagens höjdpunkt. Som jag njuter av den. Trevlig dag.

Annonser

8 thoughts on “Skapar inre stress

  1. susannejoona 2016-04-20 / 12:44 e m

    Aaah, man får nästan själv energi av att läsa dina framsteg. Skynda långsamt!

    Så skönt att du hittar framsteg om än i det lilla.

    Kram o trevlig promenad.

    /Suss

    Liked by 1 person

    • Anna 2016-04-21 / 9:23 f m

      Åhh jag mår verkligen så mycket bättre Suss! På riktigt! Jag är lite som kär i livet på nytt❤️

      Kram ❤️❤️❤️

      Gilla

  2. enplatsilivet 2016-04-20 / 2:18 e m

    Du har verkligen all anledning att vara stolt! Jag håller också på att lära mig långsamhet…

    Kram

    Gilla

    • Anna 2016-04-21 / 9:22 f m

      Tack fina du ❤️ Långsamt och lagom i små myrsteg är vår nya melodi, tids nog kommer du fram ❤️

      Styrkekram ❤️❤️❤️

      Gilla

  3. Znogge 2016-04-20 / 9:12 e m

    Du kan verkligen vara stolt över dina framsteg! Men samtidigt så är du klok och avbryter när du orkar vilket är bra. Ingen prestige utan här och nu.

    Kram ❤

    Liked by 1 person

    • Anna 2016-04-21 / 9:18 f m

      Tack fina du för dina alltid så fina och kloka ord❤️

      Kram❤️

      Gilla

  4. ibod11 2016-04-22 / 7:56 f m

    Att vara stolt över sig själv är nog viktigt för fortsatt läkning. Du känner att du har gjort något riktigt bra och får energi ur den vetskapen. Du är så klok så att du inte låter dig luras av dina framgångar att ta för stora steg och det gör dig till en förebild.
    Jag förstår helt och hållet din glädje över att kunna promenera runt ”din” magiska sjö och njuta av allt naturen ger. Det är livskvalitet 🙂
    Stor kram ❤

    Gilla

  5. Lotta 2016-04-22 / 9:45 f m

    Måste också lära mig det här.. Leva livet på ett nytt sätt. Sluta vara duktig och jaga. Tack!

    Gilla

Lämna gärna en kommentar!❤️

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s