Med en viss bävan

Vilken bra dag det blev. Hade själv ingen energi för att hämta hem liten vid 15:00. Däremot hade sonen det. Och hem kom han inte bara med liten. Utan han hade med sig finaste B hem. Tänk vilken ära vi föräldrar egentligen har. Vi får inte bara följa våra egna barns uppväxt. Utan även deras vänner. Så stort. Är så tacksam över just det. Finaste B är vår granne. Bästa C:s dotter. Tjejerna hänger ihop i vått och torrt. Leker så fint. Aldrig bråk eller tjafs. Samtidigt är de inte uttalade bästisar. Mer som nästan systrar. Minus syskongrälen. Båda tjejerna är trygga hemma hos varandra. Och med oss vuxna. Och syskon. Precis som det ska vara.

Eftermiddagen flöt på bra. Tjejerna färglade. Största bilden. Så duktiga de är. Och noggranna. Storebror lagade middag. Jag var assistent. Godaste kycklinggrytan smaksatt med dijon, dragon och balsamvinäger. Till det fullkornspasta, kokt broccoli och 56 månaders lagrad färskriven parmesan. Så gott. Och ja, efter pekpinnar av bästa kurator B. Äter vi åter kolhydrater och gluten. Till viss del även laktos. Våra hjärnor behöver allting. Och jag läker sämre. Utan dem. Allt annat är bara en skröna. Barnen jublar.

Ikväll hade jag en stark längtan efter att baka. Men energinivåerna fanns inte där. Lästa recept. Dreglade. Drömde mig bort. Plockade sedan bort alla recept. Nyansen längtan var tillfredställd. Av att bara läsa recepten. Och drömma mig bort. Tänk så enkelt man kan tillfredställa, nyansen längtan.

Imorgon är det utvecklingssamtal för sonen. Klockan 10:00. Han kom på det idag. Bättre sent än aldrig. Är tacksam för att han fortsatt låter oss vara delaktiga. Trots att han är myndig. Blir det sista utvecklingssamtalet med honom. I juni tar han studenten. Kommer fortsatt ihåg hans första skoldag. I förskoleklass. Som igår. Galet vad tiden går fort. Samtidigt ger den tanken mig hopp. Min tid här i Ingemannslandet kommer susa förbi. Även fast det just här och nu, inte känns så.

Min arbetsträning på 25% kommer tidigast igång på senhösten. Mest troligt i januari 2017. Känns overkligt. Så långt bort. Men ändå så nära. Men ändå inte. Min fd läkare och kurator är eniga, i det beslutet. Återstår att se vad min nya läkare anser. Träffar honom om 12 dagar. Med en viss bävan. Börjar man om?! Eller hur gör man?  Vårdcentralens koordinator menar på, att han läser in sig på mitt fall. Innan. Men hur vet man? Och när blev jag ett fall?!  Många frågor. Igen. Förhoppningsvis finns svaren. Nu säng. Ögonen blöder igen. Godnatt.

Ett litet myrsteg på vägen tillbaka

Min bästa någon är klok som få. Vi gick igår kväll igenom känslostormarna. Som härjade igår. Tillsammans bearbetade vi dem. Och så kom han med förslaget. Jag fick ett uppdrag. Får känna mig delaktig.

Och vi började imorses. Jag har tagit över morgonrutinen med Liten. Klär på mig, fixar frukost, samtidigt som hon klär på sig och bäddar sängen. Äter frukost tillsammans med henne. Och följer henne sedan till skolan. 

Och det var så skönt. Vi hämtade till och med upp finaste väninnan B på vägen. Tillsammans trippade vi ner mot skolan. Tjejerna babblade på. Och skrattade. Och jag njöt. På väg ner mot skolan öppnar vår underbara stad upp sig. Hustaken glimmade i morgonsolen. Magiskt. Väl på skolan fick jag en kram. Och en försiktig fråga. 

-Kanske orkar du hämta mig idag mamma? Kanske redan klockan 15:00? Men bara om du orkar.

Såklart jag vill. Om orken finns där. Tog en liten omväg hem. Kom upp i mina 3,2 km. Väl här hemma igen. Somnade jag om. Så tacksam för att orken för att klara av morgonrutinen finns. Så tacksam för att jag känner mig delaktig. Givetvis har vi fallskärmar. Vi räknar med att det kan komma dagar, då energin inte räcker till. Men då tar någon över. Eller sonen. Eller så får liten gå med grannen. Inte svårare en så. Men i första hand ligger det ansvaret på mig. Skönt. Ett litet myrsteg på vägen tillbaka.

På söndag hägrar fjällen. Igen. En härlig påskvecka väntar oss. Liten har med sig hennes bästis. Som sällskap. Någon kommer arbeta därifrån, de första dagarna. Och på onsdagkväll ansluter sonen. Ser fram emot den magiska fjälluften. Solen. Snön. Och kanske finns energin för ett åk? Hoppas. Men jag är så tacksam ändå. Om det inte funkar. Kommer vara så nöjd över att få sitta ute på terassen. Mot solväggen. Och bara läsa. Medans tjejerna åker hela dagarna. Det är livskvalité. I stora mått. För mig.

Hon tog steget

Efter förra inlägget, valde jag att ta en insomningstablett. För att sova. För min egen skull. Att ha så mycket arghet i kroppen skrämmer mig. Jag är ingen arg person, samtidigt vet jag, att den där argheten hör till. På den här resan, här i Ingemannslandet. Jag måste gå igenom alla stegen på trappan. Men samtidigt är jag rädd för de mörka nyanserna. Jag har haft de mörkaste av dem. Vill inte att de ska ta över. Igen. Så jag tog ett medvetet val. Insomningstablett. Och sömn.

Sov gott till strax efter 17:00. Lagom tills det att jag hann duscha, föna håret och klä på mig. För ikväll var det stresskurs igen. Med finaste kurator B. Idag behandlades ämnet sömn. Viktigt. Samtidigt är jag inte där ännu. Vågar inte släppa taget. Just nu mår jag så mycket bättre med hjälp av min insomningstablett. Från början hade jag bestämt mig för en månad. Sedan nertrappning. Men jag är inte där ännu. Sömnen är så viktig. Inte bara för mig. Utan för alla. Och just nu behöver jag sömnen. Så jag fortsätter. En period till. Sen när kroppen har mer energi. Den där dagen då jag inte behöver avgöra, vilken liten grej dagens energi ska räcka till. Då trappar jag ner. Fram tills dess behöver kroppen sin sömn. Läker som bäst. Under den. Och av vilan.

Och så blev jag så glad. Kikade in hos en bloggkollega idag. Redan för en tid sedan berättade hon. Hon fick en fråga. Funderade länge. Och hon tog steget. Valde att lämna ut sig själv. Och sin sjukdomshistoria. Starkt. Riktigt starkt. På vägen hem efter stresskursen, bad jag min någon stanna till vid ICA. Så jag kunde köpa tidningen. Amelias kropp & skönhetsbilaga. Och där fanns den. Artikeln om Bästa Fröken Duktig. En bra intervju. En bra artikel. Tack finaste du, för att du vågade. Dela med dig. Av den här sjukdomen. Och du gjorde det så bra. Heja dig!

Tror det är viktigt. Att media börjar skriva mer om Ingemannslandet. Finns så många förutfattade meningar. Åsikter. Och tyvärr, så förstår man först vad det handlar om. När man är här. Vi är inte lata. Eller arbetsskygga. Vi har bara varit för duktiga. I så många år. Vi ville finnas till lags. Hela tiden. Överallt. Vi var för snälla.  Och tillslut orkade kroppen inte mer. Den slutade att fungera. Och den där resan tillbaka. Saknar ord. Den är galet tuff. Är en ständig kamp. Även fast vi bara är. Vilar för att läka. Vi orkar inte bidra. Men vi kommer tillbaka. Och den dagen vet vi innebörden av ordet lagom. Och vi har vetskapen om ordet nej. Och fram tills dess försöker vi finna glädjen i de små sakerna. Knarret av snön under fötterna. Fågelkvittret. Lyckan av de glada nyanserna. Glädjen med livet. När livet är som svårast. Men en dag är vi tillbaka. Starkare. Och klokare. Men det tar tid. Lång tid. Och vi måste tillåta oss det. För till Ingemannslandet vill ingen återvända. Någonsin. På riktigt. Punkt.

IMG_6148