Våga för att vinna

Efter lunch idag, kände jag mig lat igen. Jippi! En underbar känsla. Och vet ni vad jag gjorde?! Absolut ingenting. Jag låg kvar i min bubbla. I min efterlängtade säng. Hela eftermiddagen. Filosoferade. Och tittade på TV. Så skönt.

Älskar känslan av lathet. På riktigt. Har aldrig tidigare i mitt liv unnat mig den lyxen. Någonsin. Och nu njuter jag av den. För jag blir frisk av just lathet. Av att just unna mig, att göra absolut ingenting alls. Är stolt över mig själv. Att jag tillåter mig själv att just känna mig lat. Det hade aldrig mitt gamla normala jag tillåtit. Det betyder att mitt nya normala jag, börjar ta över. Stort.

Hade verkligen räknat med ett bakslag idag. Kommer ihåg förra veckans måndag. Var helt slut. Sov bort mer eller mindre hela första dagen hos mina föräldrar. Och med hemresan, i kombination med förra veckans alla ”nya” intryck. Kändes det som givet.  Men jag var verkligen bara trött idag. Utmattningen kom aldrig. Och inte hjärndimman. Jag sov bort förmiddagen. Och sedan var jag lat.

Analyserade under eftermiddagen varför. Tror det beror på, att under resan hem igår, körde jag med både öronproppar och hörselkåpa. Och sov/vilade nästintill hela resan. Med stängda ögon. Blockerade på så vis två sinnen. Hörseln och synen. Jag gav hjärnan en paus, trots att vi var på resande fot, nästintill hela dagen. Såklart hade det inte gått utan bästa sonen. Han är duktig. Han tog kommandot. Roddade väskor och lillasyster galant. Skötte våra två byten av tåg. Och vägledde mig. Såg till att vi fick i oss både lunch och middag. Och ja, jag inser. Kanske lastar jag för mycket på mina anhöriga. Kanske förlitar jag mig för mycket på att alla andra ordnar. Så kan det vara. Men tror innerst inne, att både sonen och mannen faktiskt förstår. Jag blir sakta bättre. Och just här  och nu, är det precis vad jag behöver. Att vila för att läka. Med minimalt ansvar.

Såklart är jag den vuxna i sammanhanget. Alltid. Sonen är trygg med den vetskapen. Krisar det, så rycker jag in. Jag har inte släppt allting. Däremot tillåter jag mig själv en paus, så länge som jag känner att sonen har kontrollen. Och den hade han, under hela vår resa. Är stolt över honom. Världens bästa son. Och världens bästa storebror.

Många säger att han är bortskämd. Och det är han. Ingen tvekan. Och vi har curlat honom. Och fortsatt curlar vi. Men någonstans ändå, blev han så bra. Så duktig. Och så stor. Tänk att jag redan har fått vara hans mamma i 19 härliga år. Så här bra har hans liv,  inte alltid varit. Även han har fått sin beskärda del av tråkigt bagage. En gång i tiden fanns en mindre lämpad biologisk pappa i bilden. Som har lämnat många ömma ärr. Både hos honom. Och hos mig. Tur att min bästa någon kom in. I hans liv. Och i mitt. Tacksam.

Idag är någon hans pappa. Inte biologiskt. Men på alla andra plan. Han kom in tidigt i bilden. Och han tog till sig sonen, som hans egen. Från första stund. Starkt gjort. Och min någon gör ingen skillnad. Han har två barn. Finaste sonen. Och finaste dottern.Båda är hans barn. Punkt.

Vet inte riktigt vart jag vill komma med kvällens inlägg. Kanske vill jag förmedla, att livet kan vara tungt. Även utanför Ingemannslandet. Men att det kan bli bättre. Bara du vågar. Och jag vågade en dag för 16 år sedan. Och jag vågar nu. Jag utsätter mig för det omöjliga. Efter min situation. Men ser till att det blir möjligt. Här i livet måste man våga för att vinna. Och det gäller även här i Ingemannslandet. Men försäkra dig om att du har en fallskärm. Det gör jag. Då. Och nu.

Annonser

4 thoughts on “Våga för att vinna

  1. hittakatarina 2016-03-14 / 9:16 e m

    Vad bra och hoppfullt det låter, det du skriver! Fortsätt att ta hand om dig! Kram ❤️

    Gilla

  2. ibod11 2016-03-14 / 9:41 e m

    Det känns säkert bra för din fina familj att få ge tillbaka en del av det du förut har gett dem. Och du är jätteduktig som låter dem göra det 🙂
    Barn är bra på att snappa upp värderingar och beteenden från sina föräldrar även om de blir lite bortskämda. Det finns säkert en bra anledning till att han har blivit så bra. Fina förebilder.
    Kram ❤

    Gilla

  3. Znogge 2016-03-15 / 1:36 e m

    Så fint du skriver om din son! Kanske är han lite bortskämd, vilket du vet bäst, men han visar på styrkor och mognad som har kommer att ha stor nytta av. Så härligt att någon kom in i ert liv och axlade föräldrarollen så bra. En pappa behöver inte alltid vara den biologiska utan den som genom handling visar sig vara en!

    Kram ❤

    Gilla

  4. Karina 2016-03-15 / 8:21 e m

    Herregud är han redan 19 år !!!!! Minns alla fina rum du fixat till honom i hus och i lägenheter och curlat….ja det gör vi väl alla lite då och då 😊 Ni är de finaste föräldrar han kan ha ❤️

    Gilla

Lämna gärna en kommentar!❤️

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s