I kontexten så är det betydelselöst

Är så tacksam för ännu en natts bra sömn. Fick 9 timmars sömn av god kvalité. Och få vakna upp av sig själv. I godan ro, medan barnen fortsatt sussar gott. Är guld värt. För mig. Har fortsatt en startsträcka på morgonen. Ni vet den där startmotorn. Men numera är den bara 1-1,5 timmar lång. Framsteg. Stora. För bara några månader sedan var den 3-4 timmar lång.

Det är de här små, små sakerna. Som gör skillnad. Som visar på framsteg. Jag blir sakta bättre. Bästa kurator B brukar prata om att kroppen går igenom en avgiftning. Från stressen. Brukar ta allt från 3-6 månader. Tror på den teorin. Jag följer mönstret ganska så exakt. Min halvårsdag närmar sig. Och för varje dag, känner jag hur musklerna i kroppen bli mjukare. De där spända fiolsträngarna börjar försvinna. Får heller inte så ont längre. Av en för hård kram. Eller om liten i sömnen av misstag, slänger upp ett ben mot mig. Tidigare fick jag riktigt ont. Och stora blåmärken till följd.

Kommer ihåg  i Thailand. När jag tog den där gently hårbottenmassagen. Som avslutades med snabb genomgång av nacke, axlar och armar. Kommer ni ihåg?! Gjorde så galet ont. Fick ett pärlband av blåmärken. Och dagen efter fick jag en sämre dag. Låg ett dygn.

Nu var det länge sedan jag hade en sämre period. Och som de mörka nyanserna hälsade på. Hade ett stort bakslag i januari. Och sedan en svacka av sorgen efter mitt gamla jag, i februari. Såklart kan små glimmor av mörka nyanser ibland göra sig påminda. Då kommer tacksamhetslapparna fram. Och jag kan mota bort de mörka nyanserna. Ersätta dem, med de ljusa.

Planen om min framtid börjar även forma sig. Sakta. Arbetsträning på 25% kommer tidigast igång sen höst, eller efter årsskiftet. Arbetsträningen kommer att pågå under tre månader. Därefter kommer jag att börja arbeta 25% fördelat över tre dagar. Måndag, onsdag och fredag. Så att jag alltid har en dags återhämtning emellan. Men innan vi är där, ska jag komma upp i de där 10 timmars aktiviteter utanför hemmet per vecka. Idag är jag uppe i två. Ett tag hade jag tre. Men fick backa. Kroppen var inte redo för medicinsk yoga ännu. Samtidigt hälsade nyansen sorg på. Kroppen behövde mer vila, för att läka.

Så tänk vad mycket positivt som har hänt, egentligen. De senaste 5,5 månaderna. Minus den där viktuppgången. Den hade jag klarat mig bra utan. Började gå upp sakta, sista året. Innan jag flyttade hit. Till Ingemannslandet. Sedan dess har kg tickat på.

Normalt har jag fått veta. Hormonerna i kroppen är under obalans under långvarig stress. Kortisolet är den stora boven i dramat, när det gäller viktuppgången. Bland annat. Att lägga på sig särskilt bukfetma tillhör ett av symptomen för utmattningsdepression (alla drabbas inte). Även fast du äter mindre. Den här obalansen kan även leda till diabetes 2. Det vill säga, det är inte ovanligt att vi här i Ingemannslandet får diabetes 2, som en följdsjukdom. Huga. Som om vi inte redan har våra beskärda del av allt?!

Jag var orolig när kuratorn berättade, så valde att under några dygn följa mitt blodsocker (har haft graviditetsdiabetes). Jag hade som tur var, normala värden.

Tillbaka till vikten. Oroar mig inte så mycket för den. Den dagen hormonerna i kroppen är i balans. Och jag har energin  för längre promenader (i normaltakt) igen, så kommer kg att rinna av mig. Fram tills dess får jag helt enkelt se ut som en liten sumobrottare iklädd i underställ. Inte hela världen.

Finns så många andra som har det mycket värre. Och i kontexten så är det betydelselöst. Jag lever. Jag överlevde den hårda kraschen rätt in i bergväggen, utan vare sig airbag eller bilbälte. Likväl överlevde jag de mörkaste av mörka nyanserna, när de härjade som värst. Så vad gör uppskattningsvis 10-15 kg (inte vägt mig) extra i sammanhanget?! Absolut ingenting alls.

Är tacksam för att jag finns här. Och nu. Att mina barn har en mamma. Och att min någon, har en fru. Är tacksam över livet. Även fast jag just nu, är i Ingemannslandet. Och jag är så innerligt tacksam för vår lilla minitripp. Hit. Till Göteborg. För vår tid tillsammans. Här och nu. Alla glada skratt. Stunder. Kramar. Minnen. Vad mer kan man begära?!

Nu är det dags att börja väcka mina hjärtan. Om en liten stund rullar frukostvagnen in. Fylld med godsaker. Vi ska njuta av en lång frukost, och har valt sen utcheckningen. Vi lämnar hotellet lagom tills det att resan tillbaka mot Jönköping, ska påbörjas. Njut av dagen.

Annonser

8 thoughts on “I kontexten så är det betydelselöst

  1. dithequeen 2016-03-11 / 9:02 f m

    Framstegen byggs på och fint att se din planering! Ser sunt ut. Smart väg och otroligt bra att du kunnat backa när det blir för mkt. Och tänk! De har fixat en resa med barnen och haft det fint alldeles själv! Framsteg och ta hand om dem och vila ordentligt när du kan! Kram

    Gilla

  2. Millans Värld 2016-03-11 / 10:16 f m

    Vad mysigt du och barnen har haft det.
    Tror dom uppskattar det mycket, och så skönt för dig att du klarade av det.
    Hoppas du får en ytterligare fin dag!

    Kram

    Gilla

  3. Znogge 2016-03-11 / 3:23 e m

    I din nuvarande situation är vikten totalt ointressant och verkligen ett mindre problem. När du är piggare och aktiviteten ökar så tror jag att den gradvis kommer att korrigera sig själv. Nu gäller det att fokusera på små framsteg som ska leda rätt.

    Min kollega har varit där du är och kom tillbaka förra veckan efter 1,5 års sjukskrivning. Nu arbetstränar hon med nya arbetsuppgifter och börjar se framåt. Hon berättade att innan det hände kunde hon aldrig föreställa sig att man kunde bli så dålig och att det kunde gå så snabbt. Desto roligare då att få träffa henne igen.

    Kram och ha en skön och avkopplande fredagskväll ❤

    Gilla

  4. Ditte 2016-03-11 / 3:27 e m

    Vilka fina dagar ni haft och kommer att ha. Det känns som om du nu vågar se om vingarna bär lite bättre och kanske glädjen av att se att de gör det bär dig ännu en liten bit framåt. Och det viktigaste är att du blickar framåt och kan se en tid när du bytt till ditt vanliga land igen.
    Stor kram!

    Gilla

  5. riktliv 2016-03-11 / 4:34 e m

    Vad glad jag blir när jag läser ditt inlägg. Så skönt att kroppen börjar ställa sig in i normalläge. Det kommer att bli bra och enkelbiljetten inkasserar vi.
    Jag har nyligen upptäckt att jag har ett omedvetet, ständigt bråttomläge i kroppen. Tror att jag måste träna på sakta. Önskar dig en trevlig helg.

    Gilla

  6. Helena 2016-03-11 / 4:54 e m

    Så glad för din skull att du börjar bli bättre ♥ kram

    Gilla

  7. Johanna 2016-03-11 / 6:28 e m

    Härligt du börjar bli bättre och att ni haft så mysiga dagar 🙂

    Gilla

  8. ibod11 2016-03-13 / 4:07 e m

    Jag vet inte om du planerade, när du skrev det här inlägget, att det skulle ha så många positiva inslag och ljusa insikter. Men om du efteråt läste igenom det kanske du slogs av hur det faktiskt genomsyras av tillförsikt, tacksamhet och glädje. Så upplevde jag det och jag blev så glad. Med den inställningen kommer det att gå väldigt bra för dig. Det kanske tar lång tid men i kombination med hur klokt du steg för steg tar dig tillbaka så är det inget tvivel om hur det kommer att sluta. Allt blir bra 🙂
    Stor kram ❤

    Gilla

Lämna gärna en kommentar!❤️

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s