Den lugna euforiska känslan

I helgen hann vi prata mycket om vår framtid. Vi passade på, när vår lilla stjärna inte var hemma. En sak har vi kommit fram till. Vi kommer att sälja vårt hus. Inte i närtid, men om 2-3 år. Den dagen vår stjärna inte älskar att leka i snön längre. Eller kicka boll. Cykla. Bygga kojor. Och så där. Hon fyller 9 år. Sonen 20 år. Under 2016.

Men om vi sedan åter bosätter oss i en lägenhet nere i stadskärnan. Eller flyttar till fjällen. Eller utomlands. Får förbli oskrivet. Finns många pararella resor som vi arbetar på. Finns många om. Måsten. Och viljor. Alla med en och samma slutsats. Downshifting av livet. Vi båda vill, hitta tillbaka till det enkla. Här i livet. Det sunda. Få en välfungerande livscykel. Få den där hälsosamma balansen.

På vägen dit, ska det sista i vårt hem renoveras. Närmast på tur står trappuppgången och hallen på plan 2. Redan igår bar någon och sonen ner alla möbler. Samtidigt som jag låg i soffan och mumsade kokochips med liten. Mitt gamla normala jag hade satt en projektdeadline om en vecka. Mitt nya normala jag har satt deadlinen, så att vi ska vara klara lagom till juni. Och sonens student.

De två återstående sovrummen och en light renovering av badrummet, ska vara klara till hösten 2017. Samma sommar, ska huset utvändigt, målas.

Vår resa ner till Bahia Feliz lutar åt att avbokas. Istället lägger vi de pengarna på utvändig upprustning av vårt sk garage. Och min någon planerar att ta två dagar semester/veckan hela sommaren, istället. Så satsar vi på vandringar uppe i fjällen, när andan faller på.

Tror det kan vara klokt för vår stjärna, att hon får lära sig uppskatta det lilla. Och vilka fel värderingar vi har gett henne. Hon är lyckligt lottad, som tidigare varje skidsäsong har kunnat tillbringa 3-4 veckor i fjällen. Och övrig tid om året har hon fått göra 6-7 resor utöver det, var minst 3-4 av dem har tillbringats utomlands. Att resa har blivit en självklarhet för henne. Och inte en förväntan. Som det borde vara.

Såklart vill vi fortsatt resa. Utan tvekan. För samtidigt så anser jag att resor berikar våra barns liv. På många sätt. De får med sig så många bra erfarenheter. Och minnen. Men det får inte bli en självklarhet. Hon måste lära sig att längta. Och vänta. Och inte få livet serverat på en guldfat. Nu dags för taktilmassage. Så skönt. Det lugna euforiska känslan efteråt, är gudomlig. Och så läkande.

Perfekt balans mellan vila och aktivitet

Bästa helgen. Har haft en perfekt balans mellan vila och aktivitet. Med fokus på det förstnämnda. Igår gjorde jag något galet. Ett riktig riskmoment. Men energinivåerna var bra. Hela morgonen bubblade de på som bäst. Så jag sa ja, till vår lilla stjärna. Hon har frågat hela veckan. Flera gånger om dagen. Kan vi inte åka till det nyöppnade leklandet?

Och vi gjorde det. Vi tog med oss en av hennes vänner. De lekte och hade kul. Själv satt jag i ett hörn. I öronen fanns öronpropparna på plats. Och på det hörselkåpor. Och så läste jag en bok. Och det gick bra. En stund. Dealen från början var, så länge som mamma orkar. De hade säkerligen önskat leka hela dagen. Men de tog det bra. Inga protester när vi skulle hem.

Liten bestämde sig för att sova över hos väninnan. Vi beställde takeaway. Mys i soffan framför film. Själv somnade jag där, innan ens att klockan hann bli 20:00. Väcktes vid midnatt, tog en insomningstablett. Sov gott till 07:00.

Idag myste vi hela förmiddagen, i sängen. Godaste frukosten. Och ett par filmer på TV:n. Lite senare en promenad. Så kallt och skönt. Innan vi avrundade kvällen med Alla Hjärtans Dag middag tillsammans med barnen. Och mys. Och redan nu ligger vi nerbäddade i sängen. Och avslutar dagen och helgen, med en film. Tacksam över helgen. För vilan. För energin. För min någon. Och för mina barn. Livskvalité. För mig. Här och nu. Önskar er alla en fin Alla Hjärtans Dag/Kväll. God natt!

Den magiska lilla sjön

Under min promenad, tidigare idag. Lyckades jag vända. För varje steg jag tog. Kände jag hur ilskan rann av mig. Så kom jag hit. Till den magiska lilla sjön. Inte varit här sedan tidig höst. Lugnet infann sig. Och nyansen lycka, kom tillbaka. Det blev ingen promenad runt sjön. Utan jag vände. Och gick hemåt. Igen. Men snart så, kommer orken att finnas här. För en daglig promenad. Runt sjön. Igen.

Nu kommer familjen strax hem. Tacos står på menyn. Och Den Försvunna Diamanten. Familjetid. Som jag älskar det. Tänk så bra dagen ändå blev. Trots allt. Tacksam.

 

Spolar ner den där bitterfittan

Är så arg på mig själv. Varför stannade jag inte upp redan förra hösten? Eller hösten innan det? Jag såg ju varningssignalerna. Men jag vägrade bara inse dem. Sket bokstavligen i alla alarmerande varningssignaler, som kroppen sände ut. Ignorerade. Blundade. Och nu sitter jag här. Har inte ork för någonting. Jag vill också kunna gå ut och ta en fika. Surra bort ett par timmar. Skratta. Eller ta en lunch med en vän. Gå till gymmet. Ha ett socialt liv.  Bjuda hem folk. Så där lagom spontant. Hej! Råkade laga lite extra mycket mat, vill ni komma över på en middag om en kvart? Eller boka in en shoppingweekend till Stockholm. Eller köra ett bakmaraton. Skulle vara så nöjd om jag orkade bara ta en enkel xxxxa dusch, utan att behöver vila utmattad 30 minuter efteråt. Av bara ansträngningen. På riktigt. Känner mig som en riktig bitterfitta idag. Livet utanför min värld snurrar på som vanligt. Och här sitter jag. Och kokar.

Måste vända tanken. Jag vet. Annars kommer de mörka nyanserna ta över. Vägrar. Jag är tacksam. För att jag överlevde min krasch. För att kroppen gav mig en ny chans. Är tacksam över att jag har kommit så långt. Redan nu. Och för att jag orkar så mycket mer idag, än bara för en månad sedan. Och för att jag orkar oceaner mer, än bara för 3 månader sedan. Viktigt att inte glömma. Måste påminna mig. Jag har blivit så mycket bättre. Jag orkar ju till och med av att gå 3,3 km i snigeltempo. Stort. Och jag hade längtan och styrkan, att möta fasan. Jag besökte kontoret. Shit så stark jag är. Bara jag tänker efter. Och vet ni, av att bara skriva av mig. Låta mitt gnäll hamnar här. Så känns det redan mycket bättre.

Tror bestämt att jag tar och spolar ner den där bitterfittan. Ber kära K att skrubba toaletten extra. Efteråt. För hon ska bort. Jag är inte skapt för att vara bitter. Nu klistrar jag på leendet. Hoppar i mitt ullunderställ. På med ytterkläder. Och skor. Så tar jag mig den där 3,3 km långa promenaden. I snigeltempo. Ute i kylan. Och snöyran. Hurra för att mitt nya normala jag segrade.