Längtan brinner inom mig

Bara vi närmar oss fjällen, växer känslan ”hemma” i hjärtat. Slår aldrig fel. När vi kommer till Rätans-Böle. Stiger längtan. Jag blir otålig. Vill se fjällen. Nu. Och så kommer jag hit. Får ro. Ett lugn i min själ. Obeskrivligt. Jag bara är. Och mår så bra. Även fast jag måste vila, för att läka.

Vi kom fram redan igår kväll. Lagom tills det att kvällsåkningen började. Liten bytte snabbt om. Försvann iväg med kusiner, moster och svåger. Själv tog jag avsked av någon. Var tungt. Tårarna rann. Varför så känslig?! Har aldrigt haft problem tidigare. Åker varje år iväg på resor med barnen. Utan någon. Men den här gången trillade de, i en strid ström. Underläppen darrade. Men det gick. Till slut. Vi ses på söndag igen.

Idag anslöt min bror med familj. Fem kusiner och fyra vuxna hade kul i backarna hela dagen. Jag tog korta promenader i kylan. Det riktigt bet i kinderna. Älskar det. Vilade. Mitt på dagen sov jag även tre timmar. Under eftermiddagen fick liten privatlektion i Snowboard. Fjolårets kunskaper behövde fräschas upp. Så duktig hon är.

Kvällen avslutades med gemensam middag. Hos min bror. 10 personer kring bordet. De färgglada öronpropparna fick användas. Rakt igenom hela middagen. Kusinerna lekte på inne och ute. Men strax innan 20:00, lämnade jag och liten. Sängen och tystnaden lockade. Mer. Det sociala livet ligger långt bort. Fortsatt. Insåg det ikväll. Är inte redo.

Nu natt. Imorgon väntar ännu en dag för liten i backarna. Med kusinerna. Och ännu en snowboardlektion. Själv vilar jag på. Längtar så galet efter att få åka skidor. Längtan brinner inom mig. Men är jag stark nog? Vågar jag chansa? Kanske på söndag, när någon ansluter? Kanske bara den gröna Blåbärsstigen? Vågar jag utmana ödet och bli sängliggandes på måndag? Måste fundera. Godnatt.

För att slippa alla troll

Har så mycket jag vill berätta, efter gårdagens kuratorbesök. Och efter dagens stresskurs. Men måste först få till det där, med att göra bloggen privat. Var inte så enkelt som jag trodde?!  Arbetar på det för stunden, hoppas på att hitta en lösningen. Snart.

Och sen berättar jag. För ännu en gång har jag fått så många nya insikter. Och verktyg. Återkommer, när jag lyckats med mitt mission. Att lägga mitt skrivande bakom ett lösenord. För att slippa alla troll, som mer än gärna varje dag, vill berätta för mig hur lat jag är. Att jag är inbillningssjuk. Att jag bara vill leva på statens pengar. Att jag är en parasit för samhället. Etcetera. Etcetera. De senaste veckorna har dessa kommentarer varit never-ending-story, från 5-6 olika IP adresser. Tragiskt. Men sant.

Jag tar inte personligen åt mig. Men klart det är tungt. När man varje dag möts av orden. De publiceras aldrig. Utan hamnar direkt i papperskorgen. Och jag, och alla som känner mig. Personligen. Vet att jag under alla mina år har varit raka motsatsen. Tyvärr. Och nu är jag här. I Ingemannslandet. Helveteshålet. Och det här landet finns på riktigt. Och det är en daglig kamp. En helvetes kamp. Men jag ler. Det finns alltid de som har det värre. Jag kommer ju att få lämna tids nog. Och jag kommer aldrig att återvända. Viktigt. Nästa inlägg blir, bakom lösenord. Om det dröjer 2 timmar. Eller en vecka. Har ingen roll. Jag återkommer.

Bloggen blir låst-privat

Efter en tuff kväll och natt. Så har jag tillsammans med någon tagit ett beslut. Bloggen kommer att låsas. Ni är så många underbara, som varje dag besöker mig. Så härligt. Våra dialoger berikar. Jag, misstänker även de flesta av er, känner detsamma

Senaste veckorna har besöksantalet ökat drastiskt. Och baksidan av att blogga offentligt, visar sig. Trollen hälsar på. Deras kommentarer godkänns aldrig. Men bara av att läsa dem. Skadar. Det var inte så här det var tänkt. Alls. Mina ord här, är att dokumentera den här helvetesresan. Samtidigt som jag bearbetar den.

Så nu låser vi bloggen. Vill du fortsatt hänga på? Lämna en kortfattad presentation av dig själv. Så kommer ett E-mail med ett lösenord, att dimpa ner hos dig.

Ni som inte önskar följa med, ta hand om er❤️

Och trollen. Sök hjälp. Men inte här❤️

Längtan av att få känna mig delaktig

Idag fick jag en klarhet. Jag orkar verkligen bara med en aktivitet om dagen. Här i staden mellan bergen tittade solen fram idag. En stor underbar sol. Och en klarblå himmel. Såg fram emot dagens promenad. Riktigt längtade. Men så hade jag taktilmassage inbokat. Inget konstigt. Ingår i min plan. Men någonstans där mitt i allt, planerade jag för den där promenaden. Efteråt. Och tror ni den blev av?

Fanns inte på världskartan. Dagens energi var förbrukad. Trots att jag sov djupt, i tre timmar efteråt. Det där med att hushålla med min energi, gäller verkligen. Här i Ingemannslandet. För mig. Just här och nu. Och det är okej. Men attans, den där promenaden. Den där solen. Och den där klarblå himlen.

Imorgon är det åter dags för samtal med bästa kurator B. Och på onsdag stresskurs. Så nästa promenad blir tidigast på torsdag? Ska det behöva vara så här? Hur är det för er andra? Mellan mina aktiviteter gör jag absolut ingenting alls. Vilar. Sover. Bearbetar. Läser. Eller tittar på film. Jag ligger uppe i min bubbla, men allt som oftast dagtid. Numera. I vår soffa. Ibland hade jag önskat att det där mirakelpillret fanns. Men så vet jag. Den skulle snarare stjälpa. Än att hjälpa. Resan måste få ta den tid det tar. För att jag ska lära mig. För att jag aldrig ska hamna här igen. Den där enkelbiljetten. Det enda som gäller. För mig.

Min kära syster S har i någon månad, välkomnat mig till fjällen. Den här veckan. De firar sportlov, och har bokat en extra stor lägenhet. Så det finns plats för mig. Har dragit på det, in i det sista. Såklart vill jag. Men så är det de här med hur jag mår. Jag vet aldrig från en dag, till en annan. Och Liten. Och någon. Men om livet känns ljust på torsdag. Och om energinivåerna finns där. Kör någon mig och liten dit, på torsdag kväll. Så stannar vi fram tills på söndag. Liten får åka slalom/snowboard med kusinerna och moster, dagarna i ända. Och jag lapa sol och njuta av den friska, magiska fjäll luften. Från terrassen. Kanske ta en promenad. Läsa en bok. Men mest bara vara. Njuta. Och liten får bli bortskämd av kära syster med familj (även jag). Och någon får chansen att andas. Pusta ut. Bara vara. Minst lika viktigt för han. Om inte kanske rent av viktigare. Han drar på ett stort lass för stunden.

Inför morgondagens samtal, tänkte jag ta upp det här med det sociala livet. Hur länge kommer vi leva utan ett socialt liv. Som familj. För tyvärr drabbar det inte bara mig. Utan minst lika mycket någon. Ännu har jag fullt tillräckligt med att hålla hjärndimman i schack, under familjens middagar.  Särskilt om barnen pratar i mun på varandra. Nu är de duktiga, och har lärt sig. Händer sällan. Numera. Nu är det lite som att räcka upp handen i skolan. Vi låter varandra prata till punkt. Innan nästa tar vid. Men hur länge kommer det att vara så här? Att prata med en person fungerar. Men så snart man är fler, och inte minst när det pågår samtal runtomkring. Då försvinner jag. Stänger av. Mest för min egen skull. Mota den där onda boven i dramat. Hjärndimman. Samtidigt har jag börjat längta efter det sociala livet. Få känna mig delaktig.

Har börjat göra det successivt. Genom dotterns fotbollslag. Via verktyget WhatsApp. Är ingen aktiv lagledare längre. Men hjälper till med små enkla saker, bak i periferin. När orken finns. Men att närvara under träningar, matcher eller cuper. Eller stå och grilla hamburgare, och sälja toast, en hel dag. Dit är det långt. Men de andra ledarna har accepterat. Känns skönt. Jag deltar, eller främst hjälper till, med det som jag orkar. Utan vare sig någon press, eller ansvar. Jag gör det helt utifrån mina egna förutsättningar. Och jag gör det med hjälp av nyansen, längtan av att få känna mig delaktig. Inget annat. Viktigt.

Nu kommer strax liten och någon hem, ifrån kvällens fotbollsträning. Hemmet fylls med samtal. Och skratt.  Morgondagens skolväska ska packas. Kläder väljas, och läggas fram. Nattningsritualen påbörjas. De magiska orden sägas. Sedan infaller lugnet igen. Tänk så fort dagarna går. Även fast om än att varje dag känns som en evighet. Jag har snart varit sjukskriven i 5 månader. Så galet långt tid. Samtidigt så kort. Och tänk så mycket bättre allt har blivit. Trots allt. Så mycket mer jag orkar idag. Än bara för en månad sedan. Tacksam för just det.