Tack för att du läste mina ord

Måste fundera. För stunden känns det inte som om att jag bearbetar så mycket. Med mitt skrivande. Tidigare tog varje inlägg, timmar att skriva. Varje ord bearbetade jag. Min tanke ändrades. Jag blev rikare. Av nya insikter. Senaste veckorna känns det som om en berättelse om min dag. När jag skriver. Och varje dag, är den andra lik. Oavsett om jag är hemma. Eller i fjällen. Jag vilar. Alltid. Jag bara ligger här. Vila för att läka.  Har åter kommit till en fas, där det skrivna ordet inte hittar hem. I min hjärna. Läser och läser. Men inget fastnar. Jag är tomm. Har ingen roll om det handlar om böcker, tidningar eller alla underbara bloggar som jag följer. 

Vi är så många här i Ingemannslandet. Och det berikar mig att läsa om era andras resor. På riktigt. Men har börjat sakna ord, för att lämna stärkande kommentarer. Samtidigt som jag börjar känna min tillvaro som meningslös. Jag bara är. Tillför inget. Min närmaste omgivning sliter. För att få ihop vardagen. Och jag har inte ens orken att bidra. Fast än att jag vill. 

Jag saknar mitt gamla jag. Vet inte alls ifall jag gillar mitt nya normala jag. Hon är så lat. Och egoistisk. Sätter mig själv i främsta rum. Ägnar mina dagar åt att vila. För att läka. Men när tar vilandet slut?! Hur länge ska mina dagar främst handla om att vila?! Är less. På riktigt. Jag vill mer. Men energin finns inte. 

Samtidigt vet jag. Bästa kurator B, påminner mig ständigt. Den dagen jag känner mig lat. Så är det ett friskhetstecken. För att vara lat. Är mitt arbete, just här och nu. Men hur länge?! Mitt gamla jag måste veta. Samtidigt som mitt nya normala jag, applåderar. Och någonstans där mittemellan, tvivlar jag. Vem är klokast?! Vill känna mig betydelsefull. Värdefull. Saknar så grymt den gamla vardagen. Med arbete. Med rutiner. Andra än att växla sitt vilande mellan bubblan, och soffan.

Är de mörka nyanserna på väg att ta över?! Kommer de vinna?! Eller har jag orken att kämpa emot?! Varför tillät jag mig själv, att hamna här?! I helveteshålet. Ingemannslandet. Jag hade en spikrak karriär. Och ett rikt socialt liv. Och nu är jag här. Var det värt det?! NEJ. Vill göra om, och göra rätt. Men var ska jag börja?! Och orkar jag börja om?! Fram tills jag vet. Blir jag tyst. Här. Tack för att du läste mina ord. Som just nu inte leder någonstans. Alls.

Annonser

16 thoughts on “Tack för att du läste mina ord

  1. ibod11 2016-02-22 / 9:16 e m

    Dina ord leder visst någonstans. De förklarar för oss hur svårt det är att hitta tillbaka till sig själv när allt måste bli annorlunda. En liten stund tänkte jag att nättrollen har påverkat dig men jag förstår att dessa tankar kommer ifrån dig själv och att det kanske är ofrånkomligt. Jag känner dig inte men har ändå bildat mig en uppfattning och den säger mig att du inte är en egoistisk eller lat person. Bara väldigt klok. Det har sagts förut och det stämmer att man måste först hjälpa sig själv för att vara till hjälp för någon annan.
    Du ska inte känna att du måste hitta rätt ord eller stötta i alla lägen. Skriv när du behöver det och när du gör det så blir många hjälpta av att läsa och känna igen sig.
    Alla intelligenta människor grubblar och analyserar. Det svåra är hur man ska hantera de slutsatser man kommer fram till. Du får inte skuldbelägga dig själv. Det vet du. Det är inte ditt fel.
    Kram och tack för att vi får läsa dina ord ❤

    Gilla

  2. lenaannikak 2016-02-22 / 10:03 e m

    Ta hand om dig, var förlåtande mot ditt gamla jag och ha tålamod med ditt nya jag.
    Jag håller med din kurator – i allt elände är detta ett friskhetstecken, men tålamod tålamod.
    Skriv om/när du vill! Vi finns här! Kram

    Gilla

  3. riktliv 2016-02-22 / 10:33 e m

    Har gjort samma djupdykning som dig ett par gånger. Tror att det är naturligt att vi dippar och känner meningslöshet. Att alltid vara varken eller. Den första tiden är utmattningen total och det är ren överlevnad. När orken visar sig lite blir det genast mycket värre. Viljan, lusten etc kommer fram och det ständiga förrvirringsstadiet kommer fram. Ska jag lyssna på kropp,lust, vilja och var går gränsen för vad som är nyttig vila och gränsen för hur mycket vi kan tänja på gränsen. Det är som att befinna sig i en kryptunnel där man slår emot taket hela tiden och skrapar knäna blodiga på underlaget. Just nu har du tappat sugen och värst blir det vid ett litet bakslag , när tröttheten gör att sorg och ångest får frispel. Släpp ut på bloggen, håll det inte inom dig. Bloggen är ett perfekt ställe att skriva av sig skräck, sorg och ilska på. Få utlopp och kunna släppa lite.

    Gilla

  4. Ditte 2016-02-22 / 11:14 e m

    Jag har aldrig, inte ännu, varit i ”Ingemannsland” men jag kan tänka att detär viktigt att se framåt. För det är framtiden som man kan göra något åt, när krafterna kommer tillbaka. Det som varit kan
    kan man inte alls påverka. Och allt är en process som tar tid. Men en framtid finns och du kommer dit.
    Stor kram från mig.

    Gilla

  5. dithequeen 2016-02-23 / 7:38 f m

    Jag har varit där i tomheten där inga ord kommer men det blir då du kan och vill. Dina ord hjälper mig att se saker jag inte sett, de ger ett nytt perspektiv på ingenmanslandet och att jag inte alls är ensam där. På mitt sätt, likväl som du ha ditt sätt, att vara där man inte kan förstå innan man själv landat i något liknande. För som med allt annat är det olika för alla. Vad som än gjort att vi hamnat där har sina olikheter, enda likheten är att vi inte kunnat göra det ogjort. Oavsett hur mkt vi velat att inte hamna där. Just min vilja att överleva gjorde att jag inte kunde göra annat, då. Nu kan jag göra annorlunda för jag fått chansen till att vårda mig själv och leva här och nu. Skönt nog har jag fått en ny möjlighet. Det gamla har farit och sviterna är kvar av det men de ger insikter och förhoppning om att ngt nytt börjat. Ta hand om dig, en dag intaget, små steg leder framåt och du är på god väg mot ett friskare du. Kramar❤️

    Gilla

  6. Millans Värld 2016-02-23 / 8:16 f m

    För mig tog det 4 månader att förstå att jag var så sjuk (alltså första gången), jag är nu inne på tredje gången och nu är jag mycket snällare mot mig själv och förstår så mycket mer.
    Varför det blivit så många gånger måste jag säga att det har med F-kassan att göra och att jag har varit tvungen att börja arbeta (andra gången) /rehabiliteras.(tredje gången)
    Det är inte lätt när man känner den där tomheten och inte veta vart man är på väg men ge inte upp.
    Det finns ett ljus i tunneln (har jag hört i alla fall) och du kommer tillbaka, inte som den du var förr, hon som gjorde dig sjuk, men som en ny människa som lärt sig tänka rätt om vad som är viktigt i livet.
    Du är någon, kom ihåg det!

    Varmaste Kramen!

    Gilla

  7. Znogge 2016-02-23 / 8:35 f m

    Även om det inte känns så så tror jag att dina ord leder någonstans. Förmodligen inget mätbart resultat på kort sikt men det du skriver präglas av en stor insikt. Du vet vad du vill och har ett mål. Sedan så är det en stor omställning att lära känna sitt nya jag och den förändring som det nya jaget innebär. Men jag kan förstå att du vill se en förändring mycket snabbare…

    Kram ❤

    Gilla

  8. annavega72 2016-02-23 / 11:09 f m

    Dina ord är väldigt viktiga för mig. Tidsmässigt ligger vi ju i ungefär samma fas. Jag känner igen dina tankar. När jag hamnar där tänker jag att det bara är att ta sig igenom, en minut i taget. Jag har också hjälp av att lyssna på fin musik nu när min värsta ljudkänslighet gått över. Läsa böcker klarar jag tyvärr inte, saknar det. Men unnar mig alla tidningar jag vill ha.

    Imorgon känns det lite lättare ska du se!

    Gilla

  9. grongoling2 2016-02-23 / 12:26 e m

    Kära du, känner med dig! Du skriver så bra om hur det känns, och jag känner igen meningslösheten och rastlösheten i att känna sig ”lat”. Det är alltid sant att det är rätt att vara försiktig, att vila, att vara varsam med dig själv. Sedan kan känslor och tankar röra till det, men det är alltid sant ändå, det där att vila och att sakta gå framåt. Även när du inte tycker det, så att säga, även när du känner dig lat och blir frustrerad över det. Håll riktningen inom dig så kommer du att bli starkare och få mer ork, oavsett hur känslorna böljar ibland. Det gör de, men det går också över. Lita på det. Lycka till dag för dag med din värdefulla vila och inväntan på kroppen, och små, riktiga framsteg, två framåt och ett tillbaka. Stor kram, och om du vill skriva så är vi många som gärna läser det du skriver. ❤

    Gilla

  10. semestersol 2016-02-24 / 6:26 f m

    Dina mörka nyanser kommer inte att vinna, det måste vara som du säger – att det är en ny fas, en fas med prövningar. ❤

    Gilla

  11. Ami 2016-02-25 / 5:39 e m

    Jag tror också absolut att dina ord leder någonstans och kan vara andra till stor nytta!
    Kram

    Gilla

  12. sannaljungberg2014 2016-02-25 / 11:01 e m

    Jag har längtat efter att läsa din blogg men inte orkat på flera dagar. Jag säger som flera andra redan har sagt. Dina ord är viktiga och ger mig mycket. Jag känner igen mig i så mycket av det du skriver. För mig är det så att jag har förlorat det som var jag. Jag har enorma minnesluckor. Har glömt och förträngt så mycket för att orka med att överleva. Har gjort val i livet som jag inte är bekväm med. Bara för att jag velat vara till lags och passa in. Jag tappade bort mig själv och har nu fått en möjlighet att hitta den som är jag på riktigt. Jag vet inte riktigt var jag ska leta och vad jag ska leta efter men tänker att jag gör det som min kropp vill att jag ska göra. En dag (många dagar) handlar det om att göra ingenting. Att bara vila och vara. Kanske för att få tänka de där tankarna som jag har skjutit undan, eller för att komma på de där minnena som jag har förträngt. Men jag är lite rädd. Så jag distraherar mig med internet, en bok eller en guidad meditation. Häromdagen ville jag sitta i ett träd och tänka. Så då släpade jag fram en stege och klättrade upp i vårt fantastiska klätterträd. Satt där och dinglade med benen, lyssnade på naturen. Och idag satt jag med en kopp kaffe i en solstol och bara lyssnade på naturen. Jag närmar mig sakta tystnaden där tankarna finns. De som jag har förträngt. Våra kroppar, våra själar vill berätta något för oss, vi har något att lära. Och det tar olika lång tid. Allt är precis som det ska vara. Ha tillit. En dag har vi lärt oss det vi behöver lära oss och så försvinner den djävulska tröttheten, förlamningen för alltid. Vi föds på nytt och blir den vi var ämnade att vara från början. ❤

    Gilla

  13. Ama de casa 2016-02-26 / 10:30 f m

    sv: Visst tar man igen den där ”uteblivna” frukosten när man väl kommer upp i backarna och dom restauranger som finns där 🙂

    Gilla

  14. Geddfish 2016-02-26 / 11:25 f m

    Läser och sänder en varlig och varm kram ❤

    Gilla

  15. riktliv 2016-02-26 / 5:59 e m

    Saknar dina ord. Önskar dig en trevlig helg ❤

    Gilla

Lämna gärna en kommentar!❤️

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s