Längtan av att få känna mig delaktig

Idag fick jag en klarhet. Jag orkar verkligen bara med en aktivitet om dagen. Här i staden mellan bergen tittade solen fram idag. En stor underbar sol. Och en klarblå himmel. Såg fram emot dagens promenad. Riktigt längtade. Men så hade jag taktilmassage inbokat. Inget konstigt. Ingår i min plan. Men någonstans där mitt i allt, planerade jag för den där promenaden. Efteråt. Och tror ni den blev av?

Fanns inte på världskartan. Dagens energi var förbrukad. Trots att jag sov djupt, i tre timmar efteråt. Det där med att hushålla med min energi, gäller verkligen. Här i Ingemannslandet. För mig. Just här och nu. Och det är okej. Men attans, den där promenaden. Den där solen. Och den där klarblå himlen.

Imorgon är det åter dags för samtal med bästa kurator B. Och på onsdag stresskurs. Så nästa promenad blir tidigast på torsdag? Ska det behöva vara så här? Hur är det för er andra? Mellan mina aktiviteter gör jag absolut ingenting alls. Vilar. Sover. Bearbetar. Läser. Eller tittar på film. Jag ligger uppe i min bubbla, men allt som oftast dagtid. Numera. I vår soffa. Ibland hade jag önskat att det där mirakelpillret fanns. Men så vet jag. Den skulle snarare stjälpa. Än att hjälpa. Resan måste få ta den tid det tar. För att jag ska lära mig. För att jag aldrig ska hamna här igen. Den där enkelbiljetten. Det enda som gäller. För mig.

Min kära syster S har i någon månad, välkomnat mig till fjällen. Den här veckan. De firar sportlov, och har bokat en extra stor lägenhet. Så det finns plats för mig. Har dragit på det, in i det sista. Såklart vill jag. Men så är det de här med hur jag mår. Jag vet aldrig från en dag, till en annan. Och Liten. Och någon. Men om livet känns ljust på torsdag. Och om energinivåerna finns där. Kör någon mig och liten dit, på torsdag kväll. Så stannar vi fram tills på söndag. Liten får åka slalom/snowboard med kusinerna och moster, dagarna i ända. Och jag lapa sol och njuta av den friska, magiska fjäll luften. Från terrassen. Kanske ta en promenad. Läsa en bok. Men mest bara vara. Njuta. Och liten får bli bortskämd av kära syster med familj (även jag). Och någon får chansen att andas. Pusta ut. Bara vara. Minst lika viktigt för han. Om inte kanske rent av viktigare. Han drar på ett stort lass för stunden.

Inför morgondagens samtal, tänkte jag ta upp det här med det sociala livet. Hur länge kommer vi leva utan ett socialt liv. Som familj. För tyvärr drabbar det inte bara mig. Utan minst lika mycket någon. Ännu har jag fullt tillräckligt med att hålla hjärndimman i schack, under familjens middagar.  Särskilt om barnen pratar i mun på varandra. Nu är de duktiga, och har lärt sig. Händer sällan. Numera. Nu är det lite som att räcka upp handen i skolan. Vi låter varandra prata till punkt. Innan nästa tar vid. Men hur länge kommer det att vara så här? Att prata med en person fungerar. Men så snart man är fler, och inte minst när det pågår samtal runtomkring. Då försvinner jag. Stänger av. Mest för min egen skull. Mota den där onda boven i dramat. Hjärndimman. Samtidigt har jag börjat längta efter det sociala livet. Få känna mig delaktig.

Har börjat göra det successivt. Genom dotterns fotbollslag. Via verktyget WhatsApp. Är ingen aktiv lagledare längre. Men hjälper till med små enkla saker, bak i periferin. När orken finns. Men att närvara under träningar, matcher eller cuper. Eller stå och grilla hamburgare, och sälja toast, en hel dag. Dit är det långt. Men de andra ledarna har accepterat. Känns skönt. Jag deltar, eller främst hjälper till, med det som jag orkar. Utan vare sig någon press, eller ansvar. Jag gör det helt utifrån mina egna förutsättningar. Och jag gör det med hjälp av nyansen, längtan av att få känna mig delaktig. Inget annat. Viktigt.

Nu kommer strax liten och någon hem, ifrån kvällens fotbollsträning. Hemmet fylls med samtal. Och skratt.  Morgondagens skolväska ska packas. Kläder väljas, och läggas fram. Nattningsritualen påbörjas. De magiska orden sägas. Sedan infaller lugnet igen. Tänk så fort dagarna går. Även fast om än att varje dag känns som en evighet. Jag har snart varit sjukskriven i 5 månader. Så galet långt tid. Samtidigt så kort. Och tänk så mycket bättre allt har blivit. Trots allt. Så mycket mer jag orkar idag. Än bara för en månad sedan. Tacksam för just det.