Längtan av att få känna mig delaktig

Idag fick jag en klarhet. Jag orkar verkligen bara med en aktivitet om dagen. Här i staden mellan bergen tittade solen fram idag. En stor underbar sol. Och en klarblå himmel. Såg fram emot dagens promenad. Riktigt längtade. Men så hade jag taktilmassage inbokat. Inget konstigt. Ingår i min plan. Men någonstans där mitt i allt, planerade jag för den där promenaden. Efteråt. Och tror ni den blev av?

Fanns inte på världskartan. Dagens energi var förbrukad. Trots att jag sov djupt, i tre timmar efteråt. Det där med att hushålla med min energi, gäller verkligen. Här i Ingemannslandet. För mig. Just här och nu. Och det är okej. Men attans, den där promenaden. Den där solen. Och den där klarblå himlen.

Imorgon är det åter dags för samtal med bästa kurator B. Och på onsdag stresskurs. Så nästa promenad blir tidigast på torsdag? Ska det behöva vara så här? Hur är det för er andra? Mellan mina aktiviteter gör jag absolut ingenting alls. Vilar. Sover. Bearbetar. Läser. Eller tittar på film. Jag ligger uppe i min bubbla, men allt som oftast dagtid. Numera. I vår soffa. Ibland hade jag önskat att det där mirakelpillret fanns. Men så vet jag. Den skulle snarare stjälpa. Än att hjälpa. Resan måste få ta den tid det tar. För att jag ska lära mig. För att jag aldrig ska hamna här igen. Den där enkelbiljetten. Det enda som gäller. För mig.

Min kära syster S har i någon månad, välkomnat mig till fjällen. Den här veckan. De firar sportlov, och har bokat en extra stor lägenhet. Så det finns plats för mig. Har dragit på det, in i det sista. Såklart vill jag. Men så är det de här med hur jag mår. Jag vet aldrig från en dag, till en annan. Och Liten. Och någon. Men om livet känns ljust på torsdag. Och om energinivåerna finns där. Kör någon mig och liten dit, på torsdag kväll. Så stannar vi fram tills på söndag. Liten får åka slalom/snowboard med kusinerna och moster, dagarna i ända. Och jag lapa sol och njuta av den friska, magiska fjäll luften. Från terrassen. Kanske ta en promenad. Läsa en bok. Men mest bara vara. Njuta. Och liten får bli bortskämd av kära syster med familj (även jag). Och någon får chansen att andas. Pusta ut. Bara vara. Minst lika viktigt för han. Om inte kanske rent av viktigare. Han drar på ett stort lass för stunden.

Inför morgondagens samtal, tänkte jag ta upp det här med det sociala livet. Hur länge kommer vi leva utan ett socialt liv. Som familj. För tyvärr drabbar det inte bara mig. Utan minst lika mycket någon. Ännu har jag fullt tillräckligt med att hålla hjärndimman i schack, under familjens middagar.  Särskilt om barnen pratar i mun på varandra. Nu är de duktiga, och har lärt sig. Händer sällan. Numera. Nu är det lite som att räcka upp handen i skolan. Vi låter varandra prata till punkt. Innan nästa tar vid. Men hur länge kommer det att vara så här? Att prata med en person fungerar. Men så snart man är fler, och inte minst när det pågår samtal runtomkring. Då försvinner jag. Stänger av. Mest för min egen skull. Mota den där onda boven i dramat. Hjärndimman. Samtidigt har jag börjat längta efter det sociala livet. Få känna mig delaktig.

Har börjat göra det successivt. Genom dotterns fotbollslag. Via verktyget WhatsApp. Är ingen aktiv lagledare längre. Men hjälper till med små enkla saker, bak i periferin. När orken finns. Men att närvara under träningar, matcher eller cuper. Eller stå och grilla hamburgare, och sälja toast, en hel dag. Dit är det långt. Men de andra ledarna har accepterat. Känns skönt. Jag deltar, eller främst hjälper till, med det som jag orkar. Utan vare sig någon press, eller ansvar. Jag gör det helt utifrån mina egna förutsättningar. Och jag gör det med hjälp av nyansen, längtan av att få känna mig delaktig. Inget annat. Viktigt.

Nu kommer strax liten och någon hem, ifrån kvällens fotbollsträning. Hemmet fylls med samtal. Och skratt.  Morgondagens skolväska ska packas. Kläder väljas, och läggas fram. Nattningsritualen påbörjas. De magiska orden sägas. Sedan infaller lugnet igen. Tänk så fort dagarna går. Även fast om än att varje dag känns som en evighet. Jag har snart varit sjukskriven i 5 månader. Så galet långt tid. Samtidigt så kort. Och tänk så mycket bättre allt har blivit. Trots allt. Så mycket mer jag orkar idag. Än bara för en månad sedan. Tacksam för just det.

Annonser

16 thoughts on “Längtan av att få känna mig delaktig

  1. Annavega 2016-02-15 / 7:48 e m

    Tror du ställer lite för höga krav på dig själv. Jag har varit hemma sex månader och orkar högst en aktivitet per dag. Som aktivitet räknar jag handla litegrann på en förmiddag när det är lite folk eller en promenad på en halvtimma eller att dammsuga ett rum eller att laga mat i ca tio minuter. Många dagar orkar jag bara med en dusch, så duschen brukar jag försöka lägga på kvällen numer. Förutom en av dessa större aktiviteter orkar jag på en dag också tvätta och hänga en maskin eller kanske damma lite. Resten av dagen sitter eller ligger jag i soffan och tittar på teve eller surfar på plattan. Eller ligger i sängen och gör avslappning eller lyssnar på musik.

    Snart ska jag börja en rehabkurs i mindfulnessmindfullness och efter några veckor även Kultur i vården, en målerikurs. Men meningen med dem är att GE energi. Andra sysslor TAR energi. Gäller att hitta vad som ger.

    Gilla

    • Anna 2016-02-15 / 8:30 e m

      Men gör jag för mycket?! Att handla fysiskt har jag genomfört två gånger under min tid här. En gång för köp av vinterskor till Liten. En gång för fysiskt handla på ICA. Enorm lycka och tacksamhet båda gångerna. All handling utöver det sker online. De flesta gånger knappar någon in den. 1/5 gånger hjälper jag till att plocka in varorna i skåp/kylskåp/frys. Dammsuga och damma har jag inte gjort en enda gång, sedan jag blev sjuk (vi har hjälp med städningen här hemma), laga mat räknar jag som en aktivitet den dagen, har inte satt på en tvättmaskin efter det att jag blev sjuk. Har hjälpt till att hänga upp enstaka plagg en handfull gånger. Utan jag har vilat. Hela dagarna. Jag och min familj insåg och accepterade att det är så. Det är mitt arbete just här och nu. Och nu orkar jag max med en timme per dag. Och knappt det. Jag gör ingenting alls, mellan min taktilmassage eller samtal med kurator eller stresskurs (sedan förra onsdagen). Orken räcker till den aktiviteten, och en dusch. Och bara den där duschen är utmattande nog.

      Lagar jag mat en dag. Finns inte orken för en promenad, inte ens för orken att ens hjälpa till med matlagning.

      Tar så gärna och tacksamt emot dina tips. Hur kan jag få orken att räcka till för 10 minuters dammsugning, damning eller tvätt mellan mina få aktiviteter?!

      Styrkekram!

      Gilla

      • Annavega 2016-02-15 / 8:53 e m

        Mitt svar var verkligen inte mening som en jämförelse, utan för att du efterfrågade hur vi andra har det. Var absolut, absolut inte mening alls att få dig att må dåligt utan tvärtom! Ville visa att det är normalt att inte orka något alls.

        Kram tillbaka och förlåt att jag skrev så det kunde misstolkas så.

        Liked by 1 person

      • Anna 2016-02-16 / 5:59 f m

        ❤️

        Gilla

    • Anna 2016-02-15 / 8:47 e m

      Finaste Annavega,
      Blev lite upprörd av din kommentar. Kände mig sårad. Och missförstådd. Lät min älskade någon läsa både din och min svars kommentar. Den här helvetessjukdomen har så många faser och nyanser. Och det är INGEN tävling, om när man mår som sämst, eller orkar som minst. Många och vi alla når botten, på vårt vis. Men på olika djup. Andras djup är inte som ditt eller mitt. Mitt djup kanske inte är som ditt. Ditt djup inte som mitt.

      Kanske bör vi fokusera på det som stärker främst oss. När vi skriver av oss. Och ha det i hänsyn när vi kommenterar (gäller inte bara dig, UTAN även mig). Vi är så många här i Ingemannslandet. Och vi fungerar så lika på många sätt. Samtidigt så olika, på andra plan.

      No hard feelings ❤️

      Styrkekram ❤️ ❤️ ❤️

      Gilla

      • Annavega 2016-02-15 / 8:55 e m

        Se mitt svar ovan på denna kommentar 🙂

        Gilla

      • Anna 2016-02-16 / 5:58 f m

        ❤️

        Gilla

  2. Annavega 2016-02-15 / 8:49 e m

    Det lät på din beskrivning som att du gör mer. Läser mellan raderna sådant som inte finns :).

    En fördel jag har är att jag har ett stort barn (16) som inte kräver mycket av mig, varesig mentalt eller fysiskt. Tror att du kanske får lägga mer energi som du knappt märker av på ett mindre barn. Sedan har du ju ett par aktiviteter i veckan. Det kanske räcker så sålänge?

    Gilla

    • Anna 2016-02-15 / 9:02 e m

      Jag har två barn, 19-åringen sköter sig själv i stort sätt. Han bor i en lägenhet i vårt ombyggda garage. Och vi har en 8-åring, hur mycket jag än önskar, så har jag inte kraften ens att hämta hem henne tidigare från fritids. Gjort det vid tre tillfällen på snart 5 månader. Och det är en stor sorg. På riktigt. Har numera tre timmars aktiviter per vecka. Taktilmassage, samtal med kurator. Och stresskurs. Vid det första tillfället förra veckan orkade jag bara en timme av två. All annan tid vilar/sover jag, på fredag/lördag försöker jag laga mat. Eller iallafall hjälpa till… Mer än så finns det ingen energi till. Jag vill så mycket, orkar så lite. Men gör mitt bästa ❤️

      Gilla

      • riktliv 2016-02-16 / 8:33 f m

        Var försiktig. Min stresskurs gjorde att jag föll tillbaka i utmattningen. Ville ju så gärna vara där och de andra klarade så mycket mer. Det gick så illa.

        Gilla

      • Anna 2016-02-16 / 8:38 f m

        Är lite inne på den tanken, tänkte ta upp det med kuratorn idag. Sist fick jag ju lämna, redan efter en timme.

        Kram❤️

        Liked by 1 person

      • riktliv 2016-02-16 / 8:39 f m

        Jag har kämpat 7 mån efter min kurs men lyckas inte få tillbaka energin.

        Gilla

      • Anna 2016-02-16 / 8:44 f m

        Tungt… där vill jag inte hamna. Styrkekram❤️

        Liked by 1 person

  3. riktliv 2016-02-15 / 9:09 e m

    Fina du, jag önskar att jag har svar på hur det blir längre fram. Det är så otroligt olika på vad man klarar, vilka områden som fått ta stryk. Jag brukar gråta av avundsjuka och frustration när jag läser eller hör om vad andra utmattade klarar socialt. Jag vilar också större delen av dagen. Men ibland går det att göra lite mer och då tror jag att jag nått en ny platå att stå på och förväntar mig att kunna lägga aktivitetsnivån lite högre. Funkar ett tag och sedan är jag sängbunden igen. Det är svårt att hitta vägen.
    Utmattning och texttolkning är balans på slak lina. Vi är så känslomässigt sköra, allt går rakt in utan att passera något filter.

    Gilla

  4. Di 2016-02-16 / 2:35 e m

    Fortsätter gärna att följa dig om det är ok❤️Förstår dig, jag hade också tankarna på att låsa förr. Bytteblogg då. Kram

    Gilla

  5. sannaljungberg2014 2016-02-16 / 9:38 e m

    Jag vill gärna fortsätta följa din blogg. Blir så ledsen när du drabbats av de förbenade trollen som livnär sig på att förstöra. Dina ord har hjälpt mig massor ❤

    Gilla

Lämna gärna en kommentar!❤️

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s