Livet handlar om mer, än att prestera

Senaste dagarna har jag insett att jag har funnit lugnet. Ron. Jag behöver inte springa på. Som alltid. Eller jaga efter nästa kick. Nästa mål. Är extremt målmedveten. Har alltid varit. Och inser att den förmågan finns kvar. Fortsatt. På den här resan. Bästa kurator B poängterar det, ofta. Hon är inte orolig för mig. Hon vet att jag kommer att nå min enkelbiljett. Och det är just på grund av den styrkan. Min målmedvetenhet. Jag kör 100%. Eller ingenting alls. Jag misslyckas inte. Och jag skjuter inte på några deadlines. Någonsin. Förrän nu. För nu har jag ingen deadline. Jag har accepterat. Den här resan får ta den tid som det tar. Vägrar springa. Vägrar falla tillbaka. Men fortsatt kör jag 100%. Mot mitt mål. Enkelbiljetten. Vila för att läka. Finns inget annat som gäller.

Samma styrka såg till att jag hamna här. I Ingemannslandet. Skillnaden då och mot nu, är lugnet. Jag har hittat det. Det har växt fram. Har aldrig någonsin haft det. Utan jag har ständigt jagat. Efter nya upplevelser. Efter nya mål. Efter det där adrenalinpåslaget. Lyckoruset. Jag fick dem alltid via hårt pressade deadlines. Privat, såväl som professionellt. Jag arbetade bäst under press. Mitt yrkesval var klockrent. Fick uppleva det nästintill konstant.

Innan min nuvarande tjänst, arbetade jag som konsult. Inom min bransch. Jag var ute hos kund, innan ens ett projekt var påbörjat. Satte mig snabbt in i ämnet/branschen. Gjorde en grundlig verksamhetsanalys. Kom med förbättringsförslag. Arbetade fram ett nytt gränssnitt. Inte på detaljnivå, i bakgrunden. Men i stora drag. Visuellt fanns de där, in i minsta detalj. Lösningen bakom, fick utvecklare ta hand om. Jag var mer som visionär. Jag brukade säga att jag målade företagets framtid på väggen. Likt Picasso. Och jag gjorde det bra. Med fokus på användaren. Men jag arbetade under hård stress. Och press. Hade som regel maximalt 6-8 veckor på mig. För allt. Ibland mindre.  Och jag missade aldrig en deadline. Alla mina visioner köptes. Rakt av. Under de här åren reste jag mycket inom tjänsten. Kors och tvärs. Det var mer en regel, än ett undantag, att jag sov på hotell 3-4 nätter i veckan. Och mina arbetsdagar var långa. Samtidigt som jag var småbarnsmamma. Och tonårsmamma. Och fru. Och VD för familjens aktiebolag. Men så tröttnade jag. Ville ha mer. Ville hinna med familjen även i veckorna.

Fick min nuvarande tjänst. Lycklig. Jag sökte lugnet. Det som tjänsten jag tackade ja till erbjöd. En arbetstid på 38,5 timme/veckan. Sällan övertid. Tackade ja till en förtroendearbetstid. I mina öron lät det som guld och gröna skogar. Verkligheten var en annan. Insåg det ganska snart. Redan efter ett par månader. Belastningen var stor. Jag tog på mig mer och mer. Sa alltid ja. Men jag älskade det. Fick adrenalinpåslaget. Men min kreativa sida. Den där visionären försvann. Helt. Istället kom de flesta av mina dagar att handla om att släcka bränder. Var brinner det mest idag? Vilket brand har störst kundpåverkan? Snabba beslut. Och prioriteringar. För varje brand som släcktes, nådde jag den där euforiska lyckan. Fick adrenalinpåslaget. Som gav mig orken att fortsätta. Märkligt hur kroppen fungerar. För egentligen så inser jag, att min kropp borde ha kraschat långt före den 3 oktober 2015. Så här i efterhand.

Och nu är jag här i Ingemannslandet. Varje dag är en kamp. Men det funkar. Tänker positivt. Varje dag försöker jag fånga det stora. Och tillåta mig själv att vila för att läka. Utan dåligt samvete. Samtidigt som jag har en stöttande familj, som tillåter mig det. Och jag gör det bra. Idag har jag inga problem med att ligga sex timmar i sängen och stirra i taket. Eller väggen. Alls. Vissa dagar gör jag det fyra timmar. Andra åtta, eller fler. Däremellan läser jag. Facklitteratur. Eller romaner. Eller bloggar. Eller ser på serier. Eller film. Tänk så livet förändras. När man får den här helvetessjukdomen. När man kraschar. När man når botten.

Innan Ingemannslandet såg jag aldrig på serier eller filmer. Eller ens på TV. Tiden fanns inte. Bokens värld hanns bara med på semestrar. Utanför hemmet. Har jag blivit en latmask?! NEJ. Jag har blivit normal. Om än, att jag fortsatt lever här i Ingemannslandet. Tänk att det ska krävas så mycket, innan vi starka, målmedvetna ja-sägare, som prioriterar alla före sig själv, förstår. Att livet handlar mer om än att prestera. Och finnas till för alla andra.

Och min framtid är fortsatt oskriven. Planer finns. Och utvecklas. Men en sak vet jag. Säkert. Livet jag hade. Innan Ingemannslandet. Vill jag inte ha tillbaka. Någonsin. Jag vill ha det enkla. Jag vill för alltid känna det tacksamma för det lilla. Som jag gör just nu. Här i Ingemannslandet. Är det målet för stort?

Annonser

17 thoughts on “Livet handlar om mer, än att prestera

  1. Millans Värld 2016-02-08 / 9:16 e m

    Första gången jag gick in i väggen och äntligen fick en lyhörd läkare sa hon att kära du, det här har inte hänt precis just nu, det har hållit på i flertalet år men du har inte lyssnat på din kropps signaler. Då händer det här, kraschen för att du måste stanna upp och läka alla dessa år du varit på språng överallt.
    Hon var en mycket bra läkare…
    Hoppas du får sova en riktigt härligt god natt.
    Kram

    Liked by 1 person

    • Anna 2016-02-09 / 6:32 f m

      Tack för dina kloka ord❤️ Och så är det, många av oss som hamnar här, glömde av att lyssna på kroppens signaler. Under många år. Och därför hamnar vi här. Några en gång. Andra fler. Men vi får chansen att göra om, göra rätt. För några tar det flera försök. För andra färre. Men det viktiga är slutmålet. Att vi accepterar och förstår. Varför vi hamnade här.

      Styrkekram❤️

      Gilla

  2. Gröngöling2 2016-02-08 / 10:11 e m

    Det målet är inte för stort, det målet är livräddande. Ett bra mål att alltid ha för ögonen, som en kompass, och då kan du inte gå vilse.
    Tack för att vi får läsa din berättelse om hur du har haft det. Ett roligt jobb, och så har din förmåga – som jag ser det nu – utnyttjats av arbetsgivaren. Kanske bara för att ”så är det nu, alla måste slimma sin verksamhet”, och alltså låta folk jobba mer än de klarar av. Jag blir arg. En dam i Ring P1 var sjukskriven och drev det som arbetsskada – hon hade jobbat som lärare och eleverna som flytt hit var självmordsbenägna, och hon kunde inte värja sig utan blev så engagerad i dem och sen gick hon rakt in i väggen. Bara ett exempel. Bara för att man vill göra ett bra jobb, ett perfekt jobb, så ska det inte gå att jobba så mycket övertid, att bara ”släcka bränder”. Det är också tragiskt, att mångas jobb bara handlar om det nu.
    Ursäkta att jag satte i gång att spruta bokstäver på dig! Jag menar i allmänhet, och det är så bra att du ser det lilla nu, kan göra det, får göra det. Tror att du lyckas med det du föresatt dig – enkelbiljetten från utmattningen! Kram ❤

    Liked by 1 person

    • Elsa 2016-02-08 / 10:31 e m

      It takes two to tango … man kan inte stjälpa över allt ansvar på en arbetsgivare anser jag. Enbart du kan ansvarar för ditt eget liv

      Liked by 1 person

      • Anna 2016-02-09 / 6:27 f m

        Instämmer. Jag lastar inte min chef eller arbetsgivare på något sätt. Utan mig själv. Jag var felprogrammerad. En positiv ja-sägare, till allt och lite till. Fanns inga hinder i världen, som var förstora. Såg bara möjligheter. Och jag var odödlig. Trodde jag då. Så att jag är där jag är idag, har jag bara mig själv att skylla på. Ingen annan. Ordet NEJ övar jag på dagligen. Och börjar bli bättre på det. Nu handlar livet om att göra om. Göra rätt. Programmera om min skadade hjärna. Forma mitt nya normala jag. Kram❤️

        Liked by 1 person

      • Gröngöling2 2016-02-09 / 1:38 e m

        Jo det är sant! Jag tycker själv så också, men sett i ett större sammanhang i samhället så ÄR det mest kvinnor som bränner ut sig och som även har det svårare att få en utbrändhet klassad som arbetsskada, för den är inte så tydlig som när en byggnadsarbetare skadar sig fysiskt i arbetet, till exempel. Den sidan finns också. Samtidigt.

        Liked by 1 person

  3. Susanna 2016-02-08 / 10:14 e m

    Så kloka ord som vanlig. Tänkvärda. Får mig att fundera…
    Kram ❤️

    Liked by 1 person

  4. Elsa 2016-02-08 / 10:33 e m

    Så bra du skriver. Så läsvärt och tankeväckande. Tack för att du delar med dig ❤

    Liked by 1 person

  5. Znogge 2016-02-09 / 6:34 f m

    Mycket tänkvärda ord! Jag inser mer och mer att det gäller att fokusera på vad som är viktigt i livet. Naturligtvis hör ett arbete som man trivs med dit men det får inte ta överhand utan det måste vara en bra balans mellan det och en meningsfull fritid. Tyvärr är det väl så att de mest målmedvetna och ambitiösa är de personer som har lättast att hamna i din situation men då gäller det att använda målmedvetenheten rätt. En arbetssituation är en ledarskapsfråga men sedan så finns det personer som tar på sig mer och mer så en nyttig insikt är att kunna säga nej. Att dra i bromsen. Men när allt rullar på är det lätt att bli fartblind…

    Kram och ha en fin tisdag ❤

    Liked by 1 person

    • Anna 2016-02-09 / 8:03 f m

      Den där balansen av livshjulet är så viktig. Är just det vi kommer få verktygen till under den här stresskursen som börjar imorgon. Ser fram emot den🙏

      Kram❤️

      Gilla

  6. åsa i åsele 2016-02-09 / 1:53 e m

    Du är så bra på att skriva, hitta ord och formulera. Dig. Lättläst och förståeligt. Ett liv i balans är viktigt. Att fokusera rätt. kram

    Gilla

  7. Comsi Comsa 2016-02-09 / 7:25 e m

    Ja det låter helt klart som du är på rätt väg, klok som få är du…. 🙂

    Kramen ♥

    Gilla

  8. sannaljungberg2014 2016-02-09 / 10:13 e m

    Det enkla. Låter så enkelt. Vill gärna komma dit jag med. Är på väg, men det var svårare än jag trodde att ställa om. Blir inspirerad av det du skriver. Jag ska vara lite mer med mig själv så att jag kommer på vem jag vill vara. Just nu surfar jag runt på en massa facebooksidor där folk mår som jag eller ännu sämre. Tänkte att jag skulle samtala med likasinnade. Få lite pepp. Men så är det inte. Så jag ska kliva därifrån nu. För jag trillar så lätt in i hjälparrollen. Jag peppar, ger råd, stöttar fast jag skulle behöva det själv från omgivningen. Jag krånglar nog till det genom att surfa runt där på de sidorna. Ensamheten och eftertänksamheten är det som kan hjälpa mig tror jag. Kram till dig!

    Gilla

  9. Ditte 2016-02-09 / 10:25 e m

    Att hitta balansen och att samtidigt vara nöjd, att ta utmaningarna , att vilja så mycket, att skå kunt på sig själ, att prestera, prestera….Och för vem och vad?
    Jag tycker du tänker så klokt och sätter ord på de känslor du har; något som inte var möjligt då hjulet snurrade fortare och fortare och du i takt med det.
    Nu läker du, nu väntar ett annat liv. Och du kommer att lyckas med att välja den väg du vill ta och där prestera inte längre är det som lockar.
    Stor kram!

    Gilla

  10. ibod11 2016-02-10 / 12:46 e m

    Det är nyttigt och givande att ibland gå tillbaka i tankarna till hur det var för att verkligen minnas hur man inte ska leva sitt liv. I alla fall om man har hamnat där du är. Jag har turen att ha mestadels fina stunder att tänka tillbaka till och jag blir väldigt tacksam för det när jag läser dina rader.
    Du blir alltmer säker på hur du vill ha det och jag är säker på att du kommer dit 🙂

    Gilla

Lämna gärna en kommentar!❤️

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s