Årets första panikångestattack

Vet inte var jag ska börja. Läste ett inlägg hos min fina bloggvän Susanna. Och fick en tuff insikt. Min väg tillbaka är så lång. Riktigt lång. Inget nytt. Har inte räknat med annat. Men den här insikten, över hur lite jag fortsatt orkar. Tog hårt. Årets första panikångestattack. Hälsade på. Med besked.

Andades i fyrkant. Gick inte att häva. Ångesten bara vällde inombords. Tårarna rann. Luften började ta slut. Verkligen ansträngde mig, för att andas efter en fyrkant. Precis som bästa kurator B har lärt mig. Kroppen vägrade lyda. Och paniken inombords växte. Kraftigt.

Ringde någon. Fick inte fram några ord. Men han förstod. 7 minuter senare var han hemma. Smekta mig lugnande på ryggen. Hjälpte mig att andas i fyrkant. Efter några minuter släppte den värsta paniken. Ångesten. Men tårarna bara rann. Hela kroppen skakade. Av utmattning. Jag somnade till någons kramar. Och lugnande ord. När jag vaknade, satt han kvar. Vid min sida. Och så började vi tillsammans att bearbeta. Insikten. Som framkallade panikångestattacken.

Jag ska inte jämföra mig med andra. Jag ska slå bort den där tanken om varför orkar inte jag? Varför orkar alla andra? För vi vet ju. Ingemannslandet ser så olika ut. För alla. Men så lika. Ändå. Några förstår tidigt. Och bromsar. Andra senare. Och sen har vi kategorin, galningar. Som jag.  Som aldrig inser. Förrän det är på tok försent.

Susanna är klok. Hon bromsade i tid. Hon är där jag var, för 1,5-2 år sedan. Men vi såg inte. Vi förstod inte. Utan jag körde på. I samma höga tempo. Som alltid. Både professionellt, såväl som privat. Och trots alla allvarliga varningssignaler som kroppen gav. Blundade jag. Behöver bara lite reload. Tanka batterierna. En helg i pyjamas, så är jag back-in-business.

I efterhand vet vi att mina kollapser under 2015, inte handlade om något tillfälligt. Jag var redan här. I Ingemannslandet. Precis som våren 2014, då jag hamnade akut på sjukhus. Med 40 grader feber och kraftig infektion i hela kroppen. Slog ut kroppen helt. Men anledningen hittades aldrig. Det fanns ingen förklaring. Tre dygn och ett antal antibiotika påsar intravenöst, senare. Åkte jag hem. Frisk, men inte pigg. Hade order om vila. Veckan ut. Var på kontoret. Dagen efter.

Bästa kurator B, tror att det här var kroppens första stora varningssignal. Men ingen förstod då. Inte ens läkarna, på sjukhuset. Men redan då var jag här. I Ingemannslandet. Fredagen den 2 oktober 2015. Tog det slut. Kroppen orkade inte mer. Den bara la av. Jag gick inte in i väggen. Utan jag bokstavligen kraschade rätt in i en bergvägg. Utan vare sig säkerhetsbälte eller airbag.

För att påminna mig om hur långt jag har kommit. På min resa. Läste jag igenom alla mina inlägg, som skrevs under den första fasen.  Fick en rejäl flashback av hela mörka känsloregistret. Nyanserna. Känslan av den förtvivlade maktlösheten. Och sorgen. Skammen. Ilskan. Smärtan. Och den där bottenlösa rädslan. Så dåligt jag mådde. Då. Och så mycket bättre jag mår nu. Får inte glömma.

Mina nyanser är inte mörka längre. Utan hoppfulla. Jag har sakta fått uppleva hur de underbara bubblorna, växer sig starkare. För varje dag. För inte så länge sedan var allt, svart eller vitt. Fanns inga mellandagar. Numera har jag till och med mittemellandagar. Inser i efterhand, att tacksamheten kom tidigt. Här i Ingemannslandet. Och tidigt accepterade jag min diagnos. Och att det kommer att ta lång tid. Så tacksam över att med min rehabilitering fokuserar på att nå livskvalité. Och inget annat. Även fast än att jag fortsatt, inte har fått till mitt lilla dagliga projekt.

Vilken tur att jag började skriva av mig. Så att jag får chansen att bli påmind. Om hur jag utvecklats. Under min resa.  Är tacksam för det. Och för min någon. Och mina barn. Men även för er som läser. Här inne hos mig. Ni ger mig så mycket kärlek och värme, genom era kloka ord, råd och ert enorma stöd. Tack.

Annonser

14 thoughts on “Årets första panikångestattack

  1. Ami 2016-01-26 / 11:50 f m

    Skickar dig en stor och varm kram idag ♥

    Gilla

  2. Millans Värld 2016-01-26 / 12:09 e m

    Usch, panikångestattack mega jättestor är jobbiga, för mig tar det dagar innan jag är tillbaka.
    Sån tur att du har din käre någon som finns hos dig och stöttar när det behövs.
    Varm Kram

    Gilla

  3. Comsi Comsa 2016-01-26 / 12:18 e m

    Glöm aldrig att djupandas när du känner så här….. ♥♥♥

    Gilla

  4. Annavega 2016-01-26 / 1:01 e m

    Jag har också en sådan där ångestfylld insiktsdag. Träffade min kurator igår (går en gång i veckan) och vi pratade om att vi kan se framsteg och planerade för rehabilitering i olika form. Och idag känner jag att pressen blir för stor, att jag inte kommer att orka med att ha saker inplanerade. Men det är som vanligt bara att seriöst försöka ta en dag i taget. En timme i taget. Ena foten framför den andra.

    Om det är någon tröst så kan jag berätta att min läkare och kurator tror att jag har kört för hårt utan återhämtning i tio år! Kanske tom mer. Så jag brukar välja att inte tro på det där med att det tar lika lång tid att ta sig tillbaka som det tog att komma hit. För då skulle jag bli tokig på riktigt.

    Gilla

  5. frkenmatilda 2016-01-26 / 1:04 e m

    Jag är också tacksam, för att du finns och så klokt delar med dig av ditt liv ! Och sätter ord på saker jag bara famlar efter! En stor varm kram till dig! ❤️

    Gilla

  6. Tankar om utmattning 2016-01-26 / 1:42 e m

    Åh din stackare. Det där är aldrig roligt. Vilken tur att du har någon så nära som kan komma hem och krama dig.

    Jag har själv bytt namn på panikångest till överansträngningsångest istället. Det gör det enklare för mig, hjärnan accepterar mer att jag har överansträngt mig och så reagerar kroppen med ångest, än att jag bara famlar i mörkret efter varför jag fick ångest helt plötsligt.

    Du har ju mått bra en tid nu och gjort mycket mer än du brukar, kanske har det blivit lite för mycket? Dessutom slutat med tabletten till natten…? Ibland behövs inte mycket….
    Ta hand om dig. Stor kram!

    Gilla

  7. riktliv 2016-01-26 / 2:24 e m

    Stor styrkekram till dig.❤
    Just vetskapen om vart man vill och hur lång sträcka det är dit samt hur långsamt det går är otroligt tungt att bära. Och hur illa man gjort sig själv och varför.

    Gilla

  8. Gröngöling2 2016-01-26 / 4:25 e m

    Usch, jobbigt! Det tar på krafterna också. Jag förstår att du jämför, det gör vi alla fast vi vet att det inte är lönt eller meningsfullt alls, eller ens stämmer.
    Kom ihåg att din kurator sagt att du kommit långt. Hon vet, hon har insikt. Kom ihåg hur egentligen ganska kort tid det har gått, och att det tar tid att vända skutan och hitta nya sätt att göra och tänka. Du kan inte lära dig allt på en gång, det tar tid.
    Två steg fram och ett tillbaka, och ta hand om dig i alla tillbakasteg för de är lika viktiga. Och de går över.
    Kramar från en som försöker vara klok ibland ❤

    Gilla

  9. Persson Johansson Eva-Kerstin 2016-01-26 / 5:57 e m

    Skitbra att skriva för mig också, eller prata högt med mig själv, då kommer minnena, insikterna och svaren. Ännu bättre av dig att gå tillbaka och läsa, att se den skillnaden ger dig säkert kraft. Ha bara inte för stora krav på dig själv, lyssna verkligen på kroppen och lyd. Att massa tips och råd det kanske förstås inte är läge för men väldigt svårt för mig att låta bli eftersom jag själv har varit där. Min läkare tipsade mig att titta på ett humoristiskt videoklipp på youtube, korsord, pussel så fort jag känner lite risk att ångesten är i antågande. Var och en får testa och hitta det som passar för en själv.
    Många många styrkekramar till dig.
    /Leva-Kerstin
    http://www.steeperz.com

    Gilla

  10. Helena 2016-01-26 / 6:19 e m

    Usch så jobbigt, det tar riktigt på krafterna med panikångest. Det går upp och ner hela tiden, men du är så duktig i din återhämtning Skickar en styrkekram till dig. Kram♥♥

    Gilla

  11. Susanna 2016-01-26 / 8:14 e m

    Åh vad jag lider med dig när jag läser det du skriver. ❤️ Tänk att diagnosen är ungefär densamma, men att det finns så många olika djup av den. Är oändligt tacksam artt jag förstod, i tid.
    Kram ❤️

    Gilla

  12. Agneta 2016-01-26 / 9:23 e m

    Starkt av dig att dela med dig, även av dessa obehagligheter som ångestattacker är! Han man en gång upplevt kraftig panikångest, så förstår man innebörden av nära-döden-upplevelse. Huvva!
    Tack för all hjälp jag fått för att råda min vän. Pratade med henne länge idag……hon har långt kvar till acceptans….tänker stötta henne hela vägen!! ❤

    Gilla

  13. ibod11 2016-01-27 / 9:21 e m

    En av de största fördelarna med internet och att vi är sociala på nätet måste vara just alla möjligheter bloggarna ger oss. Både att läsa och att skriva. Vi lär oss massor, har några att dela delar ur vårt liv med och sätter ord på allt som vi kanske bara hade gömt inom oss annars. Det är säkert ovärderligt att kunna gå tillbaka och läsa från början. Inte minst för att inse att även om det är lång väg kvar så har du faktiskt kommit väldigt långt.
    Jag blir lite orolig att vi läsare kan säga något olämpligt i våra kommentarer utan att förstå att vi gör skada. Finns det några tabun som du kan upplysa oss om? Det vore hemskt om en kommentar i all välvilja skulle sätta igång fler ångestattacker t ex.
    Kram ❤

    Liked by 1 person

    • Anna 2016-01-29 / 6:05 f m

      Tack finaste du för dina ord🙏

      Du ska inte behöva känna, att en kommentar utlöser en panikångestattack. Utan snarare är det nog många saker som leder till en. I det här fallet, var det kombinationen av många egna obearbetade tankar, i kombination med en misstolkning under måndagen, som ledde till insikten efter jag läste Susannas inlägg i tisdags, som utlöste reaktionen.

      Alla underbara kommentarer som jag får, likväl som att läsa om andras resor hör. Stärker mig. Jag läser så mycket klokt, får råd, tips och inte minst stöd. Det ger mig så mycket❤️

      Kram❤️

      Gilla

Lämna gärna en kommentar!❤️

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s