Äntligen chansen

Förkylningen har äntligen ebbat ut. Och åter finns de härliga bubblorna här. Tror bestämt att de har kommit tillbaka med större kraft, än någonsin. Här i Ingemannslandet. Underbart.

Och tur var nog det. För idag har jag sällskap i min bubbla. Kommer nog ha det några dagar framöver. Någon ligger nerbäddad. Med hög feber. Och tung andning. Så nu får jag ta över. Med hjälp av sonen.

Morgonstöket klarade vi galant av. Tillsammans. Jag orkade till och med av att vara stark. Sa ifrån. Vänligt men bestämt. Så idag slapp vi kampen. Om trosor. Strumpor. Leggings. Tröja. Borsta tänderna. Och den där jobbiga behöva-klä-på-sig-alla-ytterkläder-utan-gnäll processen. Skönt.

Sonen packade lättat in litens ryggsäck med skridskor och läxmapp. I bilen. Och körde iväg, först mot stjärnans skola. Och sedan mot hans. Så skönt livet är, nu när han har körkort. Och egen bil.

Längtar till fjällen. Förra säsongen fick vi ihop fem hela veckor i Vemdalen. Och ett par weekends. I år blir det betydligt färre. Vecka 12 bokades i helgen. Vi håller tummarna för även vecka 13. Veckan då barnen har sitt påsklov. Just nu finns det inga bra boenden lediga, den veckan. Men det kommer alltid avbokningar. I år är det extra viktigt med ett back nära boende. Någon kommer att arbeta därifrån. Och vi räknar inte med att min energi finns.  Tidigare år har vi turats om att arbeta ifrån stugan. Medans den andra åker skidor. Med liten.

Under sportlovet tar jag och barnen, tåget ner till mina föräldrar. I Jönköping. Någon får 8 dagars vila. Från oss. Och alla måsten. Här hemma. Tid för återhämtning. Viktigt.

Samtidigt skönt för oss att åka ner. Till min familj. Få bli lite bortskämd med mormors goda mat. Och omsorg. Längtar.  Men nu vila för att läka. Som vanligt. Fast idag med sällskap av en sovande någon. Brevid mig. Här i min bubbla. Nu får jag äntligen chansen, att ge lite tillbaka. Av extra kärlek. Och omsorg. Så att han får chansen att vila, för att läka. För att bli frisk.