Utan mina öronproppar 

Bästa dagen har vi haft. Har fått in en bra takt, med hjälp av Skalmans mat och sovklocka. Två timmar vila. Mat. Två timmar umgänge. Två timmar vila. Och så fortsätter schemat genom hela dagen. 

Idag orkade jag vara närvarande två timmar kring lunch. Två timmar på eftermiddagen. Och två timmar på kvällen. Rekord. Här nere. Nöjd.

Sol och några korta badstunder i poolen kring lunch. Strandpremiär på eftermiddagen. Middag och minigolf nu på kvällen. Stort. För mig.

På stranden idag, insåg jag att det är lättare för mig. Jag är mer delaktig. Vågornas brus har en lugnande effekt. Musiken och sorlet, är betydligt lägre. Klarade mig till och med, utan mina öronproppar. Och ljudbok. Skönt.

Idag var vi två timmar på stranden här i Karon. Höga vågor. Röd flagga idag. Vi stannade vid strandkanten. Lät vågorna skölja över våra ben. Som vi alla skrattade. Tillsammans. Var underbart. Dottern kiknade av skratt. Mellan varven.

Imorgon tar vi en tuk-tuk till stranden Kata Noi. Sägs vara en lugn strand. Och barnvänlig. Till skillnad mot den här, i Karon. Ligger bara 10 minuters resa bort. Lagom avstånd. Jag kan åka hem, mellan varven. Och vila. Sedan åka tillbaka.

Men nu sömn. För mig. Tog det magiska vita pillret, för 20 minuter sedan. Kommer somna gott. Håller tummarna för en bra natt. Igen. God natt.

Vill jag ens veta?!

Vaknade till en bättre dag. Skönt. Lagom till lunchtid var jag redo att för värmen. Idag valde någon ut platser i solen. Men ändå lite avskilt. Längre bort. Från det värsta stojet. Kanske trivs de envetna myggorna, mindre bra där? I den stekande solen?

Har precis landat på rummet. Ska ta en siesta. Låter lite trevligare, än mitt vanliga mantra. Vila för att läka. Ett par timmars paus, för att orka med eftermiddagen.

På vägen till rummet, träffade jag dotterns nyfunna väns mamma. Pratade lite om ditten och datten. Som man brukar. Vi kom in på nyårsafton. Och galamiddagen. De har bokat bord, precis mitt i smeten. Framför scenen. Frågade om vi kunde boka bord i närheten. Hjälp. Var min första tanke.

Berättade kort om att jag numera bor i Ingemannslandet. Att jag precis har lämnat den första akuta fasen av min utmattningsdepression. Om orken. Energin. Berättade på ett enkelt, kortfattat och pedagogiskt sätt. Ser att hon inte förstår.

-Det skulle vara så kul för tjejerna att få sitta tillsammans. Och det är ju ändå nyårsafton, som hon så fint kommenterade.

Inser åter, har man aldrig varit här, så förstår man inte. Du kan kanske föreställa dig, om hur det är. Om du är påläst. Men den extrema utmattningen. Hjärndimman. Energilösheten. Nyanserna. Hjälplösheten. Går inte att föreställa sig. Man kan inte föreställa sig, hur illa läget är. Här i Ingemmnnslandet.

Eller hur du verkligen måste prioritera, och hushålla med din lilla gnutta energi. Varje dag. För att undvika mellandagarna.

Ock såklart skulle det vara kul för tjejerna. Men det blir inte aktuellt. Skulle bli liggandes flera dagar efteråt. Vi gör som på julafton. Deltar på avstånd. Så långt bort som möjligt är. I en hörna. Sedan kan liten ändå få springa omkring. Under uppsikt. Hon får ett härligt firande. Ändå. Och en glad mamma. Som orkar vara närvarande. Även dagen efter.

Mirakelsprayen har gjort underverk. Mot myggbetten. Den kraftigt skrikande röda rodnaden har mattats ner. Svullnaden har lagt sig. Någon dag till, så kommer man knappt se dem. Mer. Undra vad sprayen innehåller?! Vill jag ens veta?! Men mirakel gör den. Men jag skulle aldrig våga köpa med mig den hem. Nu vila för att läka. Innan solstolen under palmerna. Hägrar. Igen.

Börjar ta över

Tillbringade verkligen hela dagen i min tillfälliga bubbla. Sov större delen av tiden. Precis som Riktliv kommenterade i förra inlägget, så är nog antihistaminet boven i dramat.  Medicinen gör mig dåsig. Först framåt 20:00 fick jag en gnutta energi. Orkade följa med till kvällens middag. Vi tog en tuk-tuk. Tack vare öronproppar så funkade det. För mig.

Godaste thai-maten, åt vi. Sedan en tuk-tuk hem igen. Liten är precis nattad. Någon har sprayat alla mina 117 myggbett med en mirakelspray (liten har räknat dem). Förmodligen är den 100% förbjuden hemma. Efter en timme ser jag redan effekt. Skippar antihistaminet ikväll. Hoppas på mirakelsprayen.

  
Så här ser mer eller mindre hela kroppen ut. Tillskillnad mot de andra, så är jag fortsatt blek. Ovanligt. Brukar bli brun som en pepparkaka. Men i år är inget som vanligt. Det är okej. 

Tillbringar all min tid i total skuggan och/eller på rummet. Vi har semester. Tillsammans. Viktigast. Den där inbördes tävlingen, deltar jag inte i. Alls. Kanske lika bra. Vinner aldrig. Det gör vår lilla stjärna. Alltid. Redan nu ser det ut som om hon har bikinin på. När hon är naken. Hon har ett bra pigment

Men nu sängen. Och sova. Önskar och hoppas på att morgondagen blir bättre. För mig. Är ändå tacksam. För mina mellandagar. De når inte botten. De har här i andra fasen, hittills, aldrig fått uppleva helveteshålet. Stort. Ett framsteg. Ett stort framsteg. Mitt nya normala jag börjar ta över. Happy!

Lätt att vara efterklok

Blir en heldag, i min tillfälliga bubbla. Vaknade helt energilös. Finns inte ens ett litet spår av en liten underbar bubbla. Men det är okej. Har räknat med att mellandagar. Även här. Do not disturb skylten är på plats. Familjen har simmat iväg. Och jag ligger kvar. Vilar för att läka. Viktigt. Även här.

Fick antihistamin igår. Min kropp är fylld med mosqutio bett. Skrikande röda, svullna blemmor. Överallt. Har fått en allergisk reaktion. Andra gången det händer. I år. Tror att det hänger ihop med Ingemannslandet. Har aldrig tidigare, reagerat så kraftigt. Någonsin. Tror att kroppens immunförsvar, inte längre orkar stå emot. Den är känsligare, än tidigare.

Förra gången det hände, var det ännu värre. Flygresan hem ifrån Indien var en mardröm. På riktigt. Det kliade något så fruktansvärt. Särskilt på benen,  de sprängde av svullnad. Kroppen hade reagerat mot alla betten, med en kraftig allergisk reaktion. Fick antihistamin samma dag. Av läkaren. Hemma i Sverige.

Var efter den resan, den första stora kollapsen kom. Skrivit om den tidigare (svårt att länka när jag skriver från min iPhone). Tänk om mitt gamla jag, hade varit så klok, som mitt numera nya normala jag. Då hade jag aldrig behövt flytta hit. Till Ingemannslandet. Jag hade inte behövt gå igenom alla nyanserna. Helveteshålet. Allt. Det är lätt att vara efterklok.

Nu ska jag vila för att läka. Gardinerna är fördragna. Låser in mig i min tillfälliga bubbla. Orkar inte delta alls. Idag. Och det är okej, för alla. Även för vår lilla stjärna. De förstår och accepterar Ingemannslandet. Precis som jag.