Hela dagen idag har jag funderat. Och funderat. Nerbäddad i min bubbla. Tidigare höll jag hårt på traditioner. Särskilt kring julen. Men med åren blev jag klokare. Förnuftigare. Numera har vi skapat nya icke traditioner. Sänkt ribban rejält. Och fokuserar på familjen, barnens bästa. Men en sak håller jag hårt på. Värnar jag om. Årets pepparkakshus.
Varje år är det ett stort projekt. Mitt alldeles egna. Börjar skissa på ritningarna i god tid. Tidigt på hösten. Gör pappersmodeller. Först. Måste säkra att den håller, innan jag börjar baka delarna. Brukar normalt ta en vecka. Eller två. Ibland tre. Innan jag är klar. Och jag bara älskar det. Och vilka underverk till pepparkakshus jag har skapat. Min favorit genom tiderna är Eiffeltornet. Vilket projekt det var. 90 cm hög. Över 2 500 små silverkulor sattes dit med en pincett. Precisionsarbete utan dess like.
I fjol gjorde jag Downtown Abbey. Det stora fantastiska slottet. Men det blev aldrig klart. Tiden fanns inte. Det var där och då, stressen hade börjat ta över. Mig. Mitt liv.
Jag bakade ut och gräddade alla 38 delarna. Spritsade alla underbara fönster. Och torn. Men där tog det slut. Hade en extrem situation på jobbet, vi låg nere i produktion, ofta under några veckors tid. Tillslut 5 dagar i rad, med en stor kundpåverkan. Problemlösandet pågick, dag som natt. Även över helgen. Ungefär där, dagen innan julafton. Hamnade alla delarna i papperskorgen. Tiden. Orken. Energin. Var borta. Första stora varningstecknet. Ser det idag. Och det var ungefär där, jag skulle ha sagt stop. Sjukskrivit mig.
I år vet jag inte hur det blir. Vill så gärna. Vill ha den orken. Men börjar så smått förstå. Acceptera. I år blir det inget mästerverk. Inget eget projekt. Men absolut pepparkakshus. För såklart ska dottern få göra sina 2-3, som hon brukar. Men där stannar det. Nog. Det blir en jul ändå. Även i år. Utan mitt mästerverk på plats. Fast det gör lite ont i hjärtat. Av saknaden.
Jag, utbränd? 
Det gör ont att inte orka det som ger kickar. Du kan kanske sätta ihop ett färdigt hus och satsa på dekorationerna eller om baket är det roliga så kan du skapa ett väldigt litet hus och låta familjen stå för dekoration.
GillaGilla
Du får börja se fram emot att skapa ett mästerverk när orken kommer tillbaka. Kanske nästa jul eller om förmågan kommer tillbaka snabbare, kanske redan i sommar. Pepparkakshus är lika fina på sommaren 🙂
GillaGilla
Pepparkakshuset stort eller litet kan ju alla i din familj hjälpas åt att göra kanske ? Det finns ju delar att köpa färdiga också och då är det bara att sätta ihop dem … Du är med när huset monteras ihop men behöver kanske inte ta det största ansvaret för pepparkakshusets utseende och dylikt… Kram
GillaGilla
Det var verkligen inte dåligt – Eiffeltornet och ett slott! Jag har aldrig lyckats ens med en vanlig stuga. Du kan ha det som en fantastisk merit, något att skryta med som gäller i minst tio år framåt innan du behöver skapa något nytt. Nej, men allvarligt, jag förstår att du vill göra ett nytt i år, men det kan kanske bli roligt att din dotter får göra sina, och så kanske du kan få dekorera ett tak eller något på ett av dem, eller bara vara med och tipsa. Så roligt när barnen ”kan själv”! Det är ju det som är uppgiften som förälder, att släppa fram de små när det är dags.
Det låter hiskeligt stressigt, som det var på ditt jobb förra året. Jag blir både ledsen och arg när jag tänker på att sådant ska få knäcka oss så att vi blir så här sjuka – det är inte värt det. Men förhoppningsvis lär vi oss att ändra på arbetsplatserna så att sjukskrivningarna börjar minska. Och lidandet också blir mindre.
Låter jättebra att ta det lugnt inför julen. Julen kommer garanterat ändå.
Själv gjorde jag slut med julen förra året, det tänkte jag skriva något om på bloggen så småningom.
Kram och vila riktigt skönt ❤
GillaGilla
Det är bra att du inser att du måste dra ner på kraven och prestationerna.
Du är inte dig själv nu och du behöver all kraft för att klara av att leva.
Jul blir det alltid hur lite man än gör och det viktigaste är väl att umgås som familj.
Däri ligger kärnan, det viktigaste. .
Kram
GillaGilla