Det blev en mentalt tung dag. Fick inte till alla stegen. Hann inte. Låg i sängen fyra timmar. Bara stirrade på taket. Sov ibland. Förberedde mig mentalt. Men jag kom i tid, till läkaren. Viktigast. Och han är så bra. Han verkligen förstår. Ställer de rätta frågorna.
Har förstått att jag är lyckligt lottad. Har en engagerad läkare och kurator. Och någon. Och mina barn. De två sist nämnda är några av de viktigaste ingredienserna, på vägen till att bli frisk. För att få lämna det här Ingemannslandet.
De stöttar och förstår. Tillsammans har de gjort det möjligt för mig, att bara vara i min bubbla. De avlastar mig 100% här hemma. Och de gör det bra. Det normala jag:et, brukar sköta allt. Nästan. Iallafall när det kommer till att hålla huset organiserat. Städat mellan besöken av vår underbara K. Mathandling. Middagslagning. Tvätt. Alla aktiviteter. Inköp av allt, till alla i familjen. Idag gör jag inget. Bara vilar, för att läka.
Det ger resultat. Från förra veckan till denna, har det hänt mycket. Jag är på rätt väg. Den andra fasen börjar närma sig. Den kommer att komma gradvis. Lycklig. Jag kommer att bli frisk. Tillslut.
På vägen måste jag lära mig att leva för att jobba. Istället för att jobba för att leva. Och inte minst att komma ihåg de bra dagarna, när de dåliga hälsar på. Och fortsätta att skriva. Varje inlägg tar tid. Får jobba med mig själv. Komma till insikt. Förstå. För jag måste ändra på mig själv, för att komma tillbaka som än bättre version. Mitt nya normala jag.
Jag, utbränd? 
Som jag känner igen mig i det tunga mentala när man har en uppgift framför sig. När jag var mitt uppe i min sjukskrivning var bara tanken på att gå ned två trappor och hämta posten enormt stress och ångestframkallande. Klarade av det ungefär en gång i veckan.
Men det är nu snart 6 år sedan som jag var sjukskriven. Idag jobbar jag igen, men jag känner igen mig så väl i det du skriver. Den här första fasen. Acceptans och att förstå. Vart gränserna går och hur mycket man orkar.
Du har säkert hört det förr, men låt det ta tid. Stressa inte tillbaka till det liv du hade. Stressa inte överhuvudtaget. Utan låt det ta tid ❤
GillaGilla
Tack för din fina kommentar❤️
GillaGilla
I en sådan situation är det verkligen viktigt att ha ett professionellt stöd att tillgå. Men det är minst lika viktigt att verkligen låta det få ta tid. Att vila och ta dagen i egen takt och fokusera på det som man klarar. Många imponeras av människor som är i farten alltid men medaljen har en baksida. Tidvis har jag svårt för ”att göra ingenting” men jag tvingar mig verkligen till att jobba med det.
God morgon och ha en fin fredag!
GillaGilla
Så bra att Du har en duglig läkare, ta det lugnt, stressa inte. I sånna här lägen är det skynda långsamt som gäller. Sköt om Dig. ❤
GillaGilla
Underbart att läsa att du har en bra och engagerande läkare och kurator.
Det är a och o.
Fortsätt vila och ställ för allt i världen inga krav på dig själv.
Det tar tid att läka men samhället i sig har en förmåga att stressa folk tillbaka fortare än det faktiskt går.
Lyssna inåt och strunta i vad andra kanske tycker om vart du är i tillfriskningsprocessen.
Kram
GillaGillad av 1 person
❤️
GillaGilla
Så glad jag blir då jag läser att du har en bra läkare och kurator som du känner tillit för, det betyder väldigt mycket.
Allt måste få ta sin tid och detta är inget som går att jäkta fram, utan lugnt och fint kommer du att bli helt bra. Härligt med att alla ställer upp och drar sitt strå till stacken och hjälps åt, att ha stöttning av nära och kära är A och O.
Varm styrkekram till dig.
GillaGilla
❤️
GillaGilla